J 26 – ”Minns tillbaka”

”En Mustangförare minns tillbaka”

Någon frågade mig om hur det var att flyga J26 Mustang. Plötsligt kände jag mig gammal. Det var ju nästan 30 år sedan man kämpade med gyrokrafterna från propellern vid fullgas och försökte dra in landningsstället med en spak, som satt så till att mina tydligen för korta armar aldrig räckte till. Det blev till slut ett lagarbete mellan handen och en klackspark, som fick spaken på rätt plats, samtidigt som det gällde att inte tappa höjden efter lättningen.

Hur var det att flyga denna maskin sett ur 22-åringens ögon? Ett stort äventyr var det givetvis. Helt begeistrad var jag faktiskt inte från början. Aret innan hade vi flugit det ”moderna” jaktplanet VAMPIRE och nu skulle man så att säga få kliva ett steg tillbaka i utvecklingen. Sett nu med SAS-pilotens och 50-åringens ögon var den åsikten givetvis helt felaktig. Tvärtom, det året jag flög MUSTANG blev naturligtvis en accelererad utvecklingsprocess som pilot och gav en breddad kunskap samt ökade erfarenheter till alla oss, som ”tvingades” till detta.

Det hände så mycket. Så många saker att ständigt ta hänsyn till under de långa flygpassen. Med fulla bensintankar var det ju ingen hejd på hur länge man kunde hänga i luften. Vi startade ofta i 4-grupp i tätt ansluten formation från gräsfältet på Ärna. De första 45 minuterna ägnades åt förbandflygning över Uppsalaslätten. I trakten av Öregrund uppdelning i rotar och därefter 45 minuters övning i jaktkurva, med växelvis den ene eller den andre som målflygplan. På det följde sedan jaktstrid under lika lång tid. Återsamling i 4-grupp över Rimbo kl 11.35 och hemflygning. Även landningen skedde i ansluten 4-grupp.

Dessa landningar i ansluten 4-grupp var verkligen en fascinerande upplevelse, Kontakten med marken skulle, i varje fall på kadettskolan, ske som trepunktare. Maskinen skulle således i princip stallas ner från i bästa fall några decimeters höjd. Och det var då det roliga inträffade. Efter att i 45 minuter ha vant sig med att alla låg på plats med minutiös precision, fick man nu bli vittne till att den ene lutade vänster den andre höger. En hängde som ett kors mot himlen när den fjärde slagit i marken så det rök om sporrhjulet. Normalt sett så skulle detta ha resulterat i en präktig 4-planskrock, men eftersom alla var inne i samma kastbana och ingen kunde styra på grund av överstegringen, så förlöpte allt normalt dag efter dag.

Jaktstriden bestod i att två plan möttes med högsta fart och därefter skulle man kurva ut motståndaren och skjuta ner honom bakifrån. Striden slutade i regel på så sätt, att kurvorna blev snävare och snävare allt medan farten sjönk. Snart kom starklaff ut och slutligen vek sig den som hade planet med de skevaste vingarna. Något skottläge blev det sällan.

Något liknande var det i jaktkurvan. I VAMPIRE hade vi lärt oss den ideala jaktkurvan i ett plan, som i princip saknade nos. Framför MUSTANGENS sikte sträckte sig en imponerande, jag vet inte hur många meter lång, nos och en spinner, som väl bara den var som hela nosen på VAMPIRE. Vad innebar detta? Jo, när man följde målet med siktet och kom i skjutläge, så pekade siktet på ovansidan den egna nosen. I bästa fall såg man målflygplanets vingspetsar sticka ut på var sin sida av den klargröna spinnern. Ofta var det helt skymt. Men roligt hade vi.

En låghöjdsnavigering upp över Dalarna blev för mig den mest spännande upplevelsen under Mustang-året. I flygplankroppen fanns en bensintank, som alltid skulle förbrukas först. När den började ta slut skulle man ner på golvet och öppna någon kran till vingtankarna. Vid detta tillfälle var den kranen omöjlig att rubba. Snabbt upp från lägsta till ca 600 meter och kurs mot F20. 600 meter valde jag för att kunna hoppa vid minsta motorstörning. Jag kom hem, men meken tyckte att det blev dyrt att tanka fullt till nästa pass!

Vår utlandsflygning det året gick till Grekland och det blev många länga sträckflygningar. Ögonlocken hängde ibland lite långt ner. Det var ”roligt” att sitta och se på sin rotechef när hans plan plötsligt gjorde en kraftig gir därför att han glömt kroppstanken och motorn stannade. Samtidigt försvann hans huvud ur plexiglasbubblan när han slängde sig ner på golvet för att vrida om bensinkranen. Motorn kom igen, men på radio hördes då och då ett glatt ”haha” från någon skadeglad kadett.

Det vackraste flygplan jag någonsin sett var en helt vitmålad MUSTANG uppe på F2l. Jag stod på fältet och såg den vita MUSTANGEN glida fram över de djupt mörkgröna tallkronorna och det norrländska vinterlandskapet. Jag minns än idag den synen och kan fortfarande höra motorljudet från den imponerande radmotorn, som en symfoni i mina öron.

Gunnar Fahlgren


Källa:
Kontakt nr 49 (1980) (Peter Kempe, Åke Hall, Bo Widfeldt, Björn Kristiansen m.fl)

Uppdaterad: 1999-04-04