Fpl 28 – Historik

Foto: Se nedan.

J 28 DH VAMPIRE

Med de Havilland 100 VAMPIRE tog det svenska Flygvapnet definitivt steget in i jetåldern eller ”reaåldern” som på den tiden var en gängse benämning. Vampire – med beteckningen J 28 – blev vårt första reaktionsdrivna krigsflygplan och kom radikalt att förändra det svenska flygvapnets taktiska och operativa förutsättningar – styrt av bättre prestanda och en ny teknik, vilket i sin tur påfordrade helt nya villkor.

Dåvarande flygvapenchefen Bengt G Nordenskiöld var något av en visionär och menade efter krigsslutet att allt vårt jaktflyg måste bli reaktionsdrivet – annars har vi inget i luften att göra! Nordenskiölds goda relationer med den engelska flygledningen medförde att Sverige som ett av de första länderna i världen kunde utrusta sitt flygvapen med ”reajaktplan”. Året var 1946 och Vampire skulle i sina olika versioner göra god tjänst fram till år 1968.

DE HAVILLAND 100 VAMPIRE

Historien och tillkomsten av Vampire har sitt ursprung i Air Ministry’s specifikation E.6/41. Projektarbetet startade sålunda i början av 1941 under arbetsnamnet ”Spider-Crab”. I början av år 1942 hade man kommit så långt att de rena detaljkonstruktionerna kunde ta sin början. I själva verket var det så att flygplanet konstruerades och formgavs helt utifrån den motor som valts för projektet – De Havilland Goblin – en turbojetmotor med enstegs centrifugalkompressor. Således angavs redan i de första projektutkasten att flygplanet skulle förses med två bommar för att bära upp stjärtplanet. Orsaken härtill var att minimera effektförluster genom att göra utblåsningsröret (jetpipe) så extremt kort som möjligt, vilket förestavats av motorns ringa dragkraft – i runt tal 1.200 kilopond.

Konstruktionsprincipen gav för övrigt den fördelen att föraren kunde placeras relativt långt fram och fick optimal sikt. Även om projektet från början var att jämställas med ett rent experiment i linje med turbojetmotorteknikens utveckling gavs ändå direktiv och krav på vapeninstallation och dess tänkta placering. De landvinningar som gjorts på motorteknikens område och vilka man snabbt ville omsätta överskuggades dock trots allt av kriget och dess nära verklighet.

Tre prototyper togs fram vilka bar RAF-serial: LZ548, LZ551 och MP838. Den första av dessa (LZ548) gjorde sin jungfruflygning vid Hatfield i september 1943. Karaktäristiskt för de tre prototyperna var att stjärtsidplanet eller fenorna hade samma konfiguration som på De Havillands DH 98 Mosquito. För övrigt överfördes mycket av tidigare konstruktionsprinciper och systemlösningar från tidigare projekt till Vampire. Detta är signifikativt för de Havillands konstruktioner i historien.

Vampire var – bortsett från att det var reaktionsdrivet – ett högst konventionellt flygplan vilket vi belyser lite längre fram. Okonventionell var dock flygplanets form med sina karaktäristiska stjärtbommar.

Den första serietillverkade Vampiren gjorde sin jungfruflygning den 20 april 1945 vid Salmesbury och bar RAF-serial: TG274. Flygplanet, som nu fick beteckningen Vampire F I, var likt prototyperna utrustade med motorn Goblin I, vilken kom att utgöra drivkälla i de fyrtio första serieexemplaren.

En klassisk men vacker bild av J 28A (Vampire Mk I). Observera de runda vingspetsarna vilka snart blev föremål för modifiering och ersattes med raka avskurna vingspetsar i likhet med J 28B. Foto: Se nedan.

Den 13 maj 1944 fick De Havilland produktionsorder innefattande 120 flygplan av typen Vampire F I, vilken dock kom att utökas till 300 flygplan den 7 maj 1945 efter det att den första serieprototypen provflugits. Serieversionen hade nu, till skillnad mot prototyperna raka tvärt avskurna fenor med en högt placerad stabilisator (se J 28A). Som så ofta vad gällt De Havillands produktion lades denna vad avser Vampire ut på English Electrics fabriker i Preston som kom att tillverka mer än 1.000 Vampire’s inberäknat även senare versioner.

Fr.o.m. det 41:a serieexemplaret installerades en utvecklad motor med beteckningen Goblin II vilken utvecklade en dragkraft på 1.360 kilopond. De femtio första Vampire F I saknade f.ö. tryckkabin vilket härefter blev standard samtidigt som en ny kabinhuv (s.k. bubble hood) infördes till skillnad mot den tidigare tredelade kabinöverbyggnaden.

Blott ett halvdussin Vampire F I kom i luften före det andra världskrigets slut. No. 247 Squadron var det första av RAF:s jaktförband som tillfördes Vampire F I under det första halvåret 1946. Det var i tid ungefärligen samtidigt som det svenska flygvapnet fick sina första Vampire – eller Vampyrer som man ofta sade vid den tiden.

Som första RAF-förband utrustat med Vampire F I gjorde 247 Squadron en samlad och bejublad förbandsflygning över London den 8 juni 1946 i anledning av ”The Victory Day”.

FORTSATT UTVECKLING AV VAMPIRE

Produktionen av Vampire F I (J 28A) skulle följas av Vampire F III. Beteckningen F II kom att appliceras på tre ”experimentflygplan” (RAF serial: TG276, TG280 och TX807) vilka utrustats med en Rolls Royce Nene-motor. Vampire F II fick andra luftintag speciellt anpassade för Nene-motorns dubbelsidiga centrifugalkompressor.

Prototypen för Vampire F III (TG275) Qiorde sin första flygning den 4 november 1946. De erfarenheter man gjort från F I och de nya krav som kom att ställas gjorde Vampire F III till ett mer effektivt jaktflygplan. Kravet på ökad aktionstid och längre räckvidd medförde att F III fick en bränslekapacitet på 326 imp. gallon jämfört med 202 gallon för F I. Därutöver fick F III möjlighet att bära två yttre extratankar vardera rymmande 100 alternativt 200 gallon. Visserligen hade den senare produktionen av Vampire F I försetts med fällbara extratankar men dess totala bränslekapacitet ansågs ej tillräcklig.

Till det yttre kom stabilisatorn att sänkas samtidigt som de spadformade karaktäristiska ”De Havilland-fenorna” åter kom till verklighet. De förändringar som gjorts skulle öka flygplanets totalvikt med 14% men därtill också öka flygplanets range med hela 90% beräknat efter full bränslekapacitet på 10.000 meters flyghöjd.

Vampire F III var ett resultat av Air Ministry’s specifikation 3/47 och härefter ändrades typbeteckningen att anges i arabiska siffror mot tidigare romerska. Således kom Vampire F III att framgent betecknas Vampire F 3 (F står här för Fighter).

Vampire F 3 skulle i juli 1948 skriva internationell flyghistoria i det att sex flygplan ur No. 54 Squadron skulle bli de första jetjaktplanen ur Royal Air Force som kom att flyga över Atlanten. Under ledning av Squadron Leader R W Oxspring flög förbandet från England till USA via Island, Grönland och Labrador där mellanlandning för tankning gjordes.

DE HAVILLAND VAMPIRE Mk 5

Utvecklingen av Vampire gick vidare och resulterade härefter i Vampire Mk 5 (J 28B) vars serieprototyp gjorde sin första flygning den 23 juni 1948. I slutet av detta år började Mk 5 ersätta F 3 i första linjen vid RAF:s Fighter Command. Vampire Mk 5 eller FB 5 (där FB står för Fighter-Bomber) var en utveckling av Vampire från ett rent intercept-jaktplan till ett kombinerat jakt-attackplan med möjlighet att bära bomber och raketer. Spännvidden reducerades genom att vingspetsarna nu blev rakt avskurna. Vampire Mk 5 fick en högre totalvikt genom strukturella förstärkningar av vingen.

Dessa förstärkningar var nödvändiga med hänsyn till de bomb och raketbalkar med tillhörande fästen som installerades på Vampire Mk 5 och som möjliggjorde yttre beväpning. Trots ett förnämligt glidtal blev sjunkhastigheten högre för Vampire Mk 5 (J 28B) genom dess högre totalvikt. Härigenom fick också Vampire Mk 5 en annan typ av landställ med en längre slaglängd vad gäller stötdämparen vilket kanske är värt att notera i en jämförelse mellan J 28A och J 28B!

Det svenska flygvapnets J 28B med beteckningen FB 50 var i stort sett identisk med och byggdes på basis av Vampire Mk 5 (FB 5).

En fortsatt utveckling av Vampire resulterade slutligt i Mk 9 (eller FB 9) utöver den rena nattjaktversionen NF 10 med fabriksbeteckningen DH 113, eller den tvåsitsiga Vampire Trainer med fabriksbeteckningen DH 115. Den sistnämnda skall vi återkomma till lite längre fram i texten men avslutar härmed förhistorien om och kring Vampire.


Källa: 
KONTAKT nr 59, december 1982. 
– Sammanställt av Åke Hall och Peter Kempe.
– Faktaresearch och bildurval av Bo Widfeldt.
Tyvärr dåliga bilder eftersom de är fotostatkopierade i en gammal maskin…
Fotograf är ej angivet i originalartikeln…

Uppdaterad: 2016-07-24