SK 12 – TEKNIK
Beskrivning
SK 12 (skolflygplan typ I) var ett enmotorigt, tvåsitsigt biplan, positivt stafflat, med vingstöttor och med öppna sittbrunnar. Kroppen var uppbyggd av svetsade stålrör, med längsgående justerbara longeronger av trä, överdragen med duk. Främre kroppsinklädnaden utgjordes av löstagbara paneler av duraluminium. Stjärnmotorn saknade cowling. Vingar och stabilisator var helt uppbyggda av trä, medan fena, sid-, höjd- och skevroder var konstruerade med en stomme av dural och stål, överdragna med duk. Flygplanet var utrustat med dubbelkommando och utrustning för flygning under mörker. Ordinarie förarplats var den bakre (elevplats).
Landstället var fast med individuellt manövrerade hydrauliska bromsar. SK 12 var också utrustat med sporrskopa, vilken senare, då flygplanet användes till segelflygbogsering, byttes ut mot sporrhjul av olika typer. Vintertid kunde flygplanet förses med skidor för huvudställ och sporre.
Foto: Torsten Nilsson, Flygvapenmuseum (CC BY).
Motorn, vars fullständiga beteckning var BRAMO Sh 14A4 (Sh = Siemens-Halske), var en luftkyld 7-cylindrig, 4-takts fast stjärnmotor om maximalt 150 hk och tillverkades av BMW Brandenburgische Motorenwerke GmbH (BRAMO), Berlin.
En ”ryggförgasare” (typ Sum 797) kunde installeras vilket möjliggjorde flygning i ryggläge. Motorn var också utrustad med en handdriven startapparat (vev) men startades oftast, åtminstone under senare tid, genom ”ryck i propellern”. Motorn var mycket driftsäker och lättstartad även under kall väderlek.
Tack vare att SK 12 var utrustad med skevroder på både över- och undervingarna, var flygplanet mycket rörligt och lättmanövrerat.
Eftersom klaffar saknades användes vid landning taktiken ”vingglidning”. Detta innebar att höjdöverskottet reducerades genom att flygplanet skevades åt vänster och gavs höger sidoroder. Omvänt förfarande (åt höger) fungerade också, men var ej praxis. Maskinen rörde sig då snett framåt och ”kanade” samtidigt neråt. Strax före sättning rätades flygplanet upp och en trepunktslandning eftersträvades.
Innan det fanns kommunikationsradio i skolflygplan var kommunikationen mellan lärare och elev ett problem. För att läraren skulle kunna prata med sin elev när både motorer och vind störde, användes bland annat taltrattar. Ofta uppstod missförstånd, som kunde få allvarliga följder. (FvMu)
Målning och märkning
SK 12 var under hela sin tjänstetid i Flygvapnet målat i den för skolflygplan under denna tid gemensamma färgsättningen ”pansargrå” kropp, vingstöttor och landställsben och med orange vingar, stabilisator/höjdroder och hjulfälgar. Nyanserna kunde dock variera något beroende på ”väderexponering”, oljespill m.m. Enda avvikelsen från detta var att somliga flygplan temporärt, efter byte o dyl, kunde få hjulfälgar som endast grundmålats i svart skyddsfärg.
Den pansargrå färgen var en blandning av svart cellulosafärg plus silverbronspulver i proportionerna 9:1 (enligt målaren Tord Hallberg, som målat alla F 5:s flygplan från början av 1930-talet fram till 1966).
P 2:orna var silvermålade med övre kroppssektionen bakom främre kroppsinklädnaden svart (se teckning nedan). Dessutom bar dessa flygplan Focke Wulf:s emblem på kroppssidan framför/nedan främre sittbrunnen och i ett mindre utförande på fenans överdel.
Då det gäller märkning tillämpades på den första serien (t o m 626) inledningsvis 1935 års märkningsbestämmelser, d.v.s. vitt/svart nationalitetsmärke (”kronmärke”), vita siffror och blå/gult sidoroder.
En tid efter införandet av 1937 års märkningsbestämmelser (blå/gult kronmärke utan gul ring och slopandet av nationalitetsfärgen på sidorodret) ändrades även kodnumreringen på fpl SK 12 och istället tillämpades en lägre sifferserie. Två versioner av sifferstorleken förekom även, en mindre (tidig) och en större (senare), se teckningarna nedan.
Med 1940 års märkning fick SK 12 ett till synes överdimensionerat stort kronmärke av nuvarande typ på kroppssidorna och stora, vita kodsiffror på fena/sidoroder och i nosen. Nummersystemet ändrades återigen så att vakanser, som uppstått pga haverier etc, ”fylldes igen”. Dessutom togs kronmärkena på vingarnas översidor bort.
Vid införandet av 1944 års märkningsbestämmelser målades kod- och flottiljsiffrorna (nu bakom kronmärket) gula och i något mindre storlek. Kodmärkningen i nosen slopades vid vissa flottiljer.
Flygplanets serienummer (omedelbart framför eller under stabilisatorn), som ändrades till en fyrställig sifferserie för de sista originalimporterade och licenstillverkade serierna, målades genomgående med vit (ljus) färg, men varierade till stilen efter 1944 års märkning.
Tekniska data SK 12
| Spännvidd: | 9,01 m |
|---|---|
| Längd: | 7,29 m |
| Höjd (i flygläge): | 2,83 m |
| Höjd (på marken): | 2,72 m |
| Spårvidd: | 1,82 m |
| Vingyta: | 19,8 m2 |
| Vingbelastning vid 875 kg flygvikt: | 44,2 kg/m2 |
| Tomvikt (hjul): | 565 kg |
| Tomvikt (skidor): | 585 kg |
| Motor: | BRAMO Sh 14A4 (Siemens-Halske) 7-cyl stjärnmotor |
| Effekt: | 150 hk |
| Propellertyp: | SK 12-7000 |
| Material: | Valnöt |
| Diameter: | 1,95 m |
| Max hastighet: | 168 km/h |
| Marschhastighet: | 127 km/h |
| Bränslekapacitet, övre tank: | 97 L |
| Bränslekapacitet, undre tank: | 38 L |
| Stighastighet: | 1.000 m/6,5 min |
| Topphöjd: | 4.400 m |
| Räckvidd: | 540 km |
Källor:
KONTAKT nr 54, december 1981
– Tecknare osäker, signerade PK?
FvMu = Flygvapenmuseum.
Brandenburgische Motorenwerke
Uppdaterad: 2021-04-12
Svensk Militär Flygplanshistorik 