Redan 1921 föreslog chefen för Marinens Flygväsende, Lübeck, att man på försök skulle anskaffa torpedflygplan.

Inom marinflyget fanns sedan 1919/20 fyra Friedrichshafen FF39C, vilka bedömdes lämpliga för fällningsförsök med torpeder. Örlogsvarvet i Stockholm tillverkade upphängnings- och fällningsanordning för Fb 25 från oktober 1923 och på vårkanten nästa år kunde de första försöken börja.

Den torped som kom till användning var en 35 cm fartygstorped m/03, som vägde 335 kg. Fällningsförsöken visade att torpeden måste förstärkas och modifieras för att klara de ökande påfrestningarna när den fälldes från flygplan. Genom att hänga upp torpeden så att den först frigjordes i framändan och sedan fälldes från 10 m höjd, uppnåddes en optimal anslagsvinkel mot vattenytan.

Jämsides med de ovan beskrivna första torpedfällningsförsöken under 1924 undersöktes inköp av lämpliga torpedflygplan från utlandet.

Genom Svenska Aero anskaffades ett plan av typen Heinkel HD 14 1924. Beställningen skedde den 19 augusti 1924 (med tillägg den 14 oktober). Motorn var en Fiat A 14 på 600 hk. Flygplanet (W.Nr.221) anlände demonterat till Flottans varv i Stockholm i juni 1925 där det monterades ihop. Det kallades allmänt ”Bellona” och var klart för leveransprov den 13 september 1925.

Med detta plan fortsattes olika fällningsförsök. Motorstyrkan visade sig dock vara för dålig för att planet skulle orka ta en 45 cm torped med vikten 800 kg. Eftersom HD 14 inte uppfyllde de krav som flottan hade, godkändes det aldrig. Enligt överenskommelse mellan Flygstyrelsen och Svenska Aero hävdes kontrakten i september 1926.

I stället beställdes den 27 februari 1928 (offert 7 april 1927) två plan av typen Heinkel HD 16 till ett pris av något över 100.000 kr/st. Under oktober-november 1928 besiktigades planen hos Heinkel och under januari 1929 skedde leveransen med nummer 20 (W.Nr.308) och 21 (W.Nr.309) och beteckningen T 1. Numren ändrades i mars 1929 till 220 respektive 221 och slutligen i november 1931 till 2120 respektive 2121.

T 1 var försedd med en 750 hk AS Leopard-motor vilket gjorde det möjligt att medföra den större och tyngre 45 cm torpeden m/17, som vägde omkring 800 kg med fällningsutrustning. Under våren 1929 inleddes även ett nära samarbete med Norge då det gällde att utveckla en lämplig torped för fällning från flygplan.

Den modifierade fartygstorpeden m/17 klarade inte högre fällningshöjder än 10-15 m. Flygplanets krav på ökande flexibilitet då det gällde anflygningshastighet och fällningshöjd krävde en fullständigt ny flygtorped!

De rent torpedtekniska försöken fortsatte med flygplan T 1 (220) och 1932 uppställde CFV följande krav på ett torpedflygplan:

• Tvåmotorigt sjöflygplan med 3-4 mans besättning.
• Hastighet över 200 km/tim.
• Skall tåla 60° dykning minst 500 m.
• Torpedvikt 800 kg.
• Beväpning 2-3 ksp.

I juni 1932 anhöll flygstyrelsen om att för disponibla medel få inköpa tre flygplan av typen Boulton and Paul Sidestrand. I augusti avslogs denna begäran med hänvisning till att endast enmotoriga flygplan kunde komma ifråga.

Vid de utredningar som pågick inom flygledningen (1930 års försvarskommission) angående behovet av bomb-, torped- och fjärrspaningsplan framkommer så småningom en enig uppfattning om att dessa bör vara tvåmotoriga. Denna uppfattning anmäls i underdånig skrivelse den 23 september 1932. Några enmotoriga flygplan med lämplig motorstyrka för torpedfällning finnes ej att tillgå. Kravet på bomb- och fjärrspaningsplan lämpade för tillgängliga svenska motorer kvarstår.

Under 1933 fortsätter undersökningarna att hitta en lämplig torped- och bombflygplanstyp. Om möjligt skulle man söka kombinera båda funktionerna och därmed skapa ett enhetsflygplan. Man förde förhandlingarna med Boulton and Paul, Fokker, Douglas och AB Flygindustri (Junkers). Så småningom kommer man fram till att Junkers K 85, som är en utveckling av K 37, kan tillverkas inom landet (AFI, Limhamn) till avsevärt lägre kostnad än övriga alternativ. I februari 1934 begär flygstyrelsen att få inköpa två K 85 och förbereda en tillverkning inom landet.

Under pågående förhandlingar med Junkers och AFI inkommer så ett nytt erbjudande gällande en engelsk ”Torpedo-Bomber”. Det visar sig att anbudet avser Handley Page HP 53. Av olika tvingande skäl beställs ett exemplar av det engelska planet, som levereras i september 1938, med beteckningen P 5. Planet kom endast att användas för diverse utprovning och sålunda aldrig för det ändamål som offerten ursprungligen avsåg.

I 1936 års försvarsbeslut ingick planer på två torped- och fjärrspaningsdivisioner med enmotoriga flygplan. Frågan hade nu kommit i ett akut läge och sedan man numer hade tillgång till den starkare My XXIV motorn (980 hk), tillverkad av Nohab, borde frågan kunna lösas.

Torpedvikten hade dock stigit till 850 kg! De två alternativ som kunde komma ifråga var Arado Ar 95 och en sjöversion av B 5. Man be stämde att utföra prov med en flottörförsedd B 5. Arado Ar 95 V1 (D-OULO) anlände för ett demonstrationsbesök till F 2 under augusti 1937. B 5 med flottörer kom aldrig till utförande förrän under en kort provserie med fpl 7030 under 1940.

I en skrivelse till CFV framhåller chefen för Marinen att varken B 5 eller Ar 95 är godtagbara lösningar utan framhåller i stället He 115 och Savoia S 79 som lämpliga alternativ. För att fortsätta utprovning av en ny torped föreslås anskaffning av ett fpl typ Ar 95.

Riksdagen beviljade i mars 1938 extra anslag till stärkande av beredskapen. Flygvapnets främsta uppgift blev nu att genom förhandlingar i Tyskland söka inköpa en division Heinkel He 115. Affären gick i lås och försvarsbeslutets två enmotoriga torpeddivisioner hade blivit en tvåmotorig!

Marinchefens förslag att anskaffa en Ar 95 för fortsatta torpedförsök avvisades och i stället föreslogs den flottörförsedda B 5. Detta provplan visade sig emellertid inte motstå de ökade påfrestningarna som överfördes av flottörstället. Det blev i stället den föråldrade T 1 som fick användas för fortsatta prov.

DEN SVENSKA FLYGTORPEDEN

Det tidigt nämnda samarbetet med Norge ledde fram till att en första beställning på 15 flygtorpeder lades hos Marinens Minevesen i Horten. Den nya torpeden fick beteckningen m/38 och vägde 805 kg. Diametern var 45 cm, laddningsvikten 180 kg, farten 40 knop (distans 3.500 m) eller 33 knop (distans 6.000 m). Torpeden hade rörliga luftroder och kunde fällas från upp till 50 m höjd i en hastighet på 310 km/tim.

Ytterligare en beställning i Norge kunde aldrig slutföras till följd av krigsutbrottet. I stället inrättades en ny central torpedverkstad i Motala (CTV) som senare bytte namn till FFV Försvarsmateriel, Torpedverkstaden i Motala.

Under 1941 konstruerades här en helt ny torped (m/41) med vikten 860 kg, fart 50 knop och distans 5.000 m. Proven med den nya torpeden utfördes i Vättern med fpl T 2. Resultaten var relativt goda och ett 50-tal torpeder tillverkades och levererades efter hand till F 2 och senare F 17 (för T 3 och T 18B).

Torped m/41 byggde i första hand på erfarenheterna av den norsktilverkade m/38. Den var sålunda försedd med rörliga luftroder, som tillverkades vid CVM.

Så sent som sommaren 1984 påträffades en torped m/41 på botten utanför Motala i förvånansvärt gott skick.

I och med T 18 omöjliggjordes torpedfällning från flygplan i konventionell mening. Hastighetsökningen och krav på taktiskt uppträdande krävde helt andra vapen. Attackroboten blev nästa steg i den vapentekniska utvecklingen.

Den tyska utvecklingen av en lämplig flygtorped innehöll även bitar, som direkt berörde såväl Sverige som Norge. Redan under sommaren och hösten 1933 deltog Junkers K 45c (en enmotorig Ju 52) med registreringen SE-ADM (W.Nr.4004) i torpedförsök vid den norska marinstationen i Horten. Dessa försök och fortsatta underhandlingar ledde fram till ett komplett licensavtal, som undertecknades i Berlin i mars 1934. Tyskarna fick genom detta avtal ett antal försökstorpeder samt fullständigt underlag för egen tillverkning. Trots ett intensivt utvecklingsarbete lyckades aldrig tyskarna utveckla torpedvapnet vidare. Vid krigsutbrottet 1939 hade man tillgång till något hundratal torpeder typ F 5a/b, vilka var licenstillverkade norska torpeder, motsvarande den svenska torped m/38 och senare m/41.

---

Källa: KONTAKT nr 77, juni 1986.
– Se ”Historik”-sidan för detaljerad info.
Fotograf ej angiven i originalartikeln…

Uppdaterad: 2018-05-09