Utöver det faktum att Fieseler Storch, i skuggan av det andra världskriget, fann vägen till Sverige och Flygvapnet har det en mångfasetterad och intressant historia samtidigt som det representerade något av ett nytänkande i operationell synvinkel.

Konstruktionstävling

År 1935 utlyste Technischen Amt vid Reichsluftfahrtministerium (RLM) en konstruktionstävling som syftade till ett nytt flygplan med en 240 hk Argus As 10C-motor. Planet skulle även besitta goda egenskaper då det gällde att starta och landa på kort sträcka. Det nya flygplanet skulle vara 2- eller 3-sitsigt.

De firmor som aktivt kom att delta i utmaningen var: 1) Fieseler Flugzeugbau G.m.b.H., Kassel 2) Siebel Flugzeugwerke Halle K.G. 3) Bayerische Flugzeugwerke A.G., Augsburg (Messerschmitt A.G.) I litteraturen omnämns även att Focke Wulf Flugzeugbau A.G., Bremen, skulle ha deltagit med en autogiro betecknad FW 186. Denna uppgift kan emellertid inte bekräftas av tillgängliga underlag.

1) Fieseler Fi 156 Storch var en enkel och robust konstruktion. För att ge planet de speciella egenskaper som krävdes var det försett med en fast slotanordning samt stora klaffar.

2) Siebel Si 201 hade ett äventyrligt utseende, som emellertid gav enastående siktförhållande. Till följd av några konstruktionssvagheter, som inte i tid kunde bemästras, blev Ernst Udets negativa uttalande efter en provflygning helt utslagsgivande. Si 201 kunde aldrig hävda sig i konkurrensen.

3) Bf 163 konstruerades i Augsburg, påbörjades vid Rohrback-fabriken i Berlin och byggdes slutligen färdig och provflögs hos Weserflug i Lemwerder. Planet liknade till det yttre Fi 156, men var något mindre samt helt tillverkat i metall. I stället för slots hade Bf 163 klaffar med maximalt 60° utslag. Hela vingens anfallsvinkel kunde ändras under flygning vilket gjorde att flygkroppen vid långsamflygning behöll sitt normala läge och sålunda medgav bästa siktförhållanden.

Bf 163 fick en trög utvecklingsstart. Eftersom kapaciteten vid Augsburgfabriken inte medgav ytterligare belastning (tillverkningen av Bf 109 krävde alla resurser) fick prototyparbetet flyttas vidare. Byggandet av nya lokaler i Berlin tog tid. Den 22 februari 1938 kunde så slutligen Bf 163V1 (D-IUCY) flygas för första gången i Lemwerder. Flygplanet var jämfört med Fi 156 komplicerat konstruktionsmässigt och därför visade sig en serietillverkning bli avsevärt dyrare jämfört med tillverkning av Fi 156. I och med att Bf 163 föll bort i tävlingen kvarstod endast Fi 156. Typnumret 163 kom senare att användas för raketjaktplanet Me 163.

Fieseler Fi 156 – Utveckling

Tanken på att utnyttja speciella klaffar och slots för att ernå speciella flygegenskaper vid extremt låg flyghastighet konkretiserades först på Fieseler Fi 97. Detta plan var en produkt av Gerhard Fieseler samt dennes chefskonstruktör Reinhold Mewes.

Flygplanet hade Handley Page automatiska slots över drygt halva vinghalvorna samt bakåt-nedåt utfällbara klaffar som ökade vingytan med 18%. Fi 97 fick utomordentliga lågflygningsegenskaper samt hade extremt kort start- och landningssträcka.

År 1935 fortsatte arbetet genom konstruktion av Fi 156 där egenskaperna från Fi 97 renodlades. Fi 156 var främst avsedd för militärt bruk men civila användningsmöjligheter var ingalunda uteslutna. Flygplanet skulle kunna användas som affärsflyg, polisflyg, skogsbrandflyg och bevakningsflyg i alplandskapen. Trots alla tänkta civila möjligheter blev flygplanet dock i huvudsak en rent militär produkt.

Tillverkningen av det första provexemplaret påbörjades under 1935 och den 10 maj 1936 kunde så Fi 156V1 (W.Nr. 601) med registreringen D-IBXY¹⁾ flygas för första gången. Provflygningen utfördes av Gerhard Fieseler. Den första prototypen hade en genomgående på mitten ledad axel för hjulstället. De fasta slotsen gick över 5/6 av vingbredden.

Ytterligare två provflygplan tillverkades och alla tre överfördes snart till Luftwaffes utprovningsavdelning i Rechlin.

Provflygningar visade att resultaten överträffade alla förväntningar. Minsta flyghastighet vid vindstilla var 51 km/tim. De långa landställsbenen med oljestötdämpare var beräknade för en sjunkhastighet på 5 m/s. Denna konstruktion medgav blindlandning med fullt höjdroderutslag utan föregående upptagning. Vid en motvind på 3 m/s var landningshastigheten 41 km/tim och landningssträckan endast 15 meter! Startsträckan vid samma vindförhållande uppgick till 50 meter!

Under våren 1937 tillverkades en första serie Fi 156A-0 omfattande 10 flygplan. Dessa skulle användas för den fortsatta utprovningen samt för demonstrationer. Vid den fjärde internationella flygträffen i Zurich-Dubendorf mellan den 23 juli och 1 augusti 1937 förevisades D-IJFN (W.Nr.612) första gången i internationella sammanhang.

Vid halvårsskiftet 1937 var Fi 156 helt utprovad av Luftwaffe. De första leveranserna av Fi 156A-1 inleddes under vintern 1937/38. För att medge högsta tillverkningstakt övergavs alla planer på en civil version betecknad Fi 156B.

Fi 156 – Tillverkning

W.Nr	Registrering	Anmärkning
601	D-IBXY	V1 ffg 360510, användes senare för utveckling av Fi 256.
602	D-IGLI	V2 liknande V1 men slots över 2/3 av vingbredden.
603	D-IGQE	V3 användes för utprovning av radioutrustning.
604	–	V4 flögs troligen aldrig, använd för hållfasthetsprov.
605	?	A-0 (troligen W.Nr.605-614) senare registrerad 20+PA3 .
606	D-IFPC
607	D-IHKT
608	D-IJSN
609	?
610	D-IFNF
611	D-IDVS
612	D-IJFN
613	D-IKQD	Registrerades 1939 som L2+039.
614	?
615	D-IMAN
616	?
617	?
618	?
619	?
620	D-IELS
621	D-IHKV	Registrerad WL-IHKV (1939), betecknad B-0 .
622	D-IDZQ	B
623	D-IGND
624	D-IIMD
625	D-IKVN	B
626	D-IJLB	Betecknades A-0 (1939).
627	D-IHRC
628	D-IFMS
629	?
630	?
631	–	P 4 leveransflugen 380620 (ff Bjuggren).
632	?
633	D-IPGR
634	D-IXMC
635	?
636	–	P 4 leveransflugen 380621 (ff Söderberg).
637	?

Uppgifterna om totala antalet tillverkade Fi 156 varierar i olika källor. Enligt de officiella bevarade uppgifterna skall 2.874 plan ha tillverkats 1936-1944. Till denna siffra kommer dock troligen ett antal plan under våren 1945 samt ytterligare exemplar tillverkade hos underleverantörerna. En mer riktig siffra skulle då vara 3.500 plan totalt.

Vid Morane-fabriken i Frankrike tillverkades mellan april 1942 och augusti 1944 totalt 784 Storkar. De flesta av dessa var Fi 156 C-3.

Leichtbau Budweis (LBB) levererade totalt 72 exemplar från december 1943 till produktionsstoppet 1944.

Vid Mráz tillverkades från juli fram till årsskiftet 1944 64 plan. Alla övriga Fi 156 tillverkades hos Fieseler i Kassel.

Fi 156 – Versioner

Fi 156 V1-V4	Se ovan.
Fi 156 A-0	Förserie omfattande 10 plan. As 10C-motor. Uppbyggnad liknande V3.
Fi 156 A-1	Mindre serie 1938. As 10C-motor.
Fi 156B	Omställbar slots. Planerad civil version.
Fi 156 C-0	Mindre serie 1938/39 liknande A-1. As 10C-motor samt 1 st MG 15 (rörlig).
Fi 156 C-1	Serietillverkat stabs- och förbindelseplan liknande C-0. Tillverkat omkring 1930/40. Normalt obeväpnat.
Fi 156 C-2	Serietillverkat 1940. Spanings- och räddningstjänst med 2 mans besättning. As 10C-motor.
Fi 156 C-3	Serietillverkat 1940/41, vanligen med As 10P-motor. Beväpnat med 1 st MG 15.
Fi 156 C-3/Trop	Försedd med större oljekylare samt sandfilter för As 10P-motorn. 1 st MG 15. Relativt liten serie 1941/42.
Fi 156 C-4	Tillverkades aldrig.
Fi 156 C-5	Tillverkades parallellt med övriga versioner. Försedd med As 10P-motor samt 300 liter extratank.
Fi 156 C-5/Trop	Tillverkad i få exemplar. Liknande C-3/Trop men försedd med extratank.
Fi 156 D-0	Räddningsflygplan med större dörr och utökat lastrum för bår.
Fi 156 D-1	Liknande D-0 med As 10P-motor.
Fi 156 D-1/Trop	Liknande D-1 men med sandfilter. Obeväpnat.
Fi 156 D-2	Liknande D-1. Endast mindre serie.
Fi 156 E-0	Liknande C-1 men försett med larvfötter för start och landning i lerig terräng. Endast liten försöksserie.

Luftwaffe

Inom det tyska flygvapnet kom Fi 156 att användas under hela kriget vid samtliga krigsskådeplatser. Planet användes som förbindelseplan mellan staber och stridande förband i främsta linjen, som eldledningsplan för artilleriet, som ambulansplan och som rent spaningsplan.

Sitt elddop fick Storken redan under spanska inbördeskriget då ett antal plan tjänstgjorde inom ”Legion Condor”.

I slutstriderna om Berlin landade den kända tyska kvinnliga piloten Hanna Reitsch på Wilhelmstrasse utanför rikskansliet för att om möjligt föra Hitler i säkerhet. Hon fann emellertid att Hitler redan tagit sitt liv i bunkern den 30 april 1945.

Utländsk tjänst

Det första land som kom att använda Storken utanför Tyskland var Spanien, som övertog typen från ”Legion Condor” efter inbördeskrigets slut. Sverige var det andra land i världen som tilläts inköpa två exemplar redan 1938. Efter krigsutbrottet 1939 kom Storken att tjänstgöra i Bulgarien, Kroatien, Finland, Ungern, Rumänien, Slovakien och Schweiz. Ren kopiering förekom i Sovjet där Oleg A Antonov på Stalins order planerade en serietillverkning i Litauen. Till följd av tyskarnas snabba framryckning 1941 kom emellertid produktionen av sig.

I Frankrike utvecklades SFAN 11 och Levasseur PL-400 och i Italien utvecklades IMAM Ro 63 vilka samtliga byggde på Storkens grundidé. I Japan utvecklade Kobe Te-Go och Nippon Kokusai Ki 76 vilka i stort liknande Fi 156.

Efter krigsslutet 1945 övertogs ett stort antal Fi 156 av segrarmakterna och kom att användas under många år innan några exemplar slutligen även hamnade på museum som exponent för en av de mest unika konstruktioner som någonsin framkommit under flygets relativt korta utvecklingshistoria.

---

Källa:
KONTAKT nr 57, juni 1982:
– Sammanställd under ledning av Bo Widfeldt.
– Fotograf/ritningskonstruktör ej angiven för vissa bilder/ritningar i originalartikeln… 
1) Alla publicerade källor anger den första prototypen Fi 156V1 med D-IKVN. Enligt senare forskning var detta i själva verket en betydligt senare tillverkad seriemaskin med W.Nr.625 (jfr. Modell Magazin 3,4/1977). 

Uppdaterad: 2018-07-28