
Foto: Stahlkocher (CC-BY-SA-3.0, Wikimedia).
Teknik

Flygplan B 3 kan allmänt klassificeras som ett 2-motorigt lågvingat monoplan med fribärande vingar avsett att brukas som medeltungt bombflygplan.
Flygkroppen med oval tvärsektion var uppbyggd av fyra längsgående huvudbalkar mot dessa vinkelräta spant på vilka ytterbeklädnaden pånitats. Ytterbeklädnaden bestod av duralplåt, vilken på båda sidor ytbehandlats med ett tunt aluminiumskikt för att förhindra korrosion.
Spanten utgjordes dels av ramspant och dels av vanliga spant av U-profil utom i stjärtpartiet, där spanten utgjordes av Z-profiler. Mellan spanten fanns ett antal förstyvningsprofiler för den bärande skalplåten.
Flygkroppen var uppdelad i tre huvuddelar, nämligen främre torn, mittparti och stjärtparti. Främre tornet utgör ur byggnadssynpunkt en enhet för sig och var fäst till mittsektionen, i linje med kabinöverbyggnadens frontruta, med fyra kulförskruvningar av typisk Junker-konstruktion. Stjärtpartiet var fast sammanbyggt med mittpartiet i linje bakom torninstallationen. Flygkroppens mittparti indelades i förarrummet (spant 1-2), lastrummet (spant 2-10), sänktornet (spant 10-11) och bakre tornet (spant 11-12).
Vingstället var helt fribärande. Det bestod av vingmittstycket som var fast sammansatt med flygkroppens mittparti samt de båda yttervingarna fästade till vingmittstycket med sju kulförskruvningar för vardera vingen. Vingarna var av typ ”Junkers Doppelflügel”, dvs försedda med under flygning omställbar vingklaff. Den inre delen av klaffarrangemanget fungerade enbart som konventionell vingklaff, medan de båda yttre klaffarna även fungerade som skevningsroder.
Vardera yttervingen var uppbyggd av tre byggda vingbalkar och åtta spryglar. Mellan spryglarna fanns ett antal uppstyvningsprofiler på vilka den bärande och förstagande ytterbeklädnaden i form av duralplåt pånitats. Mellan balk I och II på undersidan av vingmittstycket och inre delen av yttervingarna fanns urtag för det infällbara landstället.
Landningsstället var utfört i två halvor, vardera bestående av hjul, fjäderben med axeltapp och s k V-sträva. Landningsstället kunde antingen på elektrisk väg eller för hand fällas in i vingarna. Sista fasen av infällning på elektrisk väg måste dock alltid avslutas med manuell infällning medelst en speciell vev.
Hjulen, vars fälgar var gjutna i elektron, var försedda med hydrauliska bromsar, vilka manövrerades genom att vicka på sidroderpedalerna. Sporrhjulet var helt vridbart och konstruktionen bestod av fjäderben med hävarm och sporrgaffel. En akustisk landställsvarning (signalhorn) trädde i funktion då gasen drogs av till motsvarande 800-1.200 rpm i händelse att landstället ej var utfällt före landning.

Stabiliserings- och roderorganen utgjordes av stabilisator med höjdroder, dubbla fenor med sidroder samt på vardera vingen tredelade kombinerade vingklaffar/skevroder. Högra höjdroderhalvan, båda sidorodren samt högra yttre skevningsrodret var försedda med under flygning omställbara lättroder. Rodren var klädda med plåt av samma typ som kroppsbeklädnaden undantaget höjdrodren som var klädda med korrugerad plåt.
Stabilisatorn var omställbar under flygning synkront och samtidigt omställning av vingklaffarna. Höjd- och skevroder manövrerades med styrspaken försedd med ratt och sidrodren manövrerades med pedaler. Vingklaffarna manövrerades medelst ett hävarmsreglage till höger om förarstolen.

Motorinstallationen hänför sig till respektive motortyp men generellt var motorfundamenten med fyra kulförskruvningar anslutna till beslag i främre vingbalken mellan sprygel II och III. Fundamenten var uppbyggda av en motorinfästningsring av elektron med åtta rörsträvor. Motorinklädnaden utgjordes av den främre motorkåpan, samtidigt utbildad som avgasring (gäller ej fpl typ B 3), mellankåpan, kylklaffarna och bakom dessa ett antal löstagbara motorplåtar i den vid vingen sammanbyggda motorgondolen.
För start av motorerna var vardera motorn utrustad med en startanordning som antingen kunde drivas elektriskt eller med handvev.
Bränslesystemet bestod av tre i vardera vingen inbyggda bränsletankar, mellan balkarna I och III och spryglarna II och IV, rymmande 320, 250 och 180 liter, vilket totalt ger en bränslekapacitet på 1.500 liter. Bränslet pumpades av motordrivna bränslepumpar via s k FBH-armaturer till förgasarna. Motorerna kunde matas med bränsle från en eller båda tankinstallationerna genom väljarreglage i cockpit.
Elsystemet utgjordes av ett 24 volts DC-system innefattande ackumulatorer och strömförsörjt av två motordrivna generatorer med en effekt på 1.200 watt vardera. Systemet strömförsörjde flygradiostation, pejlradiostation, intern telefonianläggning, alarmsignalanläggning, signallampanläggning, värmeanläggning, lanternor och innerbelysning, strålkastare och landningsljus, bombfällningsutrustning, hjulställsmotor och pitotrörsuppvärmning.
Radioanläggningen utgjordes av en flygradiostation FR typ I och en pejlradiostation FRP typ Ia.

Bestyckningen utgjordes av tre rörliga 8 mm kulsprutor monterade dels i främre tornet opererad av spanaren/bombfällaren, dels i det s k sänktornet under kroppen opererad av signalisten och slutligen i övre tornet opererad av en speciell flygskytt.
Flygplan B 3 var utrustat med fyra bombställ vilka var inbyggda vertikalt i lastrummet. I varje bombställ kunde medföras en 250 kg bomb eller fyra 50 kg bomber alternativt sexton 12 kg bomber. Bombluckorna öppnades mekaniskt medelst en vev på högra väggen i främre tornet där också fällningslådan var placerad. Bomberna fälldes elektriskt. Bombsiktet utgjordes antingen av ett optiskt eller mekaniskt bombsikte.

Tekniska data – B 3C – Junkers Ju 86 K-13
Spännvidd: | 22,7 m |
---|---|
Längd: | 17,9 m |
Höjd: | 4,9 m |
Vingyta: | 82 m2 |
Tomvikt: | 5.760 kg |
Flygvikt: | 8.200 kg |
Bomb last: | 1.000 kg |
Bränslekapacitet: | 1.500 liter |
Toppfart: | 360 km/h |
Marschfart: | 280 km/h |
Flygsträcka: | 1.600 km |
Topphöjd : | 6.200 m |
Motorer: | 2 x SFA-Mercury XXIV luftkylda stjärnmotorer, 980 hk/st. |


Bild: Bundesarchiv, bild 141-2401 (CC-BY-SA 3.0, Wikimedia Commons).
Länkar
Avrosys
AEF
Flygvapenmuseum
Wikipedia
Swedish bombers B 3 (Ju-86K-4) . | Flygvapnets första decenier 1919-1947 (del 3 av Flyget i tiden) 3/5, B 3 mellan 0:30–2:00 |
Källa:
KONTAKT nr 51, 1981-04 (Åke Hall & Bo Widfeldt)
Uppdaterad: 2022-02-10