Fritt efter bandupptagning/intervju med: CARL-GUSTAF ”Kaggen” RYDELIUS.

”Kagge” Rydelius är född den 9 september 1913 i Göteborg.

År 1932 blev han antagen till flygskolan Ljungbyhed med examen den 31 oktober samma år. Av kursens 12 färdiga flygare gick hälften till marinspaningsutbildning medan återstoden började jaktkursen.

Under ledning av kapten Ramström påbörjade Rydelius 1933 utbildning i Karlskrona på Hansa. Därefter följde reservofficersutbildning i Västerås och 1934 blev Rydelius fänrik.

Totalt flög Rydelius Hansa i omkring 800-900 timmar under utbildningstiden samt beredskapen fram till krigsslutet 1945.

TEKNIKENS UNDER

Jag kommer ihåg att vi vid ett tillfälle under beredskapen landade på en liten småländsk sjö för att rekognosera tillfällig basering. En bonde kom ner till oss och ställde sig att beundra vår Hansa.

Efter en stunds fundering pekade han så på propellern till generatorn i höger vinge:

”Va är dä där för en liten snurra”?
”Jo det skall jag berätta – tekniken har nu gått så långt att när vi skall svänga vänster kan vi genom att öka farten på den propellern få planet att svänga – och när vi skall svänga åt höger bromsar vi med den lilla propellern så att planet vrider sig åt höger!”

Jag vet ej om lantmannen förstod skämtet – men han visade inte med en min att vi var misstrodda.

NAVIGERINGSPROBLEM

Under januari-februari 1940 flög vi ofta mellan Norrtälje och Nya Varvet i Göteborg. Jag kommer speciellt ihåg vid ett tillfälle i mitten av februari 1940 då jag och min spanare ”ABA” (Abrahamsson) skulle förflytta oss från Norrtälje till Göteborg. Vi gick ut över Mälaren i extremt dålig sikt och flög mycket lågt för att kunna orientera oss. Flygtiden var beräknad till 3,5 timmar och efter 3 timmars flygning utan några klara orienteringsmärken upptäckte jag att terrängen höjde sig vilket inte stämde om vi skulle varit i trakten av Alingsås som spanaren påstod. Jag meddelade spanaren att jag tänkte landa på en snötäckt sjö som låg framför oss. Efter en lyckad landning tog jag loss de medförda skidorna från ena flottören och skidade upp mot en liten gård intill sjön. När jag knackat på dörren öppnade en äldre dam med ordet
– ”Javell?”. Vi har landat långt upp i Dalsland – tänkte jag och frågade vänligt var vi befann oss? Det visade sig att sjön hette Ogderen och låg omkring 9 mil norr Halden i Norge. Fadäsen kunde dock klaras ut smidigt och vi fick snart hjälp med extra bensin och efter start kunde vi ta oss ut till kusten vid Strömstad och vidare söderut till Göteborg.

Den troliga orsaken till navigeringsmissen var att kompassen visat helt fel när vi flög i ett magnetiskt oväder.

I mars återvände jag till Norrtälje och bedrev spaning utmed Ostkusten med Hansa.

ATT FLYGA HANSA

Hansan var ett ytterligt stabilt flygplan som med sin stora vingyta och låga toppfart knappast kunde klara branta svängar. Jag minns vår utrustning under de stränga beredskapsvintrarna. Dubbla kalsonger, skidbyxor, pjäxor, vinteroverall, flytväst och fallskärm. Man var inte speciellt lättrörlig och att under flygning förrätta naturbehov kunde i temperatur ner till -40 grader vara en ren mardröm!

Flygtiderna under våra spaningspass låg ofta på över 3 timmar. När jag senare fick tillfälle att flyga in mig på S 12 (He 114) upplevde jag detta plan som en korsning mellan Fokker och Moth. Såväl hastighet och vändbarhet var helt annorlunda än den ”tröga” Hansan. När vi sedan fick S 17BS upplevde vi nästan samma sak jämfört med S 12. Med S 17 fick man för första gången känna hur man pressades bakåt i stolen vid start.

Hansan var tresitsig men oftast flög vi endast med två man. Vi utförde det mesta med Hansan: Spaningsflygning, fotospaning, målbogsering, bombanfall, dimbildning mm.

Flygradion, som vi kallade ”trollådan”, hade dålig räckvidd och var opålitlig i funktionen. Vi använde den därför sällan.

Vi landning i mörker använde vi ibland elektriskt tända magnesiumfacklor monterade under vingspetsarna. Dessa landningsljus gav dock så kraftigt sken att det bländade och i bleke kunde detta vara mycket besvärligt.

UNIK FOTOSPANING

I samband med övningar utanför Marstrand försvann den 15 april 1943 den svenska ubåten ”Ulven”. Ett stort spaningspådrag drogs igång för att söka lokalisera ubåten med den 33 man starka besättningen.

Vi flög med en Hansa utrustad med speciell kamera från Hasselblads med ett polarisationsfilter. Fotografen Svensson tog serier med bilder medan vi flög efter en rutmönstrad karta. När filmen sedan framkallades kunde på en bild konturerna av ”Ulven” urskiljas. På så sätt kunde ubåtens ungefärliga läge bestämmas och den 5 maj påträffades ”Ulven” minsprängd på 52 meters djup NO skäret Stora Kämpen 100 meter inne på svenskt vatten.

---

Källa:
KONTAKT nr 67, juni 1984.
– Fotograf är ej angivet i originalartikeln …

Uppdaterad: 2015-07-15