T 2 – I Flygvapnet

Foto: Se nedan.

Sverige köper HE 115

Under våren 1938 besökte Nils Söderberg Heinkels fabriker i Warenmünde för att på ort och ställe studera He 115. Besöket gällde också studium av He 114. Heinkel hade under lång tid försett det svenska marinflyget med grundkonstruktionen till fpl S 5. Därför föll det sig naturligt att studera He 115 det då det gällde ett nytt torpedplan.

Provflygningen avlöpte utan anmärkningar trots dåligt väder och svåra start- o landningsförhållanden på den 600 m breda Warnow. He 115 var inte försett med vattenroder varför all manövrering på vatten fick ske med sidoroder och försiktig passning med gaspådrag på vänster eller höger motor.

He 115 föreföll helt motsvara den svenska marinens önskemål och leveransvillkoren var goda även om Heinkel inte kunde anpassa planet för svenska motorer (My XXIV) eller annan utrustning. Efter redovisning i Stockholm av erfarenheterna från studier o provflygning beställdes sommaren 1938 tolv flygplan He 115 i Tyskland. Dessa kunde levereras till F 2 från 24/4 1939 till 17/10 1939 då det sista planet anlände.

Den version som levererades till Sverige och Norge hade beteckningen He 115 A-2. Dessa plan saknade beväpning och sikte för torped- och bombfällning. De var däremot redan försedda med torpedställ för m/38, vilken var standardtorpeden inom Luftwaffe.

Enligt Nils Söderberg beställdes ytterligare 6 plan i december 1939. De skulle ha fått nr 113-118 (koder 33-38). Av en skrivelse från CFV den 8/10 1939 framgår att en He 115 (T 2) med kod 2-33 avsågs att leveransflygas från Warnemünde till Hägernäs. Till följd av krigsutbrottet och Luftwaffes egna behov blev aldrig dessa sex flygplan levererade.

He 115 V2 försedd med islandningslister vid F 4. Foto: Se nedan.

För att kunna starta o landa på is och snö beställdes ett antal islandningslister hos Heinkel. I samband med utprovning av dessa, provflögs He 115 V2 försedd med lister vid F 4 under mars 1939.

I tjänst vid F 2

Det första planet levererat till F 2 i april 1939. Foto: Se nedan.

Så snart den första T 2 levererades till F 2 i april 1939 påbörjades montering av militär utrustning. I nosen monterades en 8 mm ksp m/22-37R och i signalistens sittbrunn placerades vid behov en uppfällbar 8 mm ksp m/22-37R.

Redan under 1938 påbörjades arbetet med en ny hangar och verkstadsbyggnad avsedd för de nya planen. Hangaren rymde tre fpl och i anslutande utrymmen fanns plats för flottörer och reservmotorer mm.

När fpl 101 havererade vid F 2 den 13/8 1939 var arbetet med den nya byggnaden inte helt klar men lyckligtvis klarade den sig oskadd, trots att det brinnande flygplansvraket hamnade endast några meter från den ena väggen.

Under sommaren 1939 påbörjades inflygningen på T 2 vid F 2. Man genomförde några mindre samövningar med kustflottan. En tregrupp flögs till Horten i Norge för att genomföra leveransprov av de beställda torpederna m/38. I en skrivelse till Flygförvaltningen den 3/7 1939 redogör C F 2 (H Sundin) för erfarenheterna med de första fyra planen (101-104). Det konstaterades att manöverförmågan vid körning på vatten var starkt begränsad till följd av motorernas relativt höga varvtal vid tomgång. Eftersom planet saknade vattenroder krävdes stor omsorg vid manövrering, speciellt i trånga vatten.

De uppfällbara huvluckorna för spanare och signalist var konstruerade så att de i uppfällt läge fungerade som regnfångare istället för att skydda mot fartvind o regn. Till följd av korrosion och oxidering fick viss modifiering av radio- o navigeringsutrustning ske.

Tillgången på reservdelar var begränsade varför delar måste tas från reservflygplanet. Av fyra levererade plan kunde således bara tre hållas i luften sommaren 1939!

T 2-divisionen

Vid mobiliseringen 1/9 1939 uppsattes 1:a divisionen vid F 2 med tillgängliga 7 plan (102-108). I beväpningen ingick 12 norsktillverkade torpeder m/38 samt ett antal äldre övningstorpeder m/07. Som depåfartyg användes HMS ”DRISTIGHETEN”. Underhåll av torpeder ägde rum vid örlogsvarvet i Stockholm.

Två 500 kg sprängbomber hissas upp i bomb- o torpedrummet. Foto: Se nedan.

Bemanningen var fulltalig men utbildningen var långt ifrån avslutad. Flygsignalister o spanare rekryterades huvudsakligen ur Flottan. Ytterligare personal civilanställdes för att komplettera mekanikerstyrkan. Operativt löd förbandet under chefen för Kustflottan medan teknisk tjänst och personaltjänst var underställd Flygvapnet. Den första divisionschefen var Torsten Rapp. Den 1/7 1941 övertogs befälet av Arthur Henricson och siste chef för T 2-divisionen blev B G Lindgren (1942-1944).

Under september/oktober 1939 levererades de återstående planen (109-112) till F 2. I och med detta intensifierades flygverksamheten med egna övningar och samövningar med Kustflottan. Efter en månads övning kunde man utföra torpedanfall i division, förbandsflygning i mörker och den 1/10 fälldes den 1:a övningstorpeden mot HMS ”SVERIGE” med gott resultat.

Den skärpta beredskapen krävde även långa spaningsflygningar över Östersjön och Ålandshav. Vid ett beredskapslarm togs stridstorpeder ombord vid flottbron mellan Skeppsholmen och Galärvarvet.

Den 16/12 1939 ombaserades divisionen till Lindarängen där det fortfarande fanns öppet vatten. Efter en kort tid lade sig isen även där och divisionen tvingades ligga kvar ända till april 1940. Tre plan lyftes med lyftkran och två pråmar ut till öppet vatten i Kanholmsfjärden. De kunde ombaseras till Fårösund. Till följd av den extrema vintern frös även dessa tre plan inne på Gotland.

T 2-divisionen har genomgång på ”Dristighetens” däck under ledning av Torsten Rapp. Foto: Se nedan.

Under den stränga vintern passade man på att utrusta en komplett torpedverkstad ombord på ”DRISTIGHETEN”. Stationsutrustningen byggdes ut med en fast A-del och en rörlig B-del som ständigt hölls i beredskap för snabba ombaseringar. Lämpliga baser rekognoserades vid Gålö och Hårsfjärden med reservbaser vid Gryt och Loftahammar.

En tidig morgon i maj 1940 kunde divisionen ombaseras till Gålö. Övningsverksamheten återupptogs nu i full skala. Torpedfällning lyckades allt bättre och därmed ökade förtroendet för vapnet. Genom låghöjdsfällning av bomber övade man även ubåtsjakt.

Gålö-basen. Foto: Se nedan.

Gålöbasen byggdes ut i rask takt och blev T 2-divisionens fasta bas med en omfattande anläggning även på land. Utmed stränderna anordnades väl skyddade värn med uppvärmningsanordningar för motorer och torpeder. I början använde man fartyg som logement men dessa ersattes snart av byggnader på land.

Den 2/1 1941 tvingades 1:a divisionen att ombasera till Karlskrona för att inte frysa inne. Isförhållandena var dock svåra även denna vinter och endast tre plan, försedda med islandningslister, kunde fortsätta att operera från Danmarksfjärden. I april hade vintern släppt sitt grepp och divisionen kunde återgå till Gålöbasen.

Under perioden juli 1942 – oktober 1944 var förbandet liksom tidigare förlagt till krigsbas. En allt viktigare uppgift blev nu den kontinuerliga spaningsverksamheten över Östersjön. Sovjet utökade sina ubåtsoperationer för att i mesta möjliga utsträckning störa handelssjöfarten mellan Sverige och Tyskland. I anslutning till konvojeringen av denna civila sjöfart fick T 2-divisionen stor betydelse för övervakningen. I september 1942 baserades en T 2-grupp till Härnösand.

Även vintrarna 1942-43 blev stränga men inte värre än att förbandet kunde operera från Lindarängen och Stockholms ström, Biskopsudden.

Efter hand erhöll divisionen den nya svensktillverkade torpeden m/41 som komplement till de tidigare levererade m/38.

Avvecklingen

Det sista exemplaret (102, F 2-2) fanns i tjänst ända fram till 1952 då det kasserades efter 1702 flygtimmar.Foto: Se nedan.

I juli 1944 började den nya torped- o minflottiljen att sättas upp vid F 17 Ronneby. Under september samma år avvecklades 1:a divisionen vid F 2 och Gålöbasen fick andra uppgifter. Flygplansparken uppställdes i F 2 depå. Torpedmaterielen lastades ombord på ”DRISTIGHETEN” för transport till F 17. I samband med en genomgång vid F 2 i januari 1944 meddelade Fld Westergård att 9 fpl T 2 skulle överföras till F 17. Det är emellertid ej klart om några T 2 kom att föras över till sjöflygstationen i Karlskrona.??

Återstående 7 plan vid F 2 användes under de följande åren för utbildning, sjöräddning och viss spaningsverksamhet. För sjöräddningsuppdrag kunde T 2 medföra gummibåtar i lastrummet. Dessa kunde sedan fällas till de nödställda. Ett av de sista uppdragen blev för övrigt att spana över Östersjön i samband med nedskjutningen av en TP 79 och TP 47 i juni 1952.


Källa: KONTAKT nr 77, juni 1986.
– Se ”Historik”-sidan för detaljerad info.
Fotograf ej angiven i originalartikeln…

Uppdaterad: 2018-05-09

Annonser