ATT FLYGA S 12 – TEORI & PRAKTIK

Inför varje flygning med S 12 var det viktigt att kontrollera vissa vitala funktioner. Två olika roderlåsningar förekom. Dels kunde höjd- och sidoroder låsas och dels kunde skevrodren låsas. Skevroderlåsningen fanns placerad på övervingen framför föraren. Ett haveri (fpl 4005) den 23 september 1941 misstänktes ha orsakats av vådalåsning av skevrodren!

Start med fpl S 12 företogs alltid med öppen huv. Detta för att besättningen skulle kunna ta sig ur lättare vid ett eventuellt haveri.

Vid manövrering under körning på vatten kunde flottörernas nedfällbara vattenroder användas. Dessa fungerade så att en speciell spak fördes framåt vid högersväng och bakåt vid vänstersväng. Då vattenroderstyrning inte användes skulle styrspaken vara låst i neutralläge. I samband med start fälldes vattenrodren upp. Ff upplevde den separata styrspaken för vattenroderfunktionen som omständlig jämfört med t.ex. T 2 och S 17BS där funktionen var integrerad med skevrodren!

Motorn typ BMW 132K (9-cylindrig luftkyld stjärnmotor) kunde köras med antingen bensin eller bentol. Vid start framfördes gasreglaget mjukt fram till ett stoppläge. Kompressortrycket visade då 1,20 respektive 1,17 ata beroende på typ av bränsle. För att ge ytterligare krafttillskott vid start kunde gasreglaget föras förbi stoppläget och ett maximalt varvtal på 2.550 v/min erhölls. Vid normal start låg startsträckan på omkring 275 meter.

Under stigning kunde varvtalet 2.250 v/min utnyttjas under maximalt 5 minuter. I samband med avslutad start och påbörjad stigning stängdes normalt huven.

Vid normal planflykt och maximal marschfart var varvtalet 2.100 v/min och bästa bränsleekonomi erhölls vid varvtalet 1.900 v/min.

Före landning öppnades huven och kylklaffarna till motorn stängdes. När hastigheten gått ner till omkring 150 km/tim pumpades vingklaffarna ut och propellern ställdes om till liten stigning. Normala glidhastigheten med utfälld klaff låg på 155 km/tim. Själva landningen skedde sedan när planet kommit ned på ca 50 m varvid farten minskades med ytterligare 20 km/tim och varvtalet till 800-900 v/min. Sjunkhastigheten var då ca 1-1,5 m/sek.

Till följd av flottörernas relativa vekhet fick försiktighet iakttagas vid landning och start även i lätt sjö. Samma gällde även då start och landning skedde på is under vintertid. Isytan fick inte vara täckt av fruset ojämnt snötäcke. Startsträckan uppgick normalt till ca 250 meter om planet hade normal flygvikt och 15 grader klaff ansattes.

Prov med EDO-flottörer utfördes med en S 12 (jfr haveri 11 juli 1945). Dessa flottörer tillverkades på licens av Hägglund & Söner för S 17BS.

Under de sista åren fram till 1948 och från krigsslutet byggdes kvarvarande S 12 om och försågs med utrustning för målbogsering och användes för sin nya uppgift i samband med övningar inom flottan och kustartilleriet.

DATA OCH PRESTANDA FÖR FPL S 12

Originalbeteckning	Heinkel He 114 A-1, A-2 (B-1)
Motor	1 st BMW 132 K
Effekt	830 hk
Beväpning	1 st fast monterad 8 mm m/22Fh 1 st rörlig 8 mm m/22-37R 2 st 50 kg sprängbomber
Högsta hastighet	330 km/tim
Marschfart	270 km/tim
Landningshastighet	120 km/tim
Flygsträcka	1.050 km
Stighastighet	3.000 m/14,5 min
Topphöjd	4.800 m
Tomvikt	2.314 kg
Maximal flygvikt	3.500 kg
Spännvidd	13,54 m/6 m
Längd	11,9 m
Höjd	5,17 m
Vingyta	42,3 m2
Vingbelastning	82,7 kg/m2

---

Källa:
KONTAKT nr 72, juni 1985.
– Fotograf ej angivet i originalartikeln… 

Uppdaterad: 2017-06-14