SK 12 (P 2) – Focke Wulf 44 ”Stieglitz”

Historik

Tala med en gammal segelflygare om SK 12 – och han kan säkerligen berätta mycket och länge om angenäma upplevelser tillsammans med den gamla maskinen! Kanske inte så konstigt, då den generation segelflygare som var aktiva under 50- och början av 60-talet oftast fick sitt luftdop uppbogserade just efter en SK 12:a! Det gamla, f d militära skolflygplanet fick snart ord om sig att vara trygg och pålitlig och det var på många håll med saknad och vemod man bland flygklubbarna landet runt såg ”TOLVAN” bli alltmer sällsynt, för att runt mitten av 60-talet helt försvinna från det svenska luftrummet under en längre period.

Men för att börja historien från början så föddes SK 12:an på, den för mer krigiska konstruktioner sedermera kände, tyske konstruktören Kurt Tank:s ritbord redan 1931. Tank var då teknisk chef hos Focke Wulf Flugzeugbau GmbH i Bremen och hans skapelse fick beteckningen Focke Wulf 44, med tillnamnet ”Stieglitz”.

Flygplanet var en ren beställningsprodukt från ett antal tyska konstflygare, bl a Gerd Achgelis, Emil Kropf och Ernst Udet, som i början av 30-talet även tillhörde världseliten i denna genre. Prototypen flög första gången på sensommaren 1932 och visade sig vara en fullträff, inte enbart för avancerad flygning, utan även för grundläggande skolning. En rad uppvisnings- och demonstrationsflygningar vidtog runt om i Europa, och även i USA.

De första serietillverkade maskinerna fick beteckningen FW 44A och var försedda med en 7-cylindrig stjärnmotor om 150 hk. Över versionen FW 44B, som endast tillverkades i ett fåtal exemplar, framkom FW 44D, den version som i Tyskland tillverkades i störst antal. FW 44C var en variant som utrustats med en radmotor av typ Argus As8 om 135 hk. Efter en rad smärre modifieringar erhöll denna radmotorförsedda version sin slutliga beteckning FW 44E. Trots lägre motoreffekt och högre flygvikt, fick radmotorversionen av Stieglitz en något högre både stig- och topphastighet.

Exportversionen av Stieglitz kallades FW 44J och var egentligen enbart en obetydligt modifierad D-version, bl a med annorlunda pitotrörsarrangemang. Ett stort antal FW 44J exporterades till Sverige, Finland, Tjeckoslovakien, Bulgarien, Rumänien, Turkiet, Kina, Bolivia och Chile. Dessutom licenstillverkades flygplanet också i Sverige, Argentina och Brasilien.

På prov till Flygvapnet

Strax före 1936 års försvarsordning, vilken föreskrev en omfattande upprustning och utökning av det svenska Flygvapnet, hade Emil Kropf på sommaren 1935 demonstrerat sin Focke Wulf 44D på Ljungbyhed. Demonstrationen gjorde stort intryck, och då man i sammanhanget var i färd med att söka en lämplig flygplanstyp för den grundläggande skolningen (typ I) som ersättning för den föråldrade SK 9 (DH 60T Moth Trainer) och den omstridda SK 10 (Raab Katzenstein RK26), beställdes i februari 1936 två stycken FW 44J för utprovning.

Flygplanen anlände följande månad till Malmslätt och tilldelades beteckningen P 2 (P = prov) med FV-nr 801 resp 802. En ingående testning både vid FC Malmslätt och på F 5 Ljungbyhed, utföll till stor belåtenhet, och redan efter en månad kunde flygplanen godkännas av Flygvapnet och tilldelas typbeteckningen SK 12! Samtidigt med detta beställdes en första serie om 14 maskiner i Tyskland, vilka levererades 1937, 10 st i januari och 4 st i juli.

Licenstillverkning och ytterligare order

Den 16 juni 1936 godkände riksdagens båda kamrar förslaget till en ny organisation för Flygvapnet. Denna organisation innefattade bl a 80 stycken skolflygplan till F 5 och nu gick det undan!

Den 29 september tecknades kontrakt om licenstillverkning av FW 44J och en order om 20 maskiner placerades hos ASJA i Linköping. Som villkor angavs bl a att leverans skulle ske lika snabbt som om planen beställts från Tyskland. Trots svårigheter att skaffa fram instrumentering till planen lyckades ASJA fullfölja avtalet.

Även vid CVV (Centrala Verkstaden i Västerås) igångsattes licenstillverkning av SK 12. 24 stycken flygplan, uppdelade på två serier, beställdes under hösten. Den första serien beräknades levereras med två flygplan per månad från april t o m september 1939, den andra med likaledes två flygplan per månad under juli-december 1940. Denna leveranstakt kunde dock ej hållas, varför den andra serien slutlevererades först i maj 1941.

På hösten 1939 beställdes ytterligare en serie om 12 plan hos Focke Wulf. Den egna produktionskapaciteten behövdes vid detta tillfälle för annan tillverkning, varför de beställda SK 12:orna byggdes hos Flugzeugwerke CKD i Prag och levererades i mars 1940.

Så sent som i februari 1942 beställdes en sista serie om 13 stycken SK 12:or hos CVV. Flygplanen var huvudsakligen avsedda som reservmaskiner och tilldelades liksom övriga F 5, men kom tämligen snart att fördelas på andra flottiljer. De två sista planen i serien (5794 och 5795) kom därför också att levereras direkt till F 1 i Västerås.

Flygvapnet kom sålunda att totalt erhålla 85 stycken flygplan SK 12, av vilka 57 licenstillverkades i Sverige.

Tjänsten i Flygvapnet

SK 12:ans inträde i det ”nya” Flygvapnet, innebar någonting helt nytt. Inte det att flygplanet i sig var någonting revolutionerande – nej, SK 12 var egentligen ett för dåtiden ganska konventionellt flygplan, byggt på traditionellt sätt utan några direkta innovationer.

Låt vara att flygplanet var fältmässigt och driftsäkert, samt ovanligt lyckat och lämpat för den grundläggande flygutbildningen efter våra kriterier. Det nya bestod snarare i att aldrig tidigare hade en så stor serie flygplan tillförts Flygvapnet, vilket med den nya utbildningsorganisationen medförde att F 5 under ”SK 12-epoken” utvecklades till en av Europas största flygskolor med som mest en utbildning av ca 200 nya flygförare om året.

Från SK 12:ans tjänst på Krigsflygskolan bör nämnas uppsättandet av en uppvisningsgrupp i början av år 1939. Ett avancerat program, med bl a ryggflygning i grupp, inövades för en planerad flygdag i Malmö i september. Dessvärre blev uppvisningen inställd pga det allvarliga utrikespolitiska läget. Ändock kan detta ses som en tidig föregångare till dagens uppvisningsgrupp från just F 5.

SK 12 – Flygvapnets sista dubbeldäckare

Det nu starkt utökade Flygvapnet krävde givetvis också en utökad utbildningsorganisation för produktion av ett stort antal nya förare. För den skull uppsattes runt årsskiftet 1939/40 även de s k Reservflygskolorna I och II. Dessa skolor utrustades bl a med fpl SK 12 och förlades inledningsvis till Malmö (Bulltofta) resp Eslöv. Temporärt och i samband med den tyska ockupationen av Danmark och Norge i april 1940 ”utlokaliserades” skolorna även till Örebro och Eskilstuna. Fpl SK 12 återfördes dock snart till F 5 och den grundläggande flygutbildningen där. För den fortsatta flygutbildningen användes Fpl SK 14.

Försvarsutredningen av år 1941 hade föreslagit en överflyttning av Flygkadettskolan från Ljungbyhed till Uppsala. Så skedde också, men först på försommaren 1944 kunde det nyupprättade F 20 ta det just färdigställda Ärnafältet i besittning. I samband härmed och för att tillgodose kadettskolans utbildningsbehov, överfördes 15 st fpl SK 12 tillsammans med ett antal fpl SK 14 från F 5 till F 20.

Från skolflygplan till segelflygbogserare

SK 12 avlöstes successivt av sin efterföljare Bücker Bestmann, SK 25, och under 1944/45 avvecklades SK 12 helt som skolflygplan vid F 5 och kvarvarande maskiner fördelades ut på flottiljerna dels som sambandsflygplan och dels som ”övrigt flygplan”, men även bogserflygplan till den i Flygvapnet under slutet av 40-talet livaktiga segelflygverksamheten.

Vid F 20 fortsatte dock Flygkadettskolan sin verksamhet med SK 12 fram till december 1947, då åtta av flygplanen överfördes till andra flottiljer.

I en inventarieförteckning från den 1 oktober 1945 kan utläsas att samtliga Flygvapnets flottiljer tilldelats ett eller flera fpl SK 12! Som en kuriositet kan nämnas att Hälsinge Flygflottilj, F 15 i Söderhamn, från starten och under ca ett års tid endast opererade fpl SK 12, till dess man i juli 1946 fick sina första jaktflygplan, J 21!

De flesta SK 12:orna byggdes om ute på flottiljerna och försågs med bogseranordning och sporrhjul. Segelflygverksamheten inom Flygvapnet upphörde omkring 1952 och i samband med detta kasserades de flesta SK 12:orna. På F 5 fortlevde dock segelflygningen i Flygvapnets regi i den s k F 5 Segelflygavdelning ända fram till i mitten av 60-talet, då den sista SK 12:an försvann från aktiv tjänst i Flygvapnet (nr 670).

---

Källor:
KONTAKT nr 54, december 1981
– Fotograf ej angiven för vissa bilder i originalartikeln.
SFF – Svenskt Flyghistoriskt Forum.
Wikipedia.
FljomrKoV – Flottiljområdets kamrat- och veteranförening, Halmstad, http://fkvf.se/

Uppdaterad: 2021-04-12