Först till F 16

Mustangernas (eller J 26, som nu var Flygvapnets typbeteckning på flygplanet) ankomst till F 16 en solig aprildag 1945 var en imponerande syn, berättar en av dem som ”var med”. Det mest frapperande var ljudet från den 1.450 hp ”tunga” Merlinmotorn, till skillnad från de stjärnmotorer man tidigare var van vid! Efter en ”ankomstflygning” på lägsta höjd över fältet landade flygplanen och ställdes upp i rader ute på F l6:s ännu ej permanentade gräsfält. Sedan hände just ingenting mer med J 26:orna. Man fortsatte tjänsten som vanligt med J 22:orna, som tidigare var flottiljens huvudbeväpning, alltmedan J 26:orna stod ute på fältet och ”sjönk ner med hjulen i leran”. Efter ett personligt besök på flottiljen av CFV själv, general Nordenskiöld, fick man dock snart fart på tjänsten med 26:orna!

Flygplanen delades upp på tre divisioner med 15 maskiner vardera, och dessutom en stabsgrupp om 5 plan. Ett antal amerikanska instruktörer ledde under de första månaderna mekanikerutbildningen, var och en specialiserad på en bestämd del eller funktion på planet. En motor, en vapen, en hydraulik o.s.v. Tillgängliga instruktioner var skrivna på engelska, och kom så att förbli under hela 26:ans tjänstgöringstid, då de ändå var mycket lättfattliga.

Under J26-perioden började man för första gången tillämpa systemet med centraliserad tillsyn av flygplanen. Tidigare hade varje division svarat för tillsynen av divisionens egna plan, men nu organiserades detta centralt på flottiljen.

Av de två sista leveransomgångarna erhöll F16 sammanlagt 47 J 26:or, dels som ersättning för havererade maskiner, då haverifrekvensen till en början var mycket stor (bl.a. beroende på skäl som redovisas under Teknisk Beskrivning), dels för lösgörande av flygplan till Flygkadettskolan (F 20) som efter flyttning från Ljungbyhed nu upprättats vid F 16. F 20:s J 26:or var fortlöpande märkta med flottiljsiffra ”16”, men erhöll sifferkod i enlighet med 1944 års märkningsbestämmelser.

Under åren gjorde Flygkadettskolan regelbundet s.k. utlandsflygningar, varvid den sista med J 26 gick till Grekland 1953. J 26 kvarstod som huvudbeväpning på F 16 fram till 1952 då den ersattes av SAAB J 29. Ett antal J 26 överfördes successivt till F 21 och F 8, medan huvuddelen såldes till Dominikanska Republiken och Israel. På sommaren 1954 avfördes de sista J 26:orna vid F 16.

F 4 kom därnäst

För F 4:s del innebar ombeväpningen till J 26 även ombeväpning från bomb- till jaktflottilj, då de gamla SAAB B 17 fick ge plats för de ”vinthundssnabba” Mustangerna. De första flygplanen ankom till flottiljen med början i mars 1947. Ombeväpningen till det nya jaktplanet förbereddes genom utbildning av Frösö-flottiljens blivande J 26-mekaniker vid F 16 under 1946, och i och med slutleveransen av den andra omgången 1947 fick F 4 hela sitt flygplanbehov tillgodosett.

Efter överflygning från F 7 genomgicks och kontrollerades flygplanen vid CVM, varefter leverans skedde till flottiljen. Efter den ursprungliga fördelningen av J26 mellan flottiljerna skedde en del mindre omfördelningar beroende på temporära överskott resp behov. Som mest fanns 54 stycken J 26 samtidigt i tjänst vid F 4, och fram till dess J 26 ersattes av J 28B Vampire 1952, avskrevs totalt 23(!) flygplan p.g.a. haverier.

J 26 med kamera = S 26

Omkring 1950 utfördes en del utprovningsförsök med J 26 vid Flygförvaltningens Försökscentral (FC) på Malmslätt. Dessa omfattade bl.a. bomb- och raketprov, vilka dock snart lades ner enär de visade sig mindre tillämpbara. Ett tidigt prov, vilket syftade till att göra J 26 till spaningsflygplan utrustad med kamera, visade sig dock genomförbart, vilket resulterade i att 12 stycken J 26 byggdes om vid CVM under 1949-50. Ombyggnaden bestod i huvudsak i att en lodbildskamera typ SKA 10 placerades i ett schakt omedelbart framför sporrhjulet. Kamerainstallationen täcktes av en något utbuktande kåpa, vilket utgjorde den enda synbarliga skillnaden mellan jakt- och spaningsversionen. I detta utförande kom flygplanet att benämnas S 26.

S 26:orna stationerades vid dåvarande Norrbottens Flygbaskår (F 21 i Luleå) och utgjorde samtidigt den första ”riktiga” divisionen vid flottiljen, då man dittills endast haft några lättare sambandsplan och en flygambulans. En av S 26:orna havererade redan i samband med leveransen. Förutom de från CVM levererade maskinerna tillfördes ytterligare 5 stycken S 26 till F 21, av vilket flertalet byggdes om i egen regi. I samband med försäljningen av FV:s sista Mustanger till Nicaragua i september 1954 återstod vid F 21 9 stycken S 26:or. Vid överflygning till Västerås havererade en maskin, medan de övriga 8 efter besiktning kunde exporteras.

Sista anhalten: F 8

Mot slutet av sin aktiva tjänstgöringsperiod i Flygvapnet överfördes övertaliga J 26 till Stabens flygavdelning på F 8, Barkarby. Under åren 1953-54 erhöll F 8 sammanlagt 17 stycken J 26, som kom att utgöra den ”gröna divisionen”, kännetecknade av sin gröna bemålning vad avsåg spinner, flottiljsiffra (!) och kodbokstav (stationssignal). En uppfattning gör gällande att flygplanen i första hand användes av äldre flygförare, som inskolats på och fortlöpande flugit propellerjaktplan.

I och med att J 28 och J 29 anträtt förbandstjänst några år tidigare var propellerjaktplanens tid definitivt förbi i det Svenska Flygvapnet. Notabelt är att under de två år J 26 fanns på F 8 avfördes icke något flygplan p.g.a. haveri. Detta sett mot de första årens svåra åderlåtning av typbeståndet. Förutom större vana vid flygplantypen, jämte vissa tekniska åtgärder, kan det relativt ringa flygtidsuttaget vara en bidragande anledning. I september 1954 såldes de kvarvarande J 26:orna (11 stycken) till Nicaragua.

---

Källa:
Kontakt nr 49 (1980)
– Peter Kempe, Åke Hall, Bo Widfeldt, Björn Kristiansen m.fl
– Fotograf ej angiven i originalartikeln.

Uppdaterad: 2022-01-20