Som alla engelska flygplan var J 8 utan tvekan ett pilotens flygplan. Det har sagts att J 8 var världens mest vändbara jaktplan. I avancerad flygning var J 8:an oöverträffad. Från planflykt kunde man obekymrat ta spaken hårt i magen och inom loppet av fem sekunder hade man gjort en looping. Rodren var dock något tunga och då speciellt skevrodren. Ett pass avancerad flygning innebar en hel del kroppsarbete. I övrigt vad flygegenskaperna beträffar var J 8 helt i avsaknad av stallegenskaper! Vid för låg fart sänkte kärran helt enkelt nosen för att på så sätt få upp lite mera fart. En vikning inträffade endast om man vid för låg fart ansatte fulla spinroder.

Farten var inget framträdande drag hos J 8. Med övereffekt – d.v.s. full gas och bladningsreglaget fullt tillbakadraget kunde man i bästa fall komma upp i drygt 350 km/tim. Stigförmågan var däremot imponerande. Inget av Flygvapnets övriga flygplan vid denna tid kunde stiga med brantare vinkel. Upp till 3.000 meter klättrade man på ca 4 minuter! Om möjligt hade B 4 Hawker Hart jämförbara stigprestanda. Dykhastigheten var knappast hisnande men det berättas att en J 8 under dykning från hög höjd kommit in i kompressibilitetsområdet med svåra skador på flygplanet som följd.

Flygplanet upplevdes som oerhört robust och då särskilt landstället. Vid en alltför hård sättning var landstället det sista som skulle ge med sig.

J 8:an var oerhört lättmanövrerad och lättflugen. Reglagen inskränkte sig, förutom av styrspak och pedaler, till gas- och blandningsreglage samt handpump och väljarventil för landningsklaffarna. Därtill en liten spak med vilken man kunde leda in varmluft i kabinen. Det var något helt nytt på den tiden och mycket uppskattat.

Flygegenskaperna var mycket goda och J 8 var rolig att flyga. Mycket av dagens termer i samband med flygning var okända eller saknade betydelse. Sålunda var vingbelastning enbart ett teoretiskt begrepp och G-stall, d.v.s. överstegring i hög fart till följd av alltför bryska höjdroderutslag, var otänkbart. Framför allt var J 8:ans vändbarhet obegränsad!

Beväpningen var, åtminstone när flygplanet kom i tjänst, relativt god. Emellertid visade det sig snart – bl.a. efter stridserfarenheterna i det finska vinterkriget – att verkan av de fyra 8 mm ksp var ringa och i de flesta fall obefintlig. Vad jaktplanen i gemen behövde var större eldkraft. Det var inte allt för ovanligt att locken till ammunitionsmagasinen gick upp vid alltför bryska manövrer och patronbanden snodde sig runt i kabinen. Skjutegenskaperna upplevdes annars som mycket goda. Det var snarare ett subjektivt antagande i det faktum att man med J 8 oftast sköt mot bogserat korvmål, och att skillnaden i hastighet mellan mål och skjutande flygplan var ringa.

I boken ”Ärans tecken i skyn” säger J Aldridge: Det enda Gloster Gladiator dög till var att skjuta ner maskiner av typen Fiat CR 42! Påståendet är kanske inte helt riktigt sett med de svenska J 8-förarnas ögon under krigsåren. Å andra sidan är det kanske lätt att invaggas i en falsk övertro på J 8:ans möjligheter om det skulle blivit allvar. Att ”leka” på en isolerad bakgård med jämbördiga kamrater, var något helt annat än den verklighet som rådde på andra sidan av det bräckliga planket! I denna lek, med en allvarets underton, var J 11 åtminstone i början en jämbördig motståndare. Det spelade då ingen roll om man flög J 8 eller J 8A. Skillnaden i prestanda hade ingen avgörande betydelse. Men i inbördes luftstrid vann oftast den som flög en J 8A.

---

Källa: Kontakt nr 70 (feb 1985)

Uppdaterad: 1997-02-09