Ö 3 – Gloster Grouse

Ö 3, Gloster Grouse II, på Malmen 1928.
Karl Johan Stenhardt / Östergötlands Museum (CC BY-NC 4.0)

HISTORIK

Gloster Grouse konstruerades 1923 av Henry Folland och tillverkades av The Gloucestershire Aircraft Company Limited (Gloster Aircraft), Hucclecote, England. Det var ett experimentflygplan för utprovning av flygegenskaperna av en ny vingkonstruktion.

Den övre vingen var tjockare och hade en större yta som skulle ge stor lyftkraft vid start och landning. Den undre vingen var tunnare och mindre och med mindre anfallsvinkel vilket vid högre hastigheter skulle ge flygplanet prestanda liknande ett monoplan, dock utan att spännvidden ökas.

Konstruktionen testades genom att de nya trävingarna monterades på en tvåsitsig Gloster Sparrowhawk II som hade en 230 hk Bentley BR2-motor. Då flygplanskroppen var ganska kort blev den främre sittbrunnen ”överbyggd” och endast ett säte i en öppen cockpit återstod för piloten. Prototypen Grouse Mk I (registrering G-EAYN) flög första gången 1923 och Follands teorier visade sig vara korrekta.

Gloster Grouse, G-EAYN, med en Bentley BR2-motor.
Foto: Tim Mason, British Flight Testing (PDM, Wikimedia).

Efter RAF:s utvärdering av Gloster Grouse Mk I lades en beställning på tre jaktflygplan. De fick beteckningen Gloster Grebe och utrustades med en Armstrong Siddeley Jaguar-motor och skulle ersätta RAF:s till åren komna Avro 504. Strukturellt och aerodynamiskt var Grouse och Grebe nästan identiska och majoriteten av beslag o dyl var utbytbara mellan flygplanen.

1924 byggde Gloster om G-EAYN till ett tvåsitsigt skolflygplan och den utrustades med radialmotorn Armstrong Siddeley Lynx. Flygplanet fick beteckningen Gloster Grouse II. P g a den korta flygkroppen framstod Grouse II som ett mycket kompakt och lättmanövrerat flygplan. Gloster Grouse II lyckades dock inte möta RAF:s behov av skolflygplan (Avro 504N valdes istället). Gloster valde därför att släppa Grouse II för export men endast ett exemplar tillverkades och såldes.

SVERIGE

En tvåsitsig civilregistrerad Gloster Grouse II från Gloster Aircraft besökte i juli 1925 Malmen för en demonstrationsflygning. Flygkompaniet blev imponerade av flygplanets fina egenskaper och tanken väcktes på att köpa in ett antal för att användas som skolflygplan.

Den 9/12 1925 köpte Flygkompaniet in en Gloster Grouse II (pris £ 2.100). Den var tänkt som ersättare till de slitna skolflygplanen vid Flygkompaniets flygskola. När flygplanet levererades 1926 visade det sig att det var just den Gloster Grouse (G-EAYN) som hade besökt Malmen 1925 och som även hade utprovats av RAF. Flygplanet märktes med koden 62.

Ö 3 på Malmens flygfält.
Foto: Okänd / Flygvapenmuseum (PDM)

Piloterna var imponerade över flygplanets goda prestanda och det fanns planer på att beställa ytterligare åtta flygplan. Men i och med omorganisation av flygutbildning (bildandet av det nya Flygvapnet) och då de ansågs för dyra, kom valet av skolflygplan slutligen att falla på Heinkel HD 36.

När Flygvapnet bildades 1 juli 1926 överfördes flygplanet till Flygvapnet och fick beteckningen Ö 3. Det placerades 1927 vid Stabens Flygavdelning (SFA) och användes till allmän flygträning. När den kasserades 5/9 1929 var den totala flygtiden endast 109 timmar.

Flygplan Ö 3 Gloster Grouse II på flygfältet vid Malmen.
Foto: Okänd / Flygvapenmuseum (PDM)

KONSTRUKTION

Flygplanskroppens längsgående balkarna (longerongerna) var tillverkade av ask och de nedre balkarna var skarvade vid vingbalkens och landställsstagens fästen (se bild 6-1). Kroppen var täckt med tyg.

Fenor och roder var av normal träkonstruktion. Endast de nedre skevrodren manövrerades med direkt påverkan från sittbrunnen. De nedre skevrodrens rörelser överfördes till de övre skevrodren med var sitt stag (se infästningen på bild 7-4).

Detaljritning nr 6: National Advisory Committee for Aeronautics, (PDM).

Flygkroppens främre del anslöts mot en vägg (plywoodskiva) som var fäst mot flygkroppens fyra längsgående balkarna. På denna vägg var motorn fastsatt med bultar.

Den bakre sittbrunnen var placerade bakom vingarna och den främre delvis under övervingen, som hade fått kapats av för att underlätta instigning i sittbrunnen. Flygplanet hade dubbla uppsättningar av manöverorgan så det kunde flygas från båda sittplatserna. Stjärtsporren rörde sig ihop med sidrodret för att ge bra styrning på marken (se bild 6-6).

Detaljritning nr 7: National Advisory Committee for Aeronautics, (PDM).

Bränslesystemet var av ”gravitationstyp” då de två bensintankarna var placerade i den övre vingen. Bränslerör ledde ner till en T-omkopplare med backventiler, varifrån piloten kunde välja bränsle från valfri tank eller från båda samtidigt (se bild 6-5). Bensinkranarna var försedda med förlängda handtag som kunde nås från sittbrunnen så att piloten vid en ev nödlandning enkelt kunde stänga av bränsletillförseln. Bensintankarna hade en kapacitet på 20 liter vardera. Oljetanken var placerad under den övre kåpan på flygkroppen nära motorn och hade en kapacitet på 3,5 liter.

TEKNISKA DATA – Gloster Grouse II

Längd6,19 m
Spännvidd8,47 m
Höjd2,86 m
Vingarea19 m2
Tomvikt633 kg
Max startvikt965 kg
Motor185 hk (138 kW) Armstrong Siddeley Lynx lyftkyld 7-cyl radial
Bränslemängd40 liter
Max hastighet193 km/h
Max flyghöjd5.500 m
Max flygtid3 tim 45 min
Stigtid17 min till 3.048 m
Gloster Grouse II.
Ritning: National Advisory Committee for Aeronautics, (PDM).

Källor:
Wikipedia: Gloster Grouse
Wikiwand: Gloster Grouse
Wikiwand: Gloster Grebe
NASA (pdf)
Wikiwand: Bentley BR2
SMB
Techno-science: Gloster-Grebe
Avrosys

Uppdaterad: 20
23-07-15