TP 83 UR TEKNISK SYNVINKEL

Percival Pembroke C Mk 52 klassificeras som ett tvåmotorigt, propellerdrivet, högvingat monoplan, avsett för person-, gods eller sjuktransporter. Flygplanet har två mans besättning och plats för max 10 passagerare, motsvarande last eller sex bårar (Flygvapnets VIP-version har plats för 5 passagerare).

Flygkroppen utgörs av en skalkonstruktion i lättmetall, och tillverkad i två symmetriska halvor vilka sammanfogats medelst bultförband. Kroppen är genom tvärskott indelad i fem sektioner nämligen nos, förarkabin, passagerarkabin, toilettrum och bakkropp. Nosen är monterad på gångjärn och kan öppnas och svängas åt sidan. Nosdelen är tillverkad av plastlaminat.

Förarkabinen rymmer förare (t.v.) och navigatör eller andrepilot (t.h.). Styrspak och pedaler är dubblerade emedan övriga manöverorgan, reglage och instrument är gemensamma. Förarkabinen har delad frontruta där vardera rutan har en hydrauliskt driven vindrutetorkare och avisas medelst alkohol. Sidofönstren är öppningsbara genom att skjuta dem bakåt.

Passagerarkabinen inrymmer normalt 10 passagerarstolar med ryggstöden i flygriktningen i enlighet med Air Ministry’s flygsäkerhetsrekommendationer. Stolarna är av lättviktstyp och kan enkelt demonteras från sina golvfästen. Alternativt rymmer kabinen 6 bårar vars upphängningsanordningar är stuvade i luckor i kabintaket. För godstransport är durken, under gångmattan, indelad i markerade fält för att underlätta lastplanering och lastplansberäkning. Instigningsöppningen på vänster sida har två dörrar. Normalt används den främre dörren emedan den bakre är nödutgång. Vid lastning av skrymmande gods kan mittpelaren mellan dörrarna tas bort. En främre och en bakre nödutgång finns upptagen i kabinens tak. I anslutning till takluckorna finns packat en livräddningsflotte vilken kan blåsas upp automatisk i samband med att nödutgångarna öppnas. En repstege i var lucka underlättar evakueringen.

I toalettutrymmet ryms förutom sedvanlig installation även en del elektrisk utrustning som exempelvis automatsäkringar, omformare och kopplingsplintar. Bakkroppen uppbär slutligen stjärtpartiet.

Vingarna är likt kroppen uppbyggda som en skalkonstruktion och fästade till kroppen medelst vingkoppel. Vardera vinghalvan rymmer två självtätande bränsletankar (säcktankar) tillverkade av gummi och nylon, samt en oljetank för respektive motor. På vänstra vingens undersida finns utfällbar strålkastare, och på högra vingens undersida sitter pitotröret. Vingspetsarna, vars främre del består av akrylatglas för lanternorna, är skruvade fast till vingen i övrigt. Vingarnas framkanter är klädda med gummibelägg, s.k. ”de-icing boots”. Hjulhusen, eller motorgondolerna, är sammanbyggda med vingen och täcks av landställsluckorna vid såväl infällt, som utfällt landningsställ.

Roder och stabiliseringsorganen är av konventionell typ uppbyggda av lättmetall i skalkonstruktion. Höjd-, sid- och skevrodren, vilka helt manövreras mekaniskt med linor och stötstänger, är försedda med trimroder vilka manövreras med rattar på reglageplinten.

Flygplanet har fyra vingklaffsektioner – en på var sida om motorgondolerna. Klaffarna manövreras pneumatiskt och klaffreglaget har tre markerade spärrlägen – ”UP” / ”Take Off” / ”DOWN” – även om mellanlägena kan utnyttjas. Stabilisatorns och fenans framkanter är, likt vingframkanterna, klädda med avisningsbelägg.

Sidroderpedalerna är omställbara, ävensom att roder och styrorgan kan låsas med ett centralt roderlås.

Landstället utgörs av huvudställ och nosställ vilka båda har dubbla hjul. Nosstället är försett med en centreringsanordning för att underlätta kurshållningen vid start och landning. Anordningen kan frikopplas för exempelvis bogsering. Huvudhjulen är försedda med pneumatiskt opererade bromsar vilka ansätts med en spak på styrratten och där bromsverkan regleras medelst en fördelningsventil som påverkas av sidroderpedalernas läge. Landstället manövreras pneumatiskt, d.v.s. med tryckluft, och kan också nödfällas med separat system. Landstället fälls in bakåt uppåt.

Det pneumatiska systemet (tryckluftsystemet)är uppbyggt som ett huvudsystem och ett nödsystem. Huvudsystemet har två tryckluftsbehållare – en vänster och en höger. Behållarna laddas till 1.030 psi av var sin kompressor som drivs av respektive sidas flygmotor. Behållarna är sinsemellan förbundna med en tryckutjämningsledning och systemet har en säkerhetsventil som öppnar vid 1.250 psi. Normalt arbetstryck är 475 psi och för hjulbromsarna reducerat till 220 psi. Nödsystemet består av en särskilt behållare/ackumulator och laddas endast av den vänstra motorns kompressor.

Noshjulscentrering, hjulbromsar, vingklaffar och landställets utfällningskrets tryckförsörjs av såväl huvud- som nödsystemet, emedan landställets infällningskrets, luftförvärmningsspjäll och snabbstoppsventiler endast tryckförsörjs av huvudsystemet.

Flygplanets hydraulsystem har till enda uppgift att driva vindrutetorkarna!

Bränslesystemet är uppdelat i ett vänster och ett höger system som normalt har att försörja var sin motor. Tvärmatning s.k. ”cross-feed”, är dock möjlig via en tvärledning.

I vardera vingen finns en inre och en yttre bränsletank från vilka bränslet genom självtryck rinner till en samlingstank bakom motorn i respektive landställsschakt. Samlingstanken har en tankpump som genom ett bränslefilter och en bränslekran trycker bränslet till flygmotorn. I systemet ingår även en eldriven snapspump. De inre tankarna rymmer vardera 480 liter och de yttre vardera 580 liter. Outtagbar bränslemängd är drygt 60 liter.

Elsystemet strömförsörjes av två, av vardera flygmotorn drivna, likströmsgeneratorer om vardera 6 kW. Systemet arbetar med 24 V DC och har som strömkälla även ett 24 volts flygplansbatteri då motorerna ej är igång. På vänster sida, omedelbart bakom instigningsdörren, finns ett markbatteriintag placerat. Systemet innefattar även tre omformare, varav en i reserv, vilken lämnar 115 V 400 Hz växelspänning för betjäning av gyrosynkompass, kurs-, och horisontgyro, radioanläggning m.m.

Belysning, såsom yttre lanternor, landnings- och taxistrålkastare, ledlyse och signallampa, likväl som all inre belysning arbetar med 24 V DC. Pitotrörsuppvärmning och utlösning av motorbrandsläckare sker elektriskt.

Övriga system innefattar bl.a. avisningssystemet för vingar och stabilisatorer och är av typ Goodrich. Systemet utgöres av en luftpump, en fördelarventil med tillhörande ledningar vilka leder luft till de platta ihåliga avisningsbeläggen på exempelvis vingarnas framkanter. Beläggen innehåller tre separata kanaler som växelvis fylls och evakueras på luft. Genom rörelsen bryts eventuell isbark loss och blåser bort med fartvinden. Propellerblad och frontrutor avisas med alkohol.

Flygplanet har ett fast installerat syrgassystem av s.k. demandtyp för flygförare och reservförare. Systemet utgörs av två behållare, regulatorer, indikatorer och anslutning för syrgasmasker. Vid speciella tillfällen kan medföras portabel syrgasutrustning.

Till övrig utrustning räknas handbrandsläckare, brandyxa, förbandsväska och signalpistol installerat i flygplanet.

Motoranläggningen utgöres av två Alvis Leonides 9-cylindriga luftkylda stjärnmotorer med en starteffekt av 570 hkr vardera.

Motorerna är upphängda på konventionellt sätt i framkanten till vingen. Propellrarna är trebladiga av typ DH Hydromatic, regulatorstyrda och fullt flöjelbara. Till vardera motorns oljesystem hör en oljetank av lättmetall rymmande 59 liter olja samt ett skumutrymme om 9 liter. Oljekylarna har manuellt omställbara oljekylarspjäll.

För brandbekämpning finns två brandsläckare för vardera motorn och en för vardera luftintaget (för ev förgasarbrand).

Luftintagen till motorerna innehåller två spjäll som kan ställas om så att motorn får kalluft, varmluft eller filtrerad luft. Spjällens omställning sker med tryckluft och regleras med en spak i förarrummet.

Motorns kompressortryck regleras med gasspakarna som har tre märkta lägen: ”Take Off Boost” / ”Max Econ Cruise” / ”Closed”. Varvtalet regleras med propellerspakarna som har likaledes tre märkta lägen: ”Max Rpm” / ”Min Rpm” / ”Feather”.

Motorerna startas med elektriska startapparater, som även användes för att driva flöjelpumparna genom polvändning. D.v.s. vid flöjling av propellrarna går startapparaterna baklänges.

Djupare än så här skall vi inte gå i en teknisk beskrivning av TP 83 Pembroke. Systemuppbyggnaderna är påtagligt typiskt engelska med mycket pneumatik.

TEKNISKA DATA

Spännvidd:	19,66 m
Längd:	14,02 m
Höjd:	4,88 m
Spänvidd:	5,03 m
Hjulbas:	3,66 m
Vingyta:	37,16 m2
Vingbelastning:	156,1 kg/m2
Max hastighet:	340 km/h
Topphöjd:	6.000 m
Flygsträcka max:	1.500 km
Max flygvikt:	5.900 kg
Bränslekapacitet:	1.080 liter

Motorer: 2 st Alvis Leonides 503/7 Mk 127, 9-cylindriga luftkylda stjärnmotorer maximalt utvecklande 570 hkr vardera. Torrvikt 363 kg och totalvikt (med hjälpapparater och propeller) 600 kg. Bränsleförbrukning vid marschvanv (2.600 rpm) 200 liter per timma. (FV-beteckning “LEO”).

Propeller: De Havilland Hydromatic PD 158/313/1-lättmetallpropeller med diametern 2,74 m och flöjelbar inom området 21-91°.

NÅGOT OM MÅLNING OCH MÄRKNING

För tydlighetens skull bör noteras att samtliga flygplan på engelskt vis var målade med aluminiumbrons som täckfärg på korrosionsskyddande gulgrön zinkromatprimer. Inget flygplan var således ”bare metal”.

Vad gäller kodsiffrorna noteras att de flygplan som tillfördes F 1 initialt fick koderna 31-36 och att dessa efter något år ersattes med ”enstavig sifferkod” (1, 2, 4 och 5). Siffrorna var av typ m/40 och märkningen i enlighet med 1955 års bestämmelser. De flygplan som tillfördes F 17 fick initialt ”tvåstavig sifferkod” 07-10 identiska med de två sista siffrorna i registreringsnumret. Samma var förhållandet med de flygplan som tillfördes F 14. När 1964 års märkningsbestämmelser infördes (innebärande att även rena stridsflygplan fick sifferkoder) fick TP 83 koder från ”81” och uppåt relaterat till det aktuella förbandet. Flera individer har således exempelvis burit koden ”81” med siffertyp m/64.

Märkningen i övrigt av TP 83 bär högst individuell prägel men generellt är att de flesta flygplanen burit flottiljvapen i nosen. Särskilt notabelt är att de flygplan som först tillfördes F 17 fick röda spinners.

Invändigt var flygplanet i kabinen på traditionellt engelskt vis färgsatt i grått (väggar och tak) samt duvblått (t.ex gardiner). Stolarna hade mellanblå läderklädsel. Inom parentes kan nämnas att färgkombinationen grått och blått bevisligen har en ”lugnande” effekt, och därför oftast väljs vid färgsättning av flygplanskabiner, och blivit något av ”brittisk standard”. Cockpit var partiellt inklädd med figurskurna isolerande grå eller gröna “mattor”. Instrumentpanelen var frostlackerad i mörkt grönt och instrument och apparater/paneler var traditionellt svarta.

---

Källa: KONTAKT nr 90, februari 1989. 
– Bengt Andersson (data)
– Lars Olausson (dokumentationer och foton)
– Fotograf ej angivet på flera bilder i originalartikeln..

Uppdaterad: 2016-06-27