En av de många som flugit S 12 berättar nedan om sina erfarenheter. Olov Arbin var för övrigt med som förste förare i den Catalina som sköts ned över Östersjön den 16 juni 1952. 

På begäran skall jag försöka förmedla något av den erfarenhet jag har av att flyga sjöflygplanet Heinkel He 114 eller S 12 som det kallades i Flygvapnet. Eftersom det är omkring 40 år sedan (alltså ca 1945) kan jag inte erinra mig annat än flygplanets egenskaper i allmänhet.

När jag våren 1944 kom till F 2 Hägernäs var det direkt från flygskolan. Omställningen från landbaserade flygplan till sjöflygplan blev som att börja på nytt igen. Man fick tänka om i nya banor. Den gamla Hansa S 5 blev min första bekantskap med flygplan på flottörer, en ”snäll” gammal trotjänare som klarade de flesta misstag en nybörjare gör.

Ganska snart fick jag börja flyga den mer tidsenliga S 12, en vad jag minns fantastisk upplevelse i jämförelse med att flyga S 5. S 12:ans moderna konstruktion med huv över förarplatsen (!), fin instrumentering, stark motor och fina flygegenskaper bidrog alltsammans till känslan att jag nu tillhörde de ”stora grabbarna” som fick flyga riktiga flygplan. Vår division var en skoldivision där S 12 ingick som övningsflygplan och nog var det ett lämpligt flygplan för inflygning.

Det märktes, att S 12 var konstruerat som sjöflygplan. Det var lättmanövrerat på vattnet, motoreffekten räckte bra till för start och det kom fort upp på ”steget”. I luften var det kursstabilt och gick lätt att trimma. Även landningsegenskaperna var fina. De flesta starter och landningar skedde inomskärs och på insjöar, men jag minns att vi ett par gånger startade och landade i ganska grov sjö i Blekinge skärgård. Efteråt kunde konstateras, att flottörerna inte tålde påfrestningen. Plåtar hade bucklats till och nitar hade släppt här och var.

Som jag nämnt ingick S 12 i skoldivisonen som en flygplanstyp bland andra vi måste lära oss hantera och efter de första två åren blev det alltmer sällan tillfälle att flyga detta trevliga flygplan. Jag har flugit många typer av flygplan med flottörer och även ”flygbåtar” och min uppfattning, är att det nog bara är Heinkel He 115, T 2, som hade likvärdiga fina flygegenskaper.

Avslutningsvis något om mitt första haveri som hände just med S 12. På sensommaren 1944 hade vi en längre orienteringsflygning med hela divisionen. Vi hade flugit F 2 – Rättvik – Västerås och var på väg hem till F 2. Jag hade kommit så långt att jag såg Hägernäsviken och hade just bett spanaren begära landningstillstånd då motorn stannade. Eftersom det inte var möjligt att nå fram till vattnet från min flyghöjd, ca 200 m, var jag helt enkelt tvungen att gå ner på landbacken. Jag satte flygplanet på ett vetefält och det gled riktigt bra till att börja med. Tyvärr tog farten slut samtidigt som vetefältet och jag kom in på ett nyplöjt område. Flygplanet vägde i ultrarapid över på flottörspetsarna och lade sig sakta på rygg.

Olov Arbin

---

Källa: KONTAKT nr 72, juni 1985 

Uppdaterad: 2016-01-07