Fpl 18 – Nödlandning i Halmstad

Efter en kort och dramatisk flygning hamnade slutligen ”Gul Caesar” med besättning på en nyplöjd åker utanför Halmstad. Foto: Se nedan.

NÖDLANDNING I HALMSTAD ORSAKAR HUSRAS I GRÄNNA!

Av Torvald Johannes

En livlig aktivitet utspelades på F 14 i Halmstad i 2:a divisionens omklädnadsrum på morgonen den 21 januari 1949. Uppbrott skulle ske för vinterövningar i Norrland. De varma björnskinnspälsarna skulle åter komma till heders. B 18 var inte speciellt ombonad vad gäller värme och i Norrland var det dessutom ganska kallt just då. Det var ett muntert stojande och glammande under påklädnadsproceduren. Alla såg fram mot Norrlandsvistelsen med stora förväntningar. Föraren, furir J kom i diskussion med en av mekanikerna, furir B, om flygglasögon som J just hade satt på sig ovanpå flyghuvan.

– ”Vad sjutton skall du med glasögon till?”, sade B i raljant ton, ”det är väl bara en kvarleva från den tid man satt i öppna flygplan, och det ser väl litet lagom saltstänkt ut kan jag förstå.”

J förklarade för B att det fanns flera anledningar till varför man bar glasögon, även om de för det mesta satt uppdragna i pannan ovanpå flyghuvan. Till exempel kunde man använda dem med solglas, det hände att man flög i solskensväder också. Den viktigaste anledningen, påpekade J, var emellertid att man kunde skydda ögonen vid en eventuell nödlandning. B accepterade måhända J:s förklaring om än litet motvilligt då. Om några minuter skulle han få anledning att helt okritiskt godta densamma.

Under ordergivningen som föregått omklädnadsproceduren hade bestämts att J skulle flyga rotetvåa i den första roten tillsammans med löjtnant A. De följande rotarna skulle starta med cirka en halv minuts mellanrum.

J hade tillsammans med sin signalist, furir S, tilldelats gul Caesar, ett flygplan som kommit från stor översyn och hade två helt nollställda motorer vilka startade perfekt och spann som två tigrar, eller vad man skall likna två ystra Daimler Benz DB-605-motorer vid.

Det var en vacker dag med god sikt, barmark och omkring två plusgrader. Meteorologen hade dock varnat för snöbyar i närheten av Halmstad och på flygsträckan, men det bekymrade J föga när han taxade ut tillsammans med roteettan. Det kändes bara skönt och han hade ingen som helst känsla av att det skulle ligga något ödesmättat i luften.

Roten fick starttillstånd och drog på samtidigt, J:s maskin några meter snett bakåt till vänster om ettan. J njöt intensivt när motorerna uppnått fullgas, dels på grund av vetskapen om två nya friska motorer och dels på grund av det magnifika, karaktäristiska DB-ljudet, vilket påminde om Rolls Royce Merlin eller den kraftigare Griffon. J ryste av välbehag.

De två bombarna kom samtidigt upp i luften och landningsställen fälldes in helt normalt. På några meters höjd hände någonting blixtsnabbt och chockartat, huven över J flög upp, det öronbedövande dånet hann J knappt märka, för huven lossnade inte helt utan svängde fram och tillbaka ett par, tre gånger och gav J ett par rejäla smällar i skallen, så att han såg solar och stjärnor ¡ astronomiska tal. Huven, som först lossnat på vänster sida släppte även sitt grepp på höger sida och försvann ut i geografin samtidigt som en skarp knall hördes och ett kraftigt ryck kändes i maskinen. Signalisten S skrek också något ohörbart i samma stund, men J som såg det mesta som i ett töcken anade att något allvarligt hänt maskinen i samband med huvens försvinnande.

För J gällde det nu att försöka ta sig ner på terra-firma igen. Han handlade nästan i trance och blev inte riktigt klar i knoppen förrän flygplanet befann sig på några meters höjd. Det såg slätt och fint ut rakt fram, även om det mesta var plöjd åker med jämna mellanrum avdelade med låga stenmurar, för J nästan osynliga. Ve och fasa, en lada som låg i färdriktningen växte och växte till oanade proportioner!

J arbetade frenetiskt med att hålla maskinen vågrätt samtidigt som högervingen mejade ner ett taggtrådsstängsel som råkade vara i vägen. J kunde höra smällen av varje pinne som knäcktes. Alltefter som ladan växte, började J att acceptera att ladan snart skulle rivas, om än på ett dramatiskt sätt. Glasögonen, som suttit i pannan och tagit emot de värsta stötarna när huven lossnat, hade J dragit ner framför ögonen under förberedelserna för landningen.

Någon konfrontation med ladan skulle det inte bli men väl med en stengärdesgård. Plötsligt small det bara till (J borde vara van vid smällar vid det här laget…) och planet bromsades in som på ett hangarfartyg samtidigt som det inhöljdes i en blåvit rök. Sten och lera och glassplitter flög in från nospartiet och J:s glasögon murades igen.

Det gällde att komma ut kvickt, planet hade kanske fattat eld eller skulle kunna brinna när som helst. Både J och S kom ur kvickt, S dock med något besvär. Han hade skadat ena benet när planet slog i stenmuren.

Besättningen hade inte mer än nätt och jämt satt sig i säkerhet förrän alla konturer av såväl flygplan som terräng hade utraderats av en intensiv snöby. Nedslagsplatsen hade dock registrerats från trafikledartornet innan sikten hade försvunnit och såväl ambulans som brandbil hade omgående skickats iväg.

Nästan en halvtimme hann rinna iväg innan räddningspersonalen nådde fram till haveriplatsen, så intensiv och långvarig var snöbyn. Tack och lov hade J endast fått en lindrig hjärnskakning och några mindre kontusioner och S en smäll på ena benet. Efter transport till läkare och åtföljande rutinundersökning fick besättningen ta igen sig några dagar innan avresa till Norrland ägde rum, något försenat.

Flygplanet fick omfattande skador men reparerades och kom åter i tjänst. Foto: Se nedan.

Den primära orsaken till haveriet var att ett par låssprintar i huvens vänstersida saknades. De hade glömts bort efter översynen. I samband med att främre huven försvann, så exploderade glaset i signalistens huv.

Nå! Vad fick detta haveri för följder? Flygkroppen hade brutits nästan helt av och båda motorerna var allvarligt skadade, men det bedömdes av teknisk expertis att flygplanet var värt att repareras. Detta skulle ske på CVV (Centrala Verkstäderna i Västerås). Planet monterades ned och lastades på en större lastbil för landsvägstransport hela vägen till Västerås någon tid senare.

I Gränna blev det tvärstopp, liksom tidigare i Halmstad. Lasten var något för bred för att klara infarten till Gränna och en del av vingen som satt kvar i flygkroppen hakade tag ordentligt i ett hus och gav sig den på att det skulle omkull (Gul Caesar hade ju snuvats på konfekten i Halmstad). Huset var dock starkare, men skadades likväl åtskilligt.


Källa: 
KONTAKT nr 50, februari 1981. 
Fotograf ej angiven i originalartikeln…

Uppdaterad: 2018-04-29