JAKTFALKEN

Svenska Aero AB i Lidingö, som drevs av Carl Clemens Bücker, är en av de mindre flygplanstillverkare som har sitt namn inskrivet i den svenska flyghistorien. Svenska Aero AB grundades år 1923 och var ett dotterföretag till den tyska Heinkel-fabriken i Warnemünde varför man i huvudsak ägnade sig åt licenstillverkning av Heinkel-flygplan för den svenska krigsmaktens räkning. Som exempel kan nämnas de tidiga och klassiska ”Hansorna” samt J 4 (Heinkel HD 19).

Inspirerat av Heinkels konstruktioner såg även en del egna, om än inte helt lyckade konstruktioner, dagens ljus, t.ex. övningsflygplanen Ö 7 (”Piraten”) och Ö 8 (”Övningsfalken”). Ett av de mer intressanta flygplanen i Svenska Aero:s produktion är väl utan tvekan ”JAKTFALKEN”, vilken i det svenska flygvapnet gick under beteckningen J 5 och J 6.

JAKTFALKEN – ETT NYTT JAKTFLYGPLAN

I mars 1929 förelades dåvarande Flygstyrelsen ett projekt från Svenska Aero vad avsåg ett nytt jaktflygplan. Den första prototypen stod färdig i slutet av oktober samma år och fick beteckningen J 5 Jaktfalk. Eftersom Bücker var representant för den engelska motorfirman Armstrong-Siddeley försågs flygplanet med en Armstrong-Siddeley Jaguar-motor om 500 hästkrafter, vilken gav flygplanet en stighastighet på nära 7 m/s och en toppfart på drygt 300 km/h.^[EB] Jaktfalken var ett enstöttat, något stafflat, biplan försett med hjulställ och sporre.

I argumenteringen för och kring det nya jaktplanet anfördes att man vid konstruktionen utvecklat erfarenheterna från många länder i fråga om ensitsiga jaktplan och därvid strävat efter att bygga in vapen och annan utrustning i själva flygplansstommen. Härigenom erhölls en icke obetydlig viktbesparing. I övrigt lät man redan från början de rent militära synpunkterna dominera vid konstruktionen, varför man kunde presentera ett för krigsbruk fullt färdigt flygplan med komplett militär utrustning.

Speciellt noteras att Jaktfalken var ett ur servicesynpunkt bra flygplan. Konstruktionen medgav att man snabbt kunde demontera flygplanet utöver goda kontroll- och reparationsmöjligheter. En massfabrikation av typen i händelse av exempelvis ett krisutbrott var inbyggt i konstruktionen i det att merparten av flygplanets detaljer i form av stag etc tillverkades genom stansning eller pressning.

Flygkroppen bestod av sammansvetsade stålrör vilka kläddes med duk. Kroppens främre och bakre del täcktes med aluminiumplåt, vilken var lätt avtagbar för inspektioner av styrorgan och annan installation. Motoranläggningen och dess fundament var fäst till främre delen av kroppen medelst fyra bultförband. Bakom motoranläggningen fanns ett brandskott av stål klätt asbest och bakom brandskottet placerades bränsletanken rymmande bränsle för 2,5 timmars flygning. Där bakom och ovan, installationen av de två fasta kulsprutorna.

Övervingen var delad med baldakin i mitten. Undervingarna var fästa direkt på kroppens sidor. Vingbalkarna bestod av rektangulära stålrör, emedan spryglarna var utförda i trä. Vingarna var klädda med duk. Höjd-, sido- och skevningsrodren var uppbyggda av stål och klädda med duk. Höjd- och skevningsrodren betjänades via stötstänger från handspaken medan sidorodret betjänades via dubbla wirar medelst fotspak. Skevrodren var självbalanserade.

Av flygplanens övriga utrustning kan nämnas eldsläckningsapparatur, signalpistol med ammunition, signalnyckel, signallampor, landningsljus, syrgasapparat, verktygsväska och förbandslåda.

JAKTFALKEN TILL FLYGVAPNET

Den 11 november 1929 demonstrerades Jaktfalken (J 5) inför representanter för regeringen och Flygvapnet och i januari 1930 inköptes flygplanet av Flygstyrelsen. Flygplanet betingade ett pris av 81.654 kronor och erhöll FV-nr 200. Flygplan J 5 kom härefter att omsorgsfullt genomgå en rad provflygningar med efterföljande utvärderingar i FV:s regi.

Den 28 mars 1930 beställde Flygstyrelsen två serieflygplan av typen Jaktfalk I. Dessa flygplan var till skillnad mot prototypen (J 5) utrustade med Bristol Jupiter VI-motorer på 450 hästkrafter då Flygstyrelsen krävde att dessa motorer skulle ersätta de tidigare Armstrong-Siddely-motorerna annars blev det ingen affär. Bristol-motorerna skapade dock kraftiga vibrationer i flygplanet och det tog lång tid att rätta till problemet.^[EB]

Dessa två flygplan fick i Flygvapnet beteckningen J 6. Den första J 6:an provflögs under juni-juli 1930 och efter anmärkning och modifiering av sidorodret levererades de båda J 6:orna till FV där de erhöll FV-nr 204 och 205.

Den 5 juni samma år beställdes ytterligare fem flygplan av typen J 6, vilka levererades under våren och försommaren 1931. Det första av dessa fem flygplan (206) havererade dock före leveransen under provflygning den 27 januari 1931.

Vid denna tid och innan man fattade beslut om ytterligare anskaffning av jaktflygplan förelåg jämförande prov mellan å ena sidan J 6 Jaktfalk och den engelska Bristol Bulldog Mk II. För dessa prov hade tre Bulldog-plan beställts den 22 juli 1930 med leverans redan i augusti. Ett av dessa flygplan havererade f.ö. under de jämförande provflygningarna den 20 januari 1931. Bristol Bulldog fick i Flygvapnet beteckningen J 7.

Något beslut fattades aldrig om vilken av de två typerna J 6 eller J 7 som skulle anskaffas för Flygvapnets räkning. Man lät udda vara jämnt efter de jämförande proven och ytterligare åtta J 7 inköptes från England.

Den 5 november 1931 beställdes ytterligare tre Jaktfalk – nu med beteckningen SA 14 – vilka var utrustade med Bristol Jupiter VIIF-motorer om 500 hk. Priset för dessa tre flygplan var totalt 140.000 kronor och leveranstiden tio månader. Dessa flygplan fick i Flygvapnet beteckningen J 6A och erhöll FV-nr 219-221.

Den 1 maj 1933 beställdes slutligen ytterligare sju flygplan av denna typ till ett pris av 52.000 kronor per flygplan. Kontraktet kom dock att annulleras då Svenska Aero hade svårt att uppfylla leveransvillkoren. Svenska Aero AB tvingades härmed att upphöra med sin verksamhet, vilken nu delvis övertogs av ASJA i Linköping. Under oktober-november 1933 slöts ett avtal med ASJA angående leverans av sju J 6A enligt den tidigare ordern till Svenska Aero AB och nu till ett betydligt fördelaktigare pris som för de sju flygplanen totalt stannade vid 250.000 kronor. Dessa av ASJA tillverkade flygplanen var helt identiska med Svenska Aero’s J 6A men kom detta till trots att betecknas J 6B i Flygvapnet. Flygplanen erhöll FV-nr 222-228.

JAKTFALKEN I FLYGVAPNETS TJÄNST

Jaktfalken kom att göra tjänst i Flygvapnet under åren 1930-1941. Efter leverans och tillhörande provflygningar och efter godkännande kom flygplan J 5 och J 6 att tillföras F 5 i Ljungbyhed. Orsaken till detta var att man ville pröva Jaktfalken – tillsammans med J 7 Bulldog – vid den förestående jaktflygkursen 1931. Härvid fick flygplan J 5 koden 5200 och flygplan J 6 koderna 5204, 5205, 5207, 5208, 5209 och 5210 i enlighet med de märkningsbestämmelser som stadgades först 1932, vilket är värt att notera. Inom parentes kan nämnas att J 7 på samma sätt fick koderna 5211-5218.

År 1932 förlades jaktkursen till F 3 i Malmslätt, varför J 5 och J 6 samt nu även J 6A tillfördes F 3. Jaktfalkarnas basering på Malmen blev dock lika kortvarig som på Ljungbyhed i det att jaktflygkursen från och med sommaren 1933 förlades till F 1 i Västerås. Härvid överfördes flygplanen till F 1 med början redan 1932. Flygplan J 6B kom senare att levereras direkt till F 1.

Jaktflyget var vid denna tid ett eftersatt flygslag och gjorde knappast skäl för namnet. Jaktkursen vid F 1 år 1933 förfogade över tolv flygplan av typerna J 6 och J 7. Som chef för jaktkursen fungerade dåvarande kaptenen – sedermera C F 9 – Magnus Bång. Som lärare fungerade löjtnanterna Torsten Rapp (sedermera ÖB) och Knut Lindahl (sedermera C F 16).

Den vid F 1 baserade divisionen bestående av J 6 och J 7 för jaktflygutbildning var vid denna tid FV:s enda jaktförband. Knappast operativt i vidare mening och i avsaknad av effektiv stridsledning och en utvecklad taktik. Enligt statuterna var jaktflygets uppgifter ortsförsvar, eskort av bombförband och anfall mot markmål. I avsaknad av stridsledning fick lokalisering av fientliga flygplan ske genom optisk målspaning, där varje förare hade sin speciella sektor att bevaka. Den förare i förbandet som först upptäckte fientligt mål kunde genom vingtippningar göra de övriga uppmärksamma härpå och ange riktning. Flygplan J 6 och J 7 skulle sedermera förses med kortvågsradio för att förbättra kommunikationen inom förbandet. Radioinstallationen fungerade dock mera sällan.

Jaktkurserna och jaktflygverksamheten vid F 1 fortsatte härefter även under åren 1934-36. Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle bl.a. en särskild jaktflottilj – F 8 i Barkarby – uppsättas. Detta innebar ett ökat behov av jaktflygare, vilket 1937 och speciellt 1938 medförde en väsentligt utökad jaktutbildning vid F 1.

Vid F 1 uppsattes således ”F 8 Detachement”, vilket utgjordes av två jaktdivisioner av vilka den första divisionen utgjordes av arton flygplan typ J 8 Gladiator, vilka nyligen levererats. Den andra jaktdivisionen disponerade tio flygplan av typerna J 6 och J 7. Den 1 oktober 1938 lämnade F 8 Detachement F 1 för att införlivas med den nya jaktflottiljen baserad på Barkarby. Härigenom kom de kvarvarande flygplanen av typ J 6 att slutligt tillföras F 8 och då som ”andra linjens flygplan”.

Jaktfalken hade relativt goda flygegenskaper men de tidigare anförda argumenteringarna för flygplanet till trots, uppvisade konstruktionen en hel del brister. En av de mer markerade bristerna hänförde sig till vapeninstallationen bestående av två fasta 8 mm ksp. Problemen var i första hand knutna till vapnens synkronisering till propellern och såväl vid leveransproven och även senare i tjänst noteras onormalt kraftiga skakningar i lavettaget, eldavbrott och i några fall avskjutna propellerblad! Landstället på J 5 och J 6 visade sig vara något för vekt, vilket resulterade i förstärkning och omkonstruktion, vilket senare blev standard på J 6A och J 6B.

TABELL ÖVER FLYGVAPNETS FLYGPLANSBESTÅND FPL J 6 1931-40

Flj	1931	1932	1933	1934	1935	1936	1937	1938	1939	1940
F 1	–	–	–	9	10	9	9	–	–	–
F 3	–	9	3	–	–	–	–	–	–	–
F 5	6	–	–	–	–	–	–	–	–	–
F 8	–	–	–	–	–	–	–	6	5	2

(Tabellen anger läget vid flj per den 1 juli respektive år)

I enlighet med operativa krav försågs J 6 år 1936 med skidställ. Den 24 januari detta år flög en J 6B (222) för första gången med skidställ i samband med utprovning av olika typer av skidor. De skidor som utprovades hade beteckningen TB 1 och TB 2 utöver en typ av skidor som konstruerats av ASJA. Proven med skidor utfördes på F 4 Frösön och ASJA:s skidor ansågs därvid mest fördelaktiga.

För att något tillbaka i historien noterar vi att flygplan 205 (1205) 7 augusti 1934 råkade ut för ”dukhaveri” under jaktkursen vid Ripa. Dukklädseln släppte från vingarna och slets sönder, men detta till tros lyckades föraren landa oskadd. Händelsen resulterade sedermera i att samtliga Jaktfalkar fick dukas om före fortsatt tjänst.

Jaktfalken kom i Flygvapnet att underkastas 1931 års märkningsbestämmelser, en utveckling av 1927 års bestämmelser, som slutligt fastställdes som 1932 års märkningsbestämmelser. Flygplanen var härvid målade i aluminiumdope förutom rena plåtdetaljer. Nationalitetsbeteckningen i form av tre svarta kronor målades initialt direkt på var sida om kroppen samt ovan- och undersidor. Sedermera målades kronorna på cirkelformad vit botten. Nationalitetsbeteckningen utgjorde därutöver av blågult sidroder. Flygplansnumret eller koden utgjordes av ett fyrställigt nummer som målades i svart bakom kronmärket på kroppen där den första siffran angav förbandstillhörighet (flygkår). Den andra siffran angav flygslag – detta fall siffran ”2”, vilken stod för ”jaktplan”. De övriga två siffrorna var ordningsnummer, vilka tillsammans med flygslagsbeteckningen var identiska med registreringsnumret (FV-nr). Som exempel bar J 6A nr 219 vid F 3 koden 3219.

Inför höstmanövern 1935 stadgades att den i manövern ingående jaktdivisionen ur F 1, bestående av flygplan typ J 6 och J 7, skulle förses med en för manövern särskild märkning. Denna tog formen av att flygplanen förutom nationsbeteckningen försågs med en siffra bakom kronmärket på kroppen och på motorinklädnaden. Därutöver målades som en gemensam symbol för jaktdivisionen en gul falk på kroppssidan framför stabilisatorn. I flera andra sammanhang har angetts att denna falk var rödmålad, vilket dock är felaktigt. Emblemet var som sagt gult, vilket särskilt skall observeras.

Jaktfalken kom också att underkastas 1937 års märkningsbestämmelser där nationalitetsbeteckningen utgjordes av tre gula kronor på blå cirkelformad bakgrund. Flottiljsiffran – vid detta tillfälle ”1” – placerades till vänster om kronmärket på kroppen och till höger därom anbringades flygplansnumret eller koden. Siffrorna målades i svart och som exempel kan närnnas att fpl 225 bar koden F1-9.

JAKTFALKEN ÄVEN TILL NORGE …

Svenska Aero AB fick även mottaga en beställning från Norge på ett flygplan av typ Jaktfalk. En norsk jaktflygkommission som tillsattes 1930 föreslog den svenska Jaktfalken som en lämplig typ tillsammans med den amerikanska Curtiss Hawk. I september 1932 levererades flygplanet till Kjeller. Detta flygplan var försett med en Bristol Jupiter VIIF-motor likt J 6A, men skilde sig från denna genom att motorn försetts med s.k. towndendring och flygplanet i övrigt var försett med hjulkåpor.

Flygplanet testades noga och befanns ha goda flygegenskaper. Emellertid lämpade sig inte Jaktfalken för montering på flottörer, vilket var ett uttalat behov från norsk sida och blev därför slutligt ej godtaget. Några ytterligare beställningar följde därför inte. Den till Norge levererade Jaktfalken var f.ö. det sista flygplan som tillverkades vid Svenska Aero innan företaget upphörde 1932-33. Den norska Jaktfalken bar nummer 403.

… OCH FINLAND

Enligt beslut den 8 december 1939 och enligt skrivelse Mk H 41:2 överläts tre J 6 till den finska staten under år 1940. Flygplanen var 219 (J 6A) samt 224 och 228 (J 6B). Flygplanen målades härvid olivgröna med ljust blågrå undersida och försågs med finska koder JF-219, JF-224 samt JF-228 (JF=Jaktfalk). Två av flygplanen avskrevs under det s.k. fortsättningskriget, emedan det tredje var kvar i tjänst så sent som 1945.

SLUTLIGEN

J 5 och J 6 togs fram och konstruerades som rena jaktflygplan i en tid då svenskt jaktflyg inte var jaktflyg i egentlig mening. Jaktfalken kom dock att göra god tjänst i utbildningen av jaktflygare, likväl som den bidrog till den taktiska utvecklingen av ett flygslag som snart kom att ses som ett måste, och som under 40-talet kom att genomgå en snabb utbyggnad.

TEKNISKA DATA

	J 5	J 6	J 6A
Motor typ	AS Jaguar	Jupiter VI	Jupiter VIIF
Effekt	500 hk	450 hk	500 hk
Högsta hastighet	300 km/tim	300 km/tim	310 km/tim
Landningshastighet	92 km/tim	75 km/tim	80 km/tim
Stighastighet	5.000 m/12,6 min (1.000 m/2,5 min)	1.000 m/4,5 min	1.000 m/4 min
Topphöjd	8.000 m	8.000 m	8.000 m
Tomvikt	975 kg	600 kg	700 kg
Flygvikt	1.475 kg	900 kg	1.470 kg
Spännvidd	9 m	9 m/8,8 m	8,8 m/8,17 m
Längd	7,1 m	7,5 m	7,5 m
Höjd	3,46 m	3,5 m	3,46 m
Vingyta	22 m2	22 m2	22 m2

---

Källa: 
KONTAKT nr 52, juni 1981.
Fotograf och ritare har ej angivits i originalartikeln…
EB) ”Carl Clemens Bücker” från boken ”Människor och flygande maskiner” av Erik Bratt.

Uppdaterad: 2022-11-21