Fpl 34 – Historik

Foto: Se nedan.

HAWKER HUNTER, av många ansett som ett av de ”vackraste flygplan” som historien skådat. I tid då det presenterades klassat som ett av världens bästa jaktflygplan och som sådant brukat av en rad länders flygstridskrafter. Så även i det svenska Flygvapnet, under åren 1955-69, med typbeteckningen J 34.

Hawker Hunter – med projektbeteckningen P 1067 – har sitt egentliga ursprung i Hawker Aircraft’s första jetdrivna flygplanprojekt P 1040 vilket togs fram i enlighet med Air Ministrys specifikation N 7/46. Projekt P 1040 utvecklades som ett enmotorigt jetdrivet jaktflygplan avsett för hangarfartygsbasering och som tänkt ersättare för den propellerdrivna Hawker Sea Fury och den tidigare jetdrivna Supermarine ”Attacker”. P 1040 var ut rustad med en Rolls Royce Nene-motor och hade rak vinge precis som alla tidiga brittiska jetdrivna flygplanprojekt.

Utvecklingen av projekt P 1040 resulterade slutligt i Hawker ”Sea Hawk” som flög för första gång i augusti 1949, och efter ytterligare utveckling kom i aktiv tjänst våren 1953.

Hawker Hunter – av många ansett som ett av de ”vackraste” jaktflygplan historien skådat! Här en studie av RAF:s Hunter Mk 4 (WT 594). Foto: Hawker Aircraft Ltd.

Via fortsatta men ej realiserade projekt såsom P 1052 och P 1081, vilka projekterades med Nene-motorn som drivkälla men till skillnad mot den tidigare P 1040 hade pilformade vingar, utvecklades ett nytt projekt – Hawker P 1067 Hunter.

P 1067 var större, längre och smalare än de tidigare projekten. P 1067 var ett resultat av de studier, med praktisk tillämpning, av aerodynamikens lagar som kom till verklighet i paritet med turbojetmotorns utveckling. Med 50-talet kom också axialmotorn. Med sin relativt mindre diameter och högre verkningsgrad, visavi tidigare beprövade turbojetmotorer, kom axialmotorn mer än något annat att påverka utvecklingen av nya flygplan i jakten på bättre prestanda!

Engelsmännen, hur konservativa de än bedöms vara, var föregångare på det här med jetmotorer och gav den brittiska flygindustrin ett visst försprång i projekteringen av främst militära flygplan. Med P 1067 skulle Hawker Aircraft dra fördel av detta faktum i paritet med de erfarenheter som de tidigare projekten, initierat av P 1040, givit vid handen. Låt vara att andra brittiska flygplanstillverkare låg på samma nivå i det här avseendet. På motorsidan var det främst Rolls Royce och Armstrong Whitworth som nu definitivt tog täten vad gäller den fortsatta utvecklingen.

Den 20 juli 1951 gjorde den första prototypen P 1067 Hunter (WB 188) sin jungfruflygning följt av den andra prototypen (WB 195) den 5 maj 1952. Båda dessa flygplan var utrustade med en Rolls Royce Avon-motor likt den första serieversionen Hunter Mk 1.

Den 30 november 1952 flög för första gången en tredje prototyp (WB 202) och skiljde sig gentemot de två tidgare genom att vara utrustad med en Armstrong Siddeley Sapphire-motor. Denna konstellation fick beteckningen Mk 2 och kom att helt tillverkas av Armstrong Whitworth.

Hunter Mk 1 (F.1) tillfördes i juli 1954 No 43 Squadron, Leuchars, och den första Hunter Mk 2 (F.2) togs i bruk av No 257 Squadron, Wattisham, under hösten 1954.

Det skulle snart visa sig att såväl Hunter F.1 som F.2 hade relativt låg aktionstid vilken helt var styrd av flygplanets bränslekapacitet. Erfarenheterna av Hunter påfordrade dessutom möjligheten att bära alternativ beväpning då flygplanstypen, vid sidan av rent jaktflygplan, även ansågs lämpligt för rena attackuppdrag.

Den 20 oktober 1954 flög för första gång en utvecklad version benämnd Mk 4. Förutom att flygplanet utrustats med en förbättrad Avon-motor hade flygplanet dessutom en större bränslekapacitet utöver art flygplanet kunde bära bomber, alternativt raketer, i ambitionen att förverkliga de erfarenhetsmässigt uppställda kraven.

De första serietillverkade Mk 4 kom att tillföras No 98 Squadron, baserad i Västtyskland, som direkt ersättning för D.H. Venom. Vi skrev då april 1955 i tid då ”det kalla kriget” rasade som värst.

Emellertid – och i sammanhanget – skall sägas att även den med Sapphire-motorn utrustade F.2 på samma grunder fick en utvecklad efterföljare i form av Hunter Mk 5, vilken bl.a. tillfördes No 41 Squadron.

I september 1955 hade mer än 500 Hunters tillverkats och levererats till Royal Air Force. En fortsatt utveckling resulterade i Mk 6 (F.6). En avsevärt förbättrad version med starkare motor och ny vinge med s.k. ”sågtand”. Hunter F.6 kom att tillverkas i 383 exemplar, huvudsakligen för RAF. Ytterligare utveckling av Hunter resulterade i bl.a. en tvåsitsig skolversion benämnd Hunter T.7.

Men låt oss stanna upp ett tag i historien och koncentrera oss på Hunter Mk 4 som med exportbeteckningen Mk 50 kom att införlivas i det svenska Flygvapnet.


Källa: 
KONTAKT nr 64, december 1983,
huvudredaktören ÅKE HALL:
– PETER LIANDER (foton)
– L G JOHANSSON (foton)
– CHRISTER HEDBERG (foton)
– HANS BLADH (foton)

Fotograf ej angiven på vissa av bilderna i originalartikeln…
Tyvärr dålig kvalitet på fotografierna eftersom de först är kopierade på en gammal kopiator och därefter inscannade… 

Uppdaterad: 2017-04-11