Fredagen den 13 juni 1952 försvann en svensk DC-3, dvs Flygvapnets TP 79 (79001) med tillnamnet ”Hugin”, över Östersjön under vad som sades vara en rutinmässig spaningsflygning. I själva verket var det fråga om kvalificerad signalspaning initierad av Försvarets Radioanstalt (FRA). Flygplanen låg ofta nära gränsen för att aktivera ryska radarstationer och därmed kunna spela in deras radiosignaler men de gick inte över gränsen (enligt vissa rykten kan man medvetet ha passerat gränsen flertalet tillfällen…). Inspelningarna gick vidare till NATO i utbyte mot annan information. Detta visste ryssarna om (kanske pga information från spionen Wennerström) och de var naturligtvis mycket irriterade över detta.

Flygplanet, med åtta mans besättning, försvann spårlöst. Vissa rykten säger att en amerikansk tekniker också skulle ha befunnit sig ombord…

Flygplanet skulle under det aktuella uppdraget avrapportera lägesuppgift var 20:e minut. Den sista lägesrapporten gavs kl 11:08 varvid flygplanet befann sig på 4.000 meters höjd 47 km öster om Fårö’s ostspets.

Strax efter kl 12:00 sändes två Catalinaflygplan upp för att söka efter den försvunna DC-3:an. Därtill ytterligare en division spaningsflygplan ur Flygvapnet (F 11), samt ur Marinen en jagare, två motortorpedbåtar och minsveparen Landsort. I spaningarna deltog också ett flygplan av typ T 2 (FV-nr 102) vilket f.ö. blev flygplanets, och flygplanstypens, sista uppdrag i aktiv tjänst. Först kl 18.30 tillkännagav Försvarsstaben i ett pressmeddelande att ett flygplan av typ DC-3 saknades. Det skulle, enligt samma officiella meddelande, utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafitjänst.

Spaningarna efter den försvunna DC-3:an fortsatte oförtrutet såväl dag som natt den efterföljande veckohelgen. Catalinaflygplanen hölls kontinuerligt i luften så gott som dygnet runt.

I gryningen måndagen den 16 juni befinner sig två Catalinaflygplan över internationellt vatten i området nordost om Gotland där den svenska DC-3:an befaras ha störtat. Flygplan 47002 (”Bertil 02”) hade startat från F 2 kl 00:46 och hade en utökad besättning om sju man nämligen: 
– Olov Arbin – förste flygförare 
– Sven Törngren – befälhavare 
– Ove Engberg – navigatör
– Elis Eliasson – färdmekaniker
– Paul Eriksson – signalist
– Gösta Stålhammar
– Uno Litke.

Klockan 04:09 rapporterar 47002 till det andra Catalinaflygplanet att man utsatts för skenanfall av två sovjetiska jaktflygplan av typen MIG-15. Positionen var då ungefär 30 sjömil nordväst om Dagö. Någon minut senare meddelades att flygplanet besköts med spårljus och att man satt kurs västerut. Klockan 04:15 rapporteras så att flygplanet (47002) träffats. Några minuter därefter siktades 47002 av den andra Catalinan omkring 20 sjömil sydväst om Bogskären på låg höjd och på västlig kurs.

Flygplan 47002 blev svårt skadat efter träff i motorerna av 12,7 och 20 mm projektiler. Arbin blir träffad i höger handled av kringflygande sprängammunitionsdelar och Engberg får en kula i vänster lår och ammunitionssplitter i ansiktet samt en projektilskadad båtmössa… Arbin, med skadad högerarm, ansätter en forcerad nödlandning på vattnet (Arbin får senare Stockholms-Tidningens flygarpris för sin bragd).

Besättningen lämnade skyndsamt flygplanet och gick i de medhavda uppblåsbara gummilivbåtarna. Flygplanet vattenfylldes, ställde sig på nosen och sjönk relativt snabbt inom loppet av tio minuter. Besättningen plockades upp av det tyska handelsfartyget ”Münsterland” som lyckligtvis befann sig i närheten, och från vilket man också lyckades att fotografiskt dokumentera händelsen. Fartyget gick till Hangö och efter nio timmar ombord på ”Münsterland” transporterades Catalinabesättningen till Åbo där de hämtades tillbaka till Bromma av en annan Catalina. Arbin får stanna ett par dagar på sjukhus för borttagning av sprängammunitionsdelar ur armen.

Nedskjutningen av det svenska Catalinaflygplanet upprörde sinnena. Demonstrationer utanför Sovjetunionens ambassad och på Stockholms gator förekom livligt. Politiskt var händelsen mycket känslig och resulterade i en skarp notväxling och märkbart försämrade relationer mellan Sverige och Sovjetunionen.

Dåvarande flygvapenchefen Bengt G Nordenskiöld hade efter rapporten om den försvunna DC-3:an själv satt sig i en J 28 Vampire för att aktivt deltaga i sökandet efter det försvunna flygplanet över Östersjön. Detta ansågs av regeringen som olämpligt, även om det i Flygvapnets led förstärkte Nordenskiölds profil som ledare.

När så ett Catalinaflygplan bevisligen blivit nedskjutet av sovjetiskt jaktflyg över internationellt vatten blev Nordenskiöld rasande. Hans något okontrollerade reaktion var sådan att han avsåg att sätta det samlade svenska Flygvapnet på vingar och själv leda något av en högst tvivelaktig styrkedemonstration ut över Östersjön. Det berättas, och påstås, att Nordenskiöld temporärt tvingades i husarrest för att förhindra att ytterligare militära eller politiska konfrontationer skulle komma till stånd.

Det fördes senare i bevis att ett svenskt Catalinaflygplan redan den 13 juni, under spaning efter DC-3:an, kommit in på sovjetiskt område. Det fanns ursäkter för felnavigeringen, bl.a. dåligt väder. Vid detta tillfälle hade dock ryssarna ej uppbringat eller beskjutit det svenska flygplanet.

I skuggan av ”det kalla kriget” och den ökade spänningen i världen hade Sovjetunionen kraftigt förstärkt sina militära anläggningar i Östersjöområdet. För dem var det naturligtvis besvärande att svenskt flyg med modern teknisk utrustning och i form av kvalificerad signalspaning kunde följa vad som hände vid den sovjetiska Östersjökusten. De internationella spänningarna gjorde alltså ryssarna irriterade över de svenska spaningsflygningarna.

Men samma internationella spänningar gjorde flygningarna nödvändiga för Sveriges försvar. Sverige ville inte bli överraskat! Regeringen hade inskärpt hos försvarsledningen hur viktigt det var att noggrant följa vad som hände i Östersjön. Hur försvaret följde denna anvisning hade regeringen inte krävt att få kännedom om i alla detaljer. Och fick det inte heller! Flygvapenchefen hade dock den 16 juni, efter nedskjutningen av Catalinaflygplanet, meddelat regeringen hur angeläget det var att ryssarna skulle få klart för sig att Sverige icke ämnade tolerera att svensk spaningsflygning över internationellt vatten hindrades.

I den omfattande notväxlingen till följd av ”Catalinaaffären” undvek Sovjetunionen medvetet att beröra frågor av storpolitiskt intresse utan hävdade ihärdigt att flygplanet uppbringats och beskjutits efter att ha kränkt sovjetiskt territorium. I den fortsatta utvecklingen, och med stöd av tillgängliga fakta runt nedskjutningen av det svenska Catalinaftygplanet, önskade Sverige att få till stånd en internationell undersökning. Ryssarna tillbakavisade varje krav eller tanke på en internationell prövning av den s.k. ”Catalinaaffären”, och de fortsatta turerna torde mer vara av ett politiskt historiskt intresse än ett rent flyghistoriskt dito.

Flygplan 47002 avfördes officiellt först den 19 januari 1953 till följd av nedskjutningen av sovjetiska MIG-15 den 16 juni 1952.

DC-3:an lokaliserades först 2003 av privatspanaren och piloten Anders Jallai och flygplanet återfinns nu på Flygvapenmuseum i Linköping. Strax därefter hittades även den nedskjutna Catalinan. När DC-3:an hittades kunde det konstateras att den skjutits ned på rätt sida av gränsen (internationellt vatten) utanför Gotland.

Läs mer om DC-3:an under ”TP 79 – Signalspaning” i menyn ”Transportflygplan”.

---

Källor: 
KONTAKT nr 100, februari 1991
– Fotograf ej angiven för vissa bilder i originalartikeln
Soldat och Teknik nr 4, 2017
Spionjägaren av Olof Frånstedt
Flygtiga minnen 2 av Sölve Fasth och Torvald Johannes

Uppdaterad: 2022-03-16