J 26 – Till Flygvapnet

Bakgrunden

Det svenska flygvapnet brottades som bekant under hela förkrigstiden och under beredskapen med stora problem vad gällde att hålla den flygande materielen på en kvalitativt och kvantitativt acceptabel nivå. Eftersom vår inhemska flygindustri var relativt outvecklad och inte hade den kapacitet som erfordrades för att täcka det egna behovet av stridsflygplan, då framför allt jaktflygplan, var inköp från utlandet det enda alternativ som stod till buds.

Det amerikanska exportembargot, som bl.a. drabbade våra redan beställda Seversky J9, gjorde inte situationen ljusare och då det visade sig (vad man kanske även befarat) att de bl.a. från Italien ”nödköpta” flygplanen inte höll måttet, blev situationen alltmer besvärande.

Samtidigt, och med anledning av detta, växte vår egen tillverkning till sig, men dock ej i den takt och omfattning som var nödvändig i det allvarliga läge vi då befann oss i.

Så kan man, om än något förenklat, se den bakgrund mot vilket vårt anskaffningsbehov av modern flygmateriel speglade sig. Olika möjligheter till inköp från .utlandet undersöktes kontinuerligt, vilket så småningom också skulle ge resultat.

Anskaffningen och leverans till Flygvapnet

Så försiggick redan under 1943 förhandlingar mellan å ena sidan Flygstaben och Flygförvaltningen och å andra sidan amerikanska och även andra flygattachéer i Stockholm om möjligheterna till inköp av jaktflygplan och annan utrustning från utlandet.

Ett blygsamt men ändock tillskott till vårt jaktflyg utgjorde inköpen av några av de tidigare nämnda nödlandade Mustangerna, som under slutet av 1944 kom att införlivas med Flygvapnet.

I början av oktober 1944 beslöt man sända två flygvapenofficerare, generalen (och tillika flygvapenchefen) Bengt Nordenskiöld och majoren Frank Cervell till England, för att där närmare studera lämpliga flygplantyper i de väldiga lager av flygplan som nu hade dragits samman i England.

De amerikanska myndigheterna var inte avvisande till det framlagda förslaget, och i slutet av månaden kunde Flygförvaltningen föreslå regeringen att genom svenska ambassaden i Washington framlägga en begäran om att få köpa 70 stycken jaktflygplan av endera typen P-51D eller P-47 Thunderbolt.

I detta förhandlingsläge inkom samtidigt rapporter om att det svenska jaktflyget till stora delar var indisponibelt p.g.a. reparationer, översyner etc. Så t.ex. beräknades 75% av jaktplanen vid F10 (J20 Falco) vara markbundna p.g.a. olika defekter! Detta kritiska läge påskyndade säkerligen beslutsfattningen, och i början av februari 1945 kunde Flygförvaltningen genom sitt speciella sändebud i England, översten Bengt Jacobsson (”Röde Jacob” kallad), signera ett preliminärt kontrakt om inköp av 50 stycken jaktplan typ P-51D eller P-47 för en summa av mellan 30 och 40 miljoner kronor. Flygplanen fanns förrådsställda i olika lager i England och hade mycket liten flygtid bakom sig.

I mars månad meddelade så försvarsminister Sköld att riksdagen givit sitt godkännande till inköp av 50 stycken Mustanger (inkluderande reservdelar) till en kostnad av 34,4 miljoner kronor. Tull och administrativa kostnader skulle uppgå till ca 5 miljoner.

I april kunde 43 flygplan flygas över från Liverpool till Sverige och Bromma av amerikanska ferrypiloter. Överflygningen blev inte helt odramatisk, då man vid ett tillfälle blev engagerad i strid med tyskt jaktflyg, och en Me 109 sköts ner över Nordsjön. Klassisk är också historien om den amerikanske piloten som ”firade” ankomsten till Stockholm genom att flyga under Västerbron! De resterande 7 maskinerna anlände några dagar senare. Efter genomgång och besiktning vid CVM tillfördes flygplanen F16 i Uppsala och godkändes av Flygvapnet med början den 23 april.

Ursprungligen var det tänkt att Mustangerna skulle tilldelas F10 som ersättning för de tidigare omtalade J20 Falco, men m.h.t. den känsliga situation som kunde uppkomma om planen var tvungna att ingripa mot amerikanskt flyg (som nu flitigt flög in över Sydsverige) fann man det lämpligare att Mustangerna stationerades på F16.

Efter beslut att utrusta ännu en flottilj (F4 Frösön) med Mustanger, inköptes i början av 1946 ytterligare 90 stycken flygplan. Kontraktet undertecknades av överste Jacobsson i Paris i mars och var mycket förmånligt, då stora surpluslager av Mustanger nu hade uppstått efter det att flygplanen friställts från förbandstjänst i och med krigsslutet. De 90 flygplan som valdes ut var i varierande skick och betingade ett pris av 3500$ per styck, vilket motsvarade endast ungefär 5% av tillverkningskostnaden.

Leveransflygningarna ägde rum från uppställningsplatser i Sydtyskland via Bremen till Såtenäs. De 30 första flygplanen i den andra leveransomgången anlände till CVM under november-december 1946 och kom senare att delas upp mellan F4 och F16, medan resterande 60 maskiner, huvudsakligen ämnade åt F4, temporärt förrådsställdes på F7 Såtenäs. En tredje och sista ”batch” om 21 plan (avsedda för F 16) levererades i slutet av 1948.

Totalt levererades sålunda 165 Mustanger till Flygvapnet. Av dessa kom fyra stycken aldrig att registreras som J26, utan användes såsom reservdelslager. Ett av dessa flygplan var Ltcol B Bailey’s kända ”Double Trouble Two”, en P-51D med registreringen SX-B ur 352 Fighter Squadron, vilken hade USAAF nr 44-63684.


Källa:
Kontakt nr 49 (1980) (Peter Kempe, Åke Hall, Bo Widfeldt, Björn Kristiansen m.fl)

Uppdaterad: 1999-04-04