J 23 – Historik och tjänst

Vårt första egna jaktflygplan

J 23 går in för landning! Notera den smäckra silhuetten på vingen! Malmslätt februari 1924. Foto: Berhard Jernberg / Flygvapenmuseum (PDM)

Förhistoria

Inom flygkompaniet, Flygkompaniets Verkstäder på Malmslätt (FVM), hade det skapats förutsättningar för egen reparations- och verkstadskapacitet. Här hade ett kunnande och en flygteknologisk kompetens vuxit fram som resulterat i egenproduktion och licenstillverkning av ett flertal flygplanstyper. Triplanet, S 18, Albatros, Tummelisa och Dront är några exempel.

Underhåll / montering på flygplan FVM J 23 i hangar på FVM. Foto: Okänd fotograf / Flygvapenmuseum (PDM)

Trots att jagarfrågan fått en åtminstone temporär lösning (efter K-jagarens korta historia och den misslyckade Lotterijagaren samt införandet av Phönixjagaren) kvarstod dock ett behov att vidareutveckla jaktflyget. Phönixjagaren (J 1) var ett välbehövligt tillskott, men var redan vid mitten av 20-talet helt föråldrad.

Ett antagande som inte syns särskilt långsökt är att Gösta von Porat, som den 1 november 1920 övertagit chefsskapet över Flygkompaniet, fortfarande hade ambitionen att utveckla ett inhemskt jaktplan, särskilt efter misslyckandet med SW 15, som han ju tidigare varit ansvarig för. Nu hade han både resurser och erfarenheter!

Helt i linje med de senaste rönen avseende jaktflygets tekniska status, startade i början av 1922 projekteringen av ett nytt helsvenskt jaktflygplan vid FVM. Konstruktörer var Henry Kjellson och Ivar Malmer. Den senare mycket framstående på aerodynamikens område.

Bägge hade nogsamt studerat de flygplanstyper som hitintills använts i Sverige och särskilt studerat den Fokker D VII som inköpts. Erfarenheter hade även vunnits från utländsk forskning, särskilt från Frankrike.

De tekniska krav som ställdes på planet var framförallt god stigförmåga, topphastighet och topphöjd. Detta då ändamålet med jaktflyg fortfarande avsågs vara ortförsvar med bekämpning av anfallande bombplan som huvudsaklig uppgift.

I tjänsten

Det nya flygplanet benämndes ursprungligen J 22 efter dåtidens ”sed” att beteckna och numrera efter årtal. J stod för jakt och 22 för konstruktionsåret 1922! Denna beteckning ändrades emellertid på hösten 1922 till J 23, och så fick det bli!

J 23 beställdes i en första serie i två omgångar om totalt fem maskiner. Det första planet (nummer 3111) kunde börja provflygas i maj 1923 och de övriga (3113, 3115, 3117 och 3119) kunde färdigställas strax därefter. Flygplanet kom inledningsvis att bli en symbol för det nya svenska jaktflyget.

3117 och 3119 på Torslanda under ILUG i augusti 1923. Notera att flygplanens stjärtpartier redan modifierats! Se ritning! Foto: se nedan.

En hel del nationell prestige kom att ligga bakom forceringen av färdigställandet av planen till den internationella luftfartsutställningen i Göteborg (ILUG). I början av augusti skulle invigning ske av den nya lufthamnen i Torslanda, med tillhörande tävlingar och utställningar, och då skulle J 23 vara med! Typutprovningen av J 23 fick tills vidare anstå och den nytillträdde chefen för jaktskolan, löjtnanten Georg Gärdin, fick i all hast samträna en uppvisningsgrupp på de nya J 23-orna. Under ett av dessa träningspass (6 juni) lyckades Gärdin även sätta nytt skandinaviskt höjdrekord med 7.314 meter. (DM)

En klassisk bild! Löjtnant Georg Gärdin framför J 23 nummer 3111 efter nysatt höjdrekord. Malmen 4 juni 1923. Foto: Bladh (fotograf F 3) / Flygvapenmuseum (PDM)

Framträdandet under ILUG blev lyckosamt. Senare under hösten återupptogs utprovningarna av J 23 på Malmslätt, nu med löjtnanten Axel Norberg som provflygare. Planet visade sig motsvara förväntningarna avseende hastighet, stigförmåga och höghöjdsprestanda. Däremot var vändbarheten dålig. Detta sökte man komma till rätta med genom att först montera en fast fena och annorlunda sidoroder. Då verkan av detta blev måttlig, förstorades i nästa steg både fena och sidoroder ytterligare. Vändbarheten blev bättre men ändock inte god.

Under ett dykprov den 15 mars 1924 bröts plötsligt vingen av och flygplanet (3111) gick i marken från 1.500 meters höjd. Norberg, som saknade fallskärm, omkom omedelbart. Flygförarna var vid denna tid inte utrustade med fallskärm, vilket kan tyckas märkligt. Dock infördes fallskärm efter detta haveri. Utvärderingen efter haveriet visade att vingen hade en inbyggd torsionssvaghet (svaghet vid vridning i vingens längdled) samt att vingförstagningen varit i klenaste laget. Flygplanen togs ur tjänst och skrotades.

Norbergs haveri den 15 mars 1924 betydde slutet för J 23. Foto: se nedan.

Källor:
Kontakt nr 104, dec 1991
– Fotograf ej angiven för vissa bilder i originalartikeln.
Svenskt Flyghistoriskt Forum
DM) Höjdrekordet 7.440 m enl bild på digitaltmuseum.se

Uppdaterad: 2021-01-18