Grumman Goose – eller TP 81 – är ytterligare ett i raden av de flygplan som i enstaka exemplar gjort tjänst i det svenska Flygvapnet. Ehuru på sin tid en välkänd – och även färggrann – profil i den svenska fjällvärlden, har mycket lite dokumenterats om och kring TP 81 Goose. Det är mot bakgrund av FV:s utveckling i stort vid denna tid kanske naturligt.

SAGAN om GÅSEN

Grumman G-21 Goose kom att bli den första i en lång rad mindre tvåmotoriga amfibier, eller flygbåtar, vilka kom till verklighet i historien i slutet av 1930-talet. Grumman G-21 projekterades i slutet av år 1936 som ett 6-7-sitsigt flygplan för kommersiellt bruk, och helt byggt i metall. Som flygbåt hade skrovets undersida den tvåstegskonfiguration som var typisk för, och direkt utvecklad efter, Grummans tidigare J2F-1 ”Duck” med centralflottör.

Prototypen flög för första gången i juni 1937 och var försedd med två Pratt & Whitney R-985-SB Wasp Junior-motorer om vardera 450 hkr. Den 29 september samma år typgodkändes flygplanet av FAA. De efterföljande flygplanen i serieproduktion gavs typbeteckningen G-21A och utrustades med SB2-motorer utöver att max startvikt ökades med 225 kg i det att flygplanet nu fick plats för åtta personer inklusive förare.

G-21B kom att bli en ren flygbåt i det att denna version var helt i avsaknad av hjulställ. Goosen kom ganska snart att tilltala militära intressen och 1938 beställdes 26 flygplan för US Army Air Corp’s behov av ett ”allmännyttigt” flygplan, och vilka fick militär beteckning OA-9. Ytterligare fem OA-9 skulle följa i form av tvångsinhyrda civila G-21A. Under kriget inhyrdes ytterligare civila G-21A vilka fick beteckningen OA-13A/B.

Även US Navy visade intresse för Goosen och med beteckningen XJ3F-1 utprovades en G-21A under 1938 vilket resulterade i en order på tio flygplan vilka levererades 1939. De fick beteckningen JRF-1 som allmänt transportflygplan. Under beteckningen JRF-1A tjänstgjorde samma flygplan utrustade med kameror eller målbogseringsutrustning. Ytterligare tio flygplan beställdes för US Coast Guard Service vilka levererades 1940 att användas för sjöräddning. Sju av dessa kom att betecknas JRF-2 och de återstående tre JRF-3. Skillnaden bestod i att de tre sistnämnda var utrustade med avisningssystem och autopilot.

JRF-4 var identisk med JRF-1 men var dessutom utrustad med bombracks under vingarna omedelbart utanför motorgondolerna. Dessa flygplan, av vilka tio levererades till US Navy, användes uteslutande för patrullering av kusterna och för utbåtsbekämpning.

JRF-5 kom att bli den numerärt största serien av Grummans ursprungliga G-21 Goose. Inte mindre än 190 flygplan tillverkades. Mest kännetecknande för JRF-5 var att den utrustats med kameror, utöver att den också försågs med de utvecklade P&W R-985-AN12-motorerna. Sex av flygplanen gick till US Coast Guard som sjöräddningsflygplan, betecknade JRF-5G, och sex levererades till RAF med beteckningen Goose I. Därutöver gick 29 flygplan till RCAF där de bl.a. användes för utbildning och träning i navigation.

JRF-6 skilde sig gentemot den tidigare genom att utrustas med en utvecklad och förfinad radioutrustning, och JRF-6B var speciellt utrustad för utbildning i flygnavigation. Femtio flygplan av typen JRF-6B kom att tillföras Royal Air Force (RAF) i enlighet med det ”Lend-Lease Programme” som bar president Roosevelts signum till stöd för engelsmännen, innan USA själv gick med i det andra världskriget. De femtio JRF-6B tillfördes RAF istället för de femtio G-21A som beställts av den brittiska inköpskommissionen (British Purohasing Commission) under år 1940. De G-21A som beställts av RAF övertogs istället av US Navy i början av år 1941. I RAF fick JRF-6B benämningen Goose IA och tjänstgjorde vid No. 24 Squadron som transport- och sjöräddningsflygplan.

I vad ovan sagts äger ett visst mått av intresse när det gäller historien om vår egen TP 81 Goose. Dock skall vi innan vi går in på den historien konstatera att totalt byggdes 345 Grumman Goose.

Efter det andra världskriget skulle flygplanstypen komma att göra god tjänst hos mindre flygföretag i främst Alaska, Canada och Västindien. Goosen hade som amfibie här en potential bl.a. som ambulansflygplan. Men även som privat affärsflygplan hade Goosen en självklar marknad. År 1958 påbörjade McKinnon Enterprises modifiering av kvarvarande flygplan styrt av marknadens krav. Sålunda kan vi till historien tillföra G-21C, en fyrmotorig version utrustad med Lycoming-motorer, eller G-21D – en förlängd version som har kapacitet att bära 14 passagerare. Vidare G-21E som vanligtvis benämnes ”The Turbo Goose” med sina två gasturbinmotorer. Det finns fler variationer på detta kända tema men de ligger egentligen utanför vårt intresseområde. Så sent som 1970 var drygt 50-talet Grumman Goose, i olika versioner, i aktiv kommersiell tjänst runtom i världen. Månne är detta faktum ett tydligt kriterium för det man kallar potential i anslutning till en flygplanstyp.

GOOSENS VÄG TILL SVERIGE

Den Grumman G-21A Goose (JRF-2) vilken under åren 1951 – 1962 kom att göra tjänst i Flygvapnet med typbeteckning TP 81 har en lång och brokig förhistoria. Flygplanet vilket bar tillverkningsnummer (c/n) 1134 byggdes ursprungligen som en G-21A. I samband med USA:s ”Lend-Lease Programme” fick flygplanet Bu Aer nr 0190 (US Navy) med avsedd RAF serial BW 787, sedermera ändrat till FP 484. Sedermera återtagen till US Navy och därmed givet Bu Aer nr 66340. Efter kriget sålt och civilregistrerat NC 9293H. Flygplanet sedermera sålt till Norge och registrerat LN-SAB på Thor Solbergs Flyselskap A/S i Bergen den 15 november 1947. Härvid fick flygplanet namnet ”Leiv Eriksson II”. Flygplanet överläts den 4 november 1948 på T Lunde i Bergen, för att den 17 mars 1950 återgå till Solberg som sedermera sålde flygplanet till Sverige och Kgl Flygförvaltningen.

Den 9 november 1951 godkändes flygplanet av KFF och gavs typbeteckningen TP 81 i det svenska Flygvapnet, och därmed också registreringsnummer 81001.

TP 81 – DET SISTA AMBULANSFLYGPLANET

Goosen – eller TP 81:an – kom att tillföras Norrbottens flygbaskår, F 21 i Luleå, med avsikten att där brukas som ett rent ambulansflygplan. Köpet av Goosen var formellt styrt av ett akut ersättningsbehov för det tidigare ambulansflygplanet TP 4 (Beech 18-R) som varit stationerat på F 21 sedan i december 1941.

TP 4 kom 1951 att friställas ur FV:s organisation för att ställas till den svenska sydpolsexpeditionens förfogande åren 1951-52. Härvid kom TP 4 också att civilregistreras SE-BTX.

TP 81 ersatte således TP 4, och kom vidare att bli Flygvapnets sista rena ambulansflygplan. Ambulansflygverksamhet i organiserad form är något som vi i Sverige kan sägas vara pionjärer på. Den initierades redan 1923 av Svenska Röda Korset och kom till verklighet året därpå. Den första flygambulansen (Breguet IV) med civil registrering S-ASAA, och inköpt av Röda Korset, stationerades vid ING 3 i Boden 1924.

Med SRK som huvudman kom ambulansflygverksamheten att organisatoriskt då underställas Kungl. Fälttelegrafkåren (Armén) och sedermera det självständiga Flygvapnet. Beredskap för flygambulanstjänst ansågs särskilt nödvändig, dels för befolkningen i de nordligaste delarna av landet, och dels för befolkningen i främst Stockholms skärgård.

”Bodenambulansen” kom att bli ett samlande begrepp, även för en rad efterföljande flygplanstyper genom åren såsom exempelvis för ändamålet ombyggda S 25, Trp 1 (Junkers F13), Trp 2 (Junkers W33) m.fl. Det var dock först 1929 som flygambulanstjänsten fick en mer ordnad organisation med inrättandet av ytterligare ambulansflygstationer (förutom Boden) även vid F 2 Hägernäs och F 4 Frösön.

Ambulansflyget, och dess historia, är ett särskilt och omfattande kapitel i svensk flyghistoria i sin helhet, som vi i denna presentation må lämna därhän. Men låt oss dock konstatera att ”Bodenambulansen”, och de traditioner och åtaganden som med den varit förbundna, ålades F 21 då flygbaskåren uppsattes den 1 juli 1941.

Norrbottens flygbaskår (F 21) fick primärt två huvuduppgifter. Dels skulle kåren främst vara en basorganisation för de flygförband som sändes upp söderifrån för att fullfölja beredskapstjänst i norr, och dels skulle man organisera och verkställa den väl så viktiga ambulansflygtjänsten. Av denna anledning tillfördes F 21, som tidigare nämnts, den TP 4 som under drygt ett år tidigare varit baserad vid F 4 Frösön.

TP 81 tillfördes F 21 i tid då sjuktransporter och ambulansflygtjänst successivt skulle genomgå förändringar, i det att en rad mindre civila flygföretag framgent skulle engageras för denna typ av flygverksamhet. Hit räknas t.ex. T-Flyg, Lapplandsflyg, Jämtlands-Flyg, Ostermans m.fl. Oaktat utvecklingen hade FV, och dess ambulansflygstationer vid F 2, F 4 och F 21, ett formellt ansvar för att upprätthålla denna form av verksamhet med tillhörande beredskap.

I egenskap av ambulansflygplan kom TP 81 att målas helt i orange i enlighet med de bestämmelser som 1947 fastställdes för denna typ av flygplan. I anslutning därtill skulle flygplanet också, förutom kronmärken och flottiljsiffra, även förses med ”Röda Korsmärken” på kropp och vingar (se foton).

TP 81 fick initialt koden ”31”, målad i gula siffror på framkropp och sidroder. P.g.a. dålig läsbarhet, mot orange bakgrund, blev siffrorna (31) en kortare period vita med svart utlinjering och applicerades enbart på sidrodret. Den slutliga koden ”60” applicerades med svarta siffror på framkropp och stjärtsidplan (fena/sidroder).

TP 81 skulle göra god och trogen tjänst som ambulansflygplan oaktat den civila flygtrafiknäringens inbrytning på området. Åtminstone under större delen av 1950-talet. Därvid blev TP 81 en känd, och färggrann, profil i otillgängliga fjälltrakter där bybefolkningar i enlighet med gammal och vedertagen tradition även gav Goosen epitetet ”Bodenambulansen”.

Naturligtvis kom TP 81 även att brukas för rena transportflygningar, och för befordran av militär personal, när så ansågs påfordrat. En av de som mest flög TP 81 var ”Doggen“ – en liten och satt fanjunkare, till åren kommen, och för vilken inget uppdrag var omöjligt.

Vid ingången i 1960-talet hade TP 81 spelat ut sin roll som ambulansflygplan. Den var dock fortsatt i tjänst vid F 21 och användes nu som ett rent transportflygplan, även om det i händelse av akut behov kunde insättas för hjälp- och räddningsverksamhet. Mellan varven gjorde TP 81 också tjänst som ”flygtidsgenerator” för de vilka åtrådde det icke föraktliga flygtillägget.

Då F 21 år 1961 omvandlades till flottilj, varvid bl.a. ytterligare en jaktdivision J 32B uppsattes, hade rödakorsmärkena (kännetecknande ambulansflygplan), och även så koden ”60”, avlägsnats från flygplan TP 81. Flygplanet var dock fortfarande målat helt i orange, och nosen pryddes nu av F 21:s vapen (se bild överst på sidan).

---

Källa: KONTAKT nr 85, februari 1988 
– Fotograf ej angiven för många bilder i originalartikeln…

Uppdaterad: 2015-12-20