Consolidated CATALINA är förmodligen flyghistoriens mest kända och berömda flygbåt eller amfibieflygplan. Säg Catalina och många svenskar har väl hört berättats om några, åtminstone utrikespolitiskt heta, junidagar 1952 då ett svenskt Catalinaflygplan sköts ned av ryska MIG-jaktplan över Östersjön.

THE CONSOLIDATED ”MODEL 28”

I avsikt att hålla jämna steg med den flygtekniska utvecklingen initierade US Navy år 1932 en konstruktionstävling med föresats att få fram en modern efterföljare till den dubbeldäckade Consolidated P2Y – en flygbåt vars primära användningsområde var att patrullera Förenta Staternas kustområden.

Såväl Douglas Aircraft som Consolidated Aircraft kom att svara upp mot US Navy’s preliminära specifikationer vad avsåg en flygbåt på upp till 12.000 kg flygvikt, kapabel att flyga mer än 100 mph (161 km/tim) och med en räckvidd på i runt tal 5.000 km. Både Douglas och Consolidated skissade därvid på var sitt högvingade monoplan utrustat med vardera två Pratt & Whitney XR-1830-58 ”Twin Wasp” T1A1-G-motorer utvecklande 800 hkr.

Douglas Aircraft kontrakterades den 20 maj 1933 för en prototyp som gavs beteckningen XP3D-1, följt av ett liknande kontrakt den 28 oktober samma år avseende Consolidated’s XP3Y-1. Douglas XP3D-1 flög för första gången den 6 februari 1935 och Consolidated’s XP3Y-1 jungfruflög den 21 mars samma år. I den efterföljande utvärderingen bedömde US Navy de båda flygplanen som likvärdiga varför kostnaden per flygplan, utslaget på en första serie om 60 flygplan, blev avgörande för det slutliga valet av en ny ”patrullflygbåt”. Douglas alternativ visade sig vara drygt 20.000 $ dyrare per flygplan varför Consolidated fick kontraktet, daterat den 29 juni 1935. Så föddes Catalina – även om namnet Catalina ej blev verklighet och stadfäst förrän flygplanstypen kom i tjänst i det brittiska Royal Air Force under år 1940.

XP3Y-1 – eller mer adekvat Consolidated ”Model 28” – hade konstruerats under ledning av Isaac M Laddon (populärt kallad ”Mac”) som varit verksam vid Consolidated Aircraft Company sedan år 1927. Flygplanet kom initialt att byggas och tillverkas vid Consolidated’s anläggningar i Buffalo, New York. Model 28 var en radikal konstruktion, helt styrd av det amerikanska patent Laddon tagit den 26 september 1933, med föresats att skapa en i alla avseenden ändamålsenlig flygbåt. Model 28 var så här långt den aerodynamiskt mest rena konstruktion som historien skådat vad gäller en flygbåt. Konceptet var enkelt och genialt. En i det närmaste fribärande vinge skulle förbindas med skrovet medelst en tjock men strömlinjeformad pylon, enligt vad som vanligtvis benämnes ”parasollkonfiguration”. Härvid placerades vingen högt vilket för en flygbåt innebar en naturlig fördel i det att motorer och propellrar, och därmed luftströmmen över vingen, gavs optimal verkningsgrad. Den största fördelen med denna konfiguration var dock att skrovets tvärsnittsyta kunde begränsas till ett minimum. Vingen, i sig själv konstruerad som fribärande, skulle dock komma att stagas upp medelst två par stöttor på var sida förbundna med skrovet. Med beaktande att ”Model 28” konstruerades i början av 1930-talet, och då som flygbåt, är dess utformning rent aerodynamiskt remarkabel i ett vidare flyghistoriskt tekniskt perspektiv.

Pylonen, förbindande vinge och skrov, hade sådana dimensioner att den bekvämt kunde inrymma plats för färdmekanikern som därvid hade närhet till de båda motorer som hans uppgift var att övervaka. Ett annat mer notabelt drag hos ”Model 28” var att de stabiliserande vingflottörerna kunde fällas in, och i infällt läge forma reala vingspetsar. Denna finess ansågs aktivt minska luftmotståndet.

Konstruktionen var i övrigt tidstypiskt konventionell. Vingen var uppbyggd i form av två vingbalkar i aluminiumlegering där partiet bakom den bakre vingbalken klätts med duk och i övrigt med duralplåt. Vingen saknade f.ö. klaffar. Dukklädda var också skevrodren och sidrodret – upphängt i den med skrovet integralt sammanbyggda fenan – samt höjdrodren upphängda i en fribärande stabilisator. Skrovet (flygkroppen) var helt uppbyggt i lättmetall enligt semimonocoqueprincipen och som sådant uppdelat i fyra, medelst dörrar tillgängliga, vattentäta skott. I egenskap av flygbåt hade ”Model 28” icke enbart att uppfylla krav på luftvärdighet, utan även uppställda krav på sjösäkerhet. US Navy’s slutliga specifikation (SD-205), daterad den 1 februari 1933, förutsatte ett nyttjande av flygplanet upp till 24 timmar per uppdrag. Således skulle ”Model 28” slutligen också uppbära utrymme i form av kojplatser och ett mindre pentry med möjlighet till matlagning, utöver primär militär utrustning.

Consolidated Model 28 förutsattes i sin roll som ”patrullflygplan” (P) eller ”patrullbombflygplan” (PB) i US Navys tjänst, ha en besättning på upp till åtta man fördelade på två piloter, navigatör, radiooperatör, en vänster och en höger ksp-skytt placerade i skrovets mellandel, en kombinerad bombfällare/skytt placerad i nosutrymmet samt slutligen en färdmekaniker. Det första av den första seriens flygplan, betecknad PBY-1 (där PB står för ”Patrol Bomber” och Y för tillverkaren Consolidated), var klart för leverans till US Navy den 5 oktober 1936. Serieversionen PBY-1 hade genomgått en rad modifieringar relativt den ursprungliga prototypen. Således hade flygplanet fått nya och något starkare Twin Wasp SB-G-motorer, utvecklande vardera 900 hkr, vilka i sin tur försetts med trebladiga Constant-speed-propellrar av typen Hamilton Standard 3E50. Sidrodret fick också en ny och mer rundad profil.

Den fortsatta utvecklingen av Consolidated’s Model 28 – i historien resulterande i PBY-2, -3 och -4 – är ur vår synvinkel kanske mindre intressant. Som rena flygbåtar är dess tjänst i US Navy, likväl som i ett flertal allierade länders luft- och sjöstridskrafter under det andra världskriget, så väl dokumenterat i andra sammanhang, att det inte tas upp här.

PBY-5 OCH PBY-5A CATALINA

Produktionen av flygbåten PBY stoppades temporärt under hösten 1938 i samband med att de sista PBY-4 avsedda för US Navy lämnade monteringsbandet. Consolidated försökte vid denna tid att finna nya marknader för sin flygbåt. Till en början dock utan någon större framgång. Emellertid och under fullgörandet av ett civilt kontrakt år 1939 omfattande tre flygplan, samt färdigställandet av en PBY-4 avsedd att vidare utvecklas i England, var Consolidated ytterst angelägna att ytterligare utveckla och förfina konstruktionen mot bakgrund av de operationella erfarenheter man så här långt samlat på sig. Efter överenskommelse med US Navy behöll man de fyra sista PBY-4 i produktionslinan att användas för en fortsatt utveckling och en delvis ny utformning. Härvid noteras en ytterligare modifiering av motorinklädnaden samt att stjärtsidplanet gavs en rak, snarare än rundad, bakkant. Vidare försågs mellankroppen med stora utbyggnader eller ”bulor”, s.k. blisters, i plexiglas vars avsikt var att ge bättre sikt och större rörlighet för de i mellankroppen placerade skyttarna. Med dessa innovationer såg vi tillkomsten av PBY-5! Don fjärde, eller sista, PBY-4 vilken avsatts för en vidareutveckling kom att genomgå en mer radikal modifiering genom införandet av ett indragbart hjulställ! Härigenom skapade man ett amfibieflygplan som gavs beteckningen PBY-5A. Föremålet för denna modifiering till amfibie var att flygplanet härmed kunde förflytta sig på terra firma för egen maskin, snarare än att låta flygplanet utvecklas till ett rent landflygplan. Icke för ty kunde dock hjulstället användas för ”nödlandning” på gräsfält eller permanentade banor om så påfordrades.

Utvecklingen av PBY-4 till PBY-5 och PBY-5A resulterade således slutligt i ett amfibieflygplan som US Navy i ett kontrakt av den 7 mars 1939 gav beteckningen XPBY-5A, och som flög för första gång den 22 november 1939 i San Diego, Californien. Den 20 december samma år fick Consolidated sitt dittills största kontrakt innefattande 200 flygplan av vilka 167 var av typen PBY-5, och resterande 33 av typen PBY-5A. Ordern föregicks av kravet på ökad neutralitetsvakt och patrullering av USA:s kuster som ett resultat av krigsutbrottet i Europa. Leveranserna av PBY-5 påbörjades i september 1940, och av PBY-5A i oktober 1941.

PBY-5 skulle bli den slutligt mest tillverkade och mest effektiva versionen av Consolidated’s ursprungliga ”Model 28”. Utvecklingen från ren flygbåt till amfibieflygplan ökade tjänstbarheten och gjorde flygplanet mer flexibelt. Med PBY-5 blev 12,7 mm automatkanoner standard, ersättande de tidigare 7,9 mm ksp. Flygplanet fick nya och starkare motorer i form av två Pratt & Whitney R-1830-82 (alternativt -92) Twin Wasp utvecklande vardera 1.200 hkr och försedda med Hamilton Standard Hydromaticpropellrar. De nya kraftigare motorerna gav flygplanet en toppfart på i runt tal 274 km/h. Flygplanets totalvikt ökade från ursprungliga 11.900 kg till i det närmaste 15.500 kg. Tillkomsten av ett trepunkts infällbart hjulställ (huvudhjul och självcentrerande noshjul) fordrade relativt omfattande strukturella förändringar i konstruktionen vad avser PBY-5A. Ett vattentätt nosställsschakt under förarrummet, likväl som urtag i kroppssidorna för huvudhjulen i infällt läge krävde naturligtvis utrymme på bekostnad av besättningens bekvämlighet. Landställskonstruktionen med tillhörande hydraulsystem beredde konstruktörerna inledningsvis påtagligt svårlösta problem.

I historien noteras att mer än 500 flygplan kom att byggas för det brittiska RAF:s räkning som samtidigt gav flygplanstypen namnet CATALINA. I Royal Air Force betecknades flygplanen Mk I – Mk IV B. Den ur vår synvinkel intressanta Catalina Mk III var identisk rned amfibieflygplanet PBY-5A. US Army Air Force (USAF) kom att ge denna version beteckningen OA-10A och Royal Canadian Air Force (RCAF) gav flygplanet, och amfibieversionen, tillnamnet ”CANSO”. Boeing Aircraft of Canada kom att tillverka inte mindre än 240 PBY-5A (Canso) vilka i RCAF gavs typbeteckningen P2B-1.

En utvecklad version med vissa modifieringar i anslutning till skrovet, ett nytt nosparti med ny vapeninstallation och ett nytt större stjärtsidplan (fena och roder) kom sedermera att tillverkas av Naval Aircraft Factory och betecknades PBN-1 ”Nomad”. Boeing Of Canada tillverkade samma flygplan under beteckningen PB2B-2 (Canso A). CONVAIR (resultatet av den år 1943 genomförda sammanslagningen av Consolidated och Vultee Aircraft) skulle slutligt komma att tillverka PBN-1 som PBY-6A, vilken också kom att bli den sista versionen av Consolidated’s ursprungliga ”Model 28”. Utöver de 3.276 officiellt byggda flygplanen i olika versioner skulle även ett stort antal komma att byggas på licens i Sovjetunionen. Dessa flygplan kom att betecknas GST utrustade med motorer av typ M62. De gjorde huvudsaklig tjänst i samverkan med den sovjetiska marinen.

Consolidated’s ”Model 28” kom i form av PBY-1 – 6, Catalina Mk I – IV B, OA-10A, P2B-1 ”Canso” eller GST att under det andra världskriget göra tjänst i Stilla Havsområdet, likväl som över Atlanten, i Arktis och i Afrikas ökenlandskap. Ursprungligen framtagen som en ”Patrol Bomber” för US Navy och US Coast Guard kom flygplanstypen även att göra tjänst som sjöräddnings-, transport- och spaningsflygplan runt om i världen. Det är mot bakgrund av dess mångsidighet, såväl militärt som civilt, som flygplanet skrivits in i historien. Flygplanstypen har förvisso en rent civil karriär. Inte minst mot bakgrund av att ett stort antal Catalina-flygplan utbjöds till försäljning på surplusmarknaden efter det andra världskrigets slut. Att flygplanet i sig självt hade en ur civil synpunkt attraktiv potential torde härvid kunna ses som en självklarhet.

SE-BUB – EN CIVIL CATALINA

Under relativt kort tid i början av 1950-talet var en Consolidated Catalina (Mk III) civilregistrerad i Sverige. Flyplanet var registrerat SE-BUB. Ursprungligen bar flygplanet USAF-serial 44-34082 varefter det övergick i civil tjänst, först registrerad VR-HDS och senare VT-DEX.

Rolf von Bahr, med firma ”Helikopter-Flyg”, förvärvade 1952 denna Catalina vilken först fick registreringen SE-XAD (interimsregistrering) och slutligen SE-BUB. Flygplanet fick snart, syftande på registreringen, öknamnet ”BELSEBUB” dvs f-n själv! Flygplanets tekniska status bidrog med all säkerhet härtill. SE-BUB försåldes dock ganska snart till East African Airlines som VP-KKJ. ”Belsebub” blev på sitt sätt historisk. Dels är det den enda Catalina som varit civilregistrerad i Sverige, och dels kom den att spela roll i filmen MOCAMBO med Clark Gable i en av huvudrollerna. Flygplanet tog år 1954 vägen till USA och dess vidare öde är okänt.

CATALINA I VÅRT NÄROMRÅDE

Såväl Norge som Danmark har haft den legendariska flygplanstypen i tjänst. Dock under något varierande premisser.

Den norske översten Finn Lambrechts initierade, efter sin flykt till England 1941, tanken på att upprätta ett speciellt förband utrustat med flygbåtar med vilka man kunde operera längs det ockuperade Norges kust. Tanken härpå realiserades och det speciella förbandet kom initialt att som detachement underställas RAF Coastal Commands No 210 Squadron, baserad i Woodhaven nära Dundee i Skottland. Förbandet utrustade med Catalina Mk IB och utförde, med norskt manskap, företrädesvis ubåtsjaktuppdrag, spaning och konvojskydd. När norrmännen i februari 1942 helt övertog ansvar och kontroll över verksamheten vid Woodhaven reorganiserades förbandet som No 333 (Norwegian) Squadron. Vid tillfället hade man då två Catalinaflygbåtar vilka givits namnen ”Vingtor” och ”Jøssing”. I mitten av 1944 tillfördes No 333 Squadron Catalina Mk IV, varvid 14 av flygplanen senare officiellt överfördes till det norska flygvapnet – Royal Norwegian Air Force – i november 1945, dvs efter krigsslutet. Catalina var därefter i tjänst vid No 333 Squadron i drygt två år.

Det danska flygvapnet – Royal Danish Air Force – tog Catalina i tjänst under 1947, varvid flygplanet i RDAF gavs ”Typenummer 82”. Antalet flygplan var härvid åtta varav sex var av ursprunglig typ ”Canso A” med förflutet i RCAF, medan de övriga två var av typ PBY-5A med förflutet i US Navy. 1957 tillfördes det danska flygvapnet ytterligare åtta Catalina av den modernare typen PBY-6A. Flygplanen gjorde i Danmark huvudsakligen tjänst som kustbevaknings- eller sjöräddningsflygplan, vilket inbegrep en omfattande tjänstgöring på Grönland. Flygplanen opererades vid No 721 Squadron och de tre sista togs ur tjänst så sent som 1970. Ett av dem skänktes f.ö. till Cosford Aerospace Museum i England.

---

Källa: 
KONTAKT nr 100, februari 1991 
– KONTAKTgruppens arkiv
– Air Historic Research, Nässjö
– FR 25 (Nils Söderberg)
– Tage Erlanders Memoarer (1949-54)
– Intervjuer och pressklipp
– Fotograf/ritare ej angiven på många av bilder i originalartikeln

Uppdaterad: 2017-11-07