TP 52 – Teknisk beskrivning

TP 52 CANBERRA RENT TEKNISKT

Flygplan TP 52 (English Electric Canberra B Mk2) klassificeras som ett tresitsigt, tvåmotorigt, midvingat lätt bombflygplan. Det har omställbar stabilisator, radarnos samt är utrustat med katapultstolar för besättningen. Motorerna är av typ Rolls Royce Avon Mk1 (RM 3A) utvecklande en statisk dragkraft av 3.000 kp vardera. Flygplanet kan förses med fälltankar.

Ritning: Pye Palm.

Flygkroppen är en konventionell skalkonstruktion i lättmetall med cirkulär tvärsektion. Kroppen är uppbyggd och sammansatt i tre huvuddelar nämligen: framkropp, mittkropp och bakkropp. Framkroppen innehåller tryckkabin, nosställsschakt, utrymmen för utrustning, samt är försedd med löstagbar radom, kabindörr, huv och nödlucka för bakre besättning. Mittkroppen delas av ett golv, över golvet ryms tre bränsletankar, och under bombrum. På mittkroppen sitter vingarnas fästbeslag. Bakkroppen innehåller utrustning för förankring av flygplanet samt hållare för startpatroner. På bakkroppen sitter en löstagbar stjärtkon, nödsporre samt stjärtpartiets fästbeslag.

Vingen, som är av fribärande typ i skalkonstruktion, består av två yttervingar samt två vingspetskåpor. Vinghalvorna är uppbyggda på en kraftig lådbalk med konventionella spryglar. Den relativt tunna skalplåten stagas upp av ett stort antal stringers. På vingen sitter motorupphängning, luftbromsar, fästen för klaffar och skevroder samt fästen och utrymmen för huvudstället.

Roder och stabiliseringsorgan är konventionellt placerade med skevrodren i vingarnas bakkanter, sidrodret på en central fena och höjdrodret på en fribärande stabilisator. För att minska manöverkrafterna är samtliga roder försedda med lättroder. Flygplanet har vingklaffar (klyvklaffar) från skevrodren till kroppen och fingerliknande luftbromsar på båda vinghalvornas över- och undersidor.

Sidrodrets lättroder fungerar även som elmanövrerat trimroder. Skevrodren har inga trimroder utan här finns en trimanordning som påverkar roderkänslan som spakcentrering. Stabilisatorn är omställbar medelst en eldomkraft, manövrerad med knappar på höger ratthorn, vilket möjliggör tillfredsställande trimning i loopingplanet inom hela fartområdet. Stabilisatorns läge kan avläsas på en indikator. Höger höjdroderhalva har ett utvändigt ställbart trimroder.

Vingklaffarna manövreras hydrauliskt och har endast två lägen – helt in eller helt ut. Vingklaffarna kan ej nödmanövreras. Även luftbromsarna manövreras hydrauliskt och i likhet med vingklaffarna har också dessa två lägen – helt ut eller helt infällda. Ej heller luftbromsarna kan nödmanövreras.

Svart och burrigt, typiskt engelskt! Instrumentpanel och cockpitlayout TP 52 Canberra (Fpl 52002). Foto: Se nedan.

Kabindörren sitter på flygplanets högra sida och kan låsas med nyckel. Kabindörren kan nödfällas. Huven, liksom nödluckan för bakre besättning, är bultad fast med sprängbultar och kan ej öppnas. I den sfäriska huven finns en öppningsbar elektriskt uppvärmd siktruta. Huven och navigatörens fönster består av dubbelt glas och hålls torr eller fri från imma genom dels en statisk kiselgelbehållare och ett fläktcirkulationssystem. Nödfällning av huven sker med två strömställare. Vid nödfällning osäkras först strömkretsen med ”Master Safety Switch” varefter sprängpatronerna avfyras med ”Canopy Jettison Switch”. Nödfällning av bakre besättnings nödlucka sker på liknande sätt som för huven. Kabinen är en tryckkabin och ventileras och konditioneras med en kontrollerbar blandning av het luft från motorerna och kall luft från vingframkanten.

Landstället består av ett huvudställ, som fälls utåt-nedåt och ett nosställ som fälls bakåt-nedåt. Landstället manövreras hydrauliskt och kan endast i viss mån nödmanövreras. Huvudhjulen bromsas hydrauliskt med hjälp av bromshandtaget på styrspaken och en sidroderpåverkad bromstrycksfördelare enligt ”engelskt mönster”.

Elsystemet utgöres vad gäller strömförsörjningen av två motordrivna 28V/200A likströmsgeneratorer (sedermera genom modifiering ersatta av två växelströmsgeneratorer). Dessutom finns ett par seriekopplade 12V batterier som under normal drift laddas av generatorerna vid minimum 3.600 rpm. Ett 24V nödbatteri finns för sprängbultskretsarna till huven och svängindikatorns nödkrets.

Elsystemet innehåller vidare växelströmsomformare i form av ”nr 2” som strömförsörjer Gyrosynkompass, Horisont och oljetrycksmanometrar med 115V/400Hz/3-fas. Därtill ”nr 3” som utgör reserv för ”nr 2”. Dessutom två extra omformare varav den ena ger 115V/400Hz/1-fas och den andra 220V/50Hz/1-fas (hushållsström) vilka försörjer Lab-installationer. Nödomformare för dessa finns endast i fpl 52001.

Hydraulsystemet har en drivsektion och fem arbetssektioner. Drivsektionen utgöres av två motordrivna hydraulpumpar som levererar tryckvätska med ett utgående tryck av 3.000 psi (210 kg/cm2) till de fem arbetssektionerna vilka är Landställ, Vingklaffar, Hjulbromsar, Luftbromsar och Bombdörrar. Med en handpump, till höger om föraren, kan under flygning Landställ, Hjulbromsar och Bombdörrar manövreras.

Bränslesystemet består av ett LT-system (lågtryckssystem) och ett HT-system (högtryckssystem). LT-systemet består av bränsletankar, sex eldrivna tankpumpar, reglerventiler, bränsleledningar till motorerna samt bränslemätare. HT-systemet består av insprutningspumpar, reglersystem, manöverlådor och spridare för motorerna.

De tre kroppstankarna i form av den främre (rymmande 2.360 l), den mittre (rymmande 1.440 l) samt den bakre (rymmande 2.450 l) är alla flexibla. Den främre och mittre tanken är av självtätande typ, medan den bakre är kraschsäker och kollapsbar (gummisäck). Tankrymden är totalt c:a 6.250 liter och med de två yttre fälltankarna om vardera 1.100 liter blir maximal bränslekapacitet c:a 8.450 liter. Tankning sker genom s.k. ”öppen tankning” och varje tank har sin påfyllningsstuds. Fälltankarna (extratankarna) kastas när de tre sprängbultarna vid var tank utlöses med switchen ”Fuel Jettison Tank”.

Detaljstudium av vänster motors luftintag med krutstartern i motorns noskon och dess avgasrör. Foto: Se nedan.

Motorerna är, som tidigare nämnts, av typen Rolls Royce Avon Mk1 (RM 3A) försedda med en 12-stegs axialkompressor, åtta brännkammare och en tvåstegs axialturbin. Varje motor har två insprutningspumpar vars bränsletryck kontrolleras av ett servosystem (system Lucas). Motorerna är inte utrustade med avisningssystem varför flygning i isbildningsväder bör undvikas. Motorn startas med en startapparat, som laddas med en krutpatron, en s.k. krutstarter. Motortypen är f.ö. speciellt känslig för kompressorstall och pumpning.

Till motorinstallationen hör också en för varje motor installerad brandsläckare placerad i respektive hjul brunn. Ytterligare en brandsläckare i kroppen är avsedd för tankutrymmet i kroppen.

Till övriga system räknar vi Syrgassystemet bestående av åtta högtrycksbehållare uppdelade i två grupper vilka levererar syrgas till samtliga besättningsmedlemmar. På insidan av höger kabinvägg finns en portabel handbrandsläckare, kraschyxa och sladdlampa.

Radioanläggningens olika enheter har tidigare refererats och vidare görs ingen redovisning av instrumentering eller övriga strömförbrukare då dessa är av konventionell natur.

HUVUDDATA

Spännvidd19,30 m
Längd21,30 m
Höjd4,70 m
Vingyta77,50 m2
Spårvidd4,74 m
Startvikt (max bränsle)17.200 kg

För övriga tekniska data, se vidare texten!

MÅLNING OCH MÄRKNING

Under hela tjänsteperioden var TP 52 målad enligt engelsk standard d.v.s. med aluminiumfärg på grundning av zinkromatprimer. Kronmärkenas diameter på vingarnas ovan- och undersidor var 1.300 mm och på kroppssidorna 960 mm. Flottilj- och kodsiffror var svarta.

Under den tid flygplanen var baserade vid F 8 var flottiljsiffrorna av den ”äldre typen” (m/40), medan kodsiffrorna, när dessa sedermera anbringades, var av den modernare typen (m/64). Då 52001 sedermera blev baserad på F 3 var flottiljsiffran av den nya typen ävensom den nya anropssignalen (kodsiffrorna) ”19”.

Bladantennerna på ryggen (52001) var svarta liksom ”T11 -radomen”. Lansenradomen (52002) kunde dock variera i färg från ”kaffebrunt” till mattsvart. Adapterringen till Lansenradomen var omålad glasfiber.

Inklädnaden av antennanläggningen i fenan på 52001 (glasfiber) uppvisade en grå-grön färgton som med tiden mattades. Motsvarande yta på 52002 var duköverdragen och målad med aluminiumbrons vilket förklarar nyansskilnaderna. Samtliga instruktions- och varningstexter på TP 52 var svarta av engelskt orginalsnitt. Enda undantaget var de s.k. ”FARA-skyltarna” av tidigaste rektangulär typ (gul med röd text) som applicerades på alla jetdrivna flygplan i EV med början hösten 1964.

Utblåsen från motorernas krutstarter (position ungefär kl ”halv nio och halv tre” – sett framifrån) på främre delen av motorinklädnaden ”kamouflerades” med en påmålad spetsig triangel med spetsen bakåt (se foton!). För modellbyggaren bör särskilt rekommenderas att svärta (krutgasstänk) motstånde del av flygkroppen för ett mer autentiskt utseende. Studera även här – och för övrigt – bilderna i anslutning till detta tema.

Denna bild av fpl 52001 tagen vid en flygdag på F 5 i tidigt 60-tal är informativ vad gäller ”Stenciling and Instructions” dvs. anvisande och varnande texter. Foto: Se nedan.

Källa: 
KONTAKT nr 95, februari 1990 
– Björn Ek
– Olle Lindström (kompletterande foton)

– Fotograf ej angiven för några av bilderna i originalartikeln…

Uppdaterad: 2017-02-26