SIGNALSPANING

I slutet av 1940-talet bedrev Sverige fotospaning mot Sovjetunionen. Huvudsyftet var att få fram uppgifter om Sovjetunionens luftförsvar, särskilt dess kapacitet att bekämpa amerikanska kärnvapenbestyckade bombflygplan av typ Boeing B-47 Stratojet. Under 1948 kränktes sovjetiskt territorium medvetet av en S 26 Mustang, flugen av Fredrik Lambert-Meuller. Flygplanet var utrustat med en kamera lånad från USA:s flygvapen. Under 1949 fortsatt spaningsflygningarna med en S 31 Spitfire flugen av Ingemar Wängström.

1949 ingick Sverige ett hemligt avtal med USA och Storbritannien. Svenska signalspaningsdata skulle bytas mot amerikansk teknisk utrustning.

Under vintern 1950 och våren 1951 byggdes flygplansindividerna 79001 och 79002 om vid CVV i Västerås och utrustades med avancerad elektronisk utrustning. Elsystemet, som var av C-47A-standard, räckte inte till för att försörja den nya utrustning så det fick modifieras till C-47B-standard: Två generatorer om vardera 100 A, 28 V likström och totalt 5.600 W. Växelströmsomformarna för 110 V flyttades till en ny elcentral längst fram till höger i kabinen. Där monterades även en 220 V/50 Hz-omformare på ca 1.000 W.

De båda flygplanen användes för att utföra regelbundna topphemliga signalspaningsflygningar över Östersjön, med amerikansk signalspaningsutrustning ombord, för FRA:s räkning (Försvarets Radioanstalt). Flygplanen tillhörde 6:e transportgruppen vid F 8 men var baserade på Bromma. 79001 och 79002 fick smeknamnen Hugin resp Munin. Båda flygplanen saknade fenkod och flottiljsiffra!

Den flygburna signalspaningen vid FRA hade till uppgift att komplettera kunskapsläget om den teletekniska utvecklingen och materieltillförseln inom Sovjetunionens stridskrafter, bl a luftförsvarsstyrkorna. Syftet var att kartlägga de sovjetiska stridskrafternas förvarnings- och försvarssystem för egen utveckling av främst motmedel i form av störskydd och störutrustningar.

År 1951 ertappades Sverige med att vid två tillfällen kränka sovjetiskt luftrum. Vid det ena tillfället var ett av planen ca 4,5 km från den baltiska kusten och regeringen tvingades be om ursäkt på diplomatisk väg.

Nedskjutningar av amerikanska flygplan

England och USA hade också spaningsflygningar mot Sovjetunionen men de pågick utan svensk kännedom. Spaningsflygningarna utfördes ibland långt in i Sovjetunionens luftrum.

När ett amerikanskt spaningsflygplan, PB4Y Privateer, 1950-04-08 flög längs Sovjets territorialvattengräns i höjd med Gotland, sköts det ner av sovjetiskt jaktflyg utanför Liepaja i Lettland.

Två sovjetiska jaktflygplan försökte först med vingtippningar och varningsskott få det amerikanska flygplanet att lämna kusten men när det inte fungerade sköt den bakre jaktroten ner flygplanet. Endast en gummilivbåt och ett noshjul (trålfynd) återfanns.

Insatschefen som beordrade nedskjutningen (öv Fjodor Sjinkarenko) var den som senare också beordrade nedskjutningen av den svenska DC-3:an.

Under kvällen 1952-01-29 flög en amerikansk P4M-Q Mercator över Östersjön när också det blev beskjutet av sovjetiskt jaktflyg. Mercatorn klarade sig oskadd genom att flyga in mot Ölands sydspets och sedan mot sydöstra Skåne.

Samma dag som DC-3:an sköts ner anföll sovjetiskt flyg ett amerikanskt spaningsplan över Japanska sjön. Även detta plan sköts ner.

Under år 1952 steg den ryska irritationen då Nato-plan upprepade gånger kränkte sovjetiskt luftrum och de svenska flygningarna blev fler. Sovjetisk press började skriva om att Sverige gick Natos ärenden och de drog sig inte för att påminna om det öde som det amerikanska signalspaningsplan, som skjutits ner över Östersjön år 1950, hade mött.

Nedskjutning av den svenska DC-3:an TP 79 nr 79001

1952-06-13 skulle signalspaning genomföras mot sovjetiska signalkällor och mot en ny modern sovjetisk luftbevakningsradar av typ P-20 ”Token” i Liepaja.

Medan 79001 klargjordes blev andrepiloten Huzell upptagen av ett telefonsamtal. När han något försenad går ombord blir han avvisad pga att man är nära max startvikt. Huzell blev aldrig förvarnad trots att startvikten avgjordes redan dagen innan då tankningen skedde. Skulle någon annan ha hans plats?

79001 startade kl 09:05 från Bromma med officiellt åtta man i besättningen (eller var dom nio?) och man gjorde troligtvis en kort sväng mot en pågående sovjetisk marinövning där den nya kryssaren ”Sverdlov” deltog.

När man sedan närmade sig den södra änden av Gotland gjorde man två anflygningar mot radarstationen i Liepaja med början kl 10:28. För att kunna samla in tillräckligt mycket information om radarsignalerna måste man flyga rakt mot sändaren under flera minuter.

Efter den andra anflygningens slut kl 10.44 får ETT sovjetiska jaktflygplan startorder (till skillnad mot normalt två jaktflygplan vid avvisningar, se vidare nedan). Flygplan 79001 fortsätter därefter rakt norrut.

Ungefär var 20:e minut rapporterade 79001 sitt läge via telegrafi. Positionsrapporterna togs emot av fj Holm på Bromma och den sista positionsrapporten togs emot kl 11:08. Omkring 11:25 tog telegrafist H Wilén på F 2 emot ett snabbt men avbrutet telegrafianrop. 79001 svarade därefter ej på anrop.

Klockan 12:16 startade den första Catalinan från F 2, och den nådde området för den beräknade haveriplatsen ungefär 13:25, cirka två timmar efter nedskjutningen. 18 flygplan och sju fartyg från Marinen sattes in i eftersökningarna under den första dagen.

Två dagar efter haveriet bärgades en livbåt av jagaren HMS Sundsvall. Livbåten hade skador som troligen orsakats av splitter från en sovjetisk 23 mm granat.

Nedskjutning av den svenska Catalinan TP 47 nr 47002

På morgonen 1952-06-16 anfölls en svensk Catalina, som spanade efter den saknade 79001, av två sovjetiska MiG-15 jaktflygplan. Man signalerade först till flygplanet att följa efter men när Catalinan trots varningsskott inte följde efter sköt MiG-flygplanen verkanseld.

Trots sju anfall och en skadad pilot lyckades man nödlanda på havet intill ett västtyskt lastfartyg och hela besättningen kunde räddas.
Läs mer under ”TP 47 – Nedskjutningarna” i menyn ”Transportflygplan”.

Bärgningen av 79001

• År 2000 börjar ett privat konsortium (bl a Carl Douglas och Andrés/Anders Jallai) leta efter 79001.
• 2003-06-10 hittade fartyget MS Triad från Marin Mätteknik AB vraket.
• 2004-03-20 lyftes flygplansskrovet upp på HMS Belos.
• 2006 bärgades de sista vrakdelarna.

Försvarsmakten överlämnade flygplanet till Flygvapenmuseum 2009 efter ett omfattande konserveringsarbete.

Vraket av det nedskjutna signalspaningsflygplanet är placerat i en monter där den relativa luftfuktigheten aldrig är högre än 35 procent. Miljön i torrluftsmontern fördröjer åldrandet av flygplanet och bidrar till att bevara det för kommande generationer.

Nedsänkningen av vraket efter 79001 i Flygvapenmuseums bottenvåning.

DC-3:an på Flygvapenmuseum, Berth Holgersson.

Detaljer om nedskjutningen av 79001

79001 har träffats av ett antal 23 mm granater och ev även av någon 37 mm granat och vid vänster motors oljetank har en kraftig brand uppstått. Troligen har en hydraulledning i vänster landställsrum slitits av varvid landstället gått ut.

Ff Älmeberg har svängt kraftigt vänster under samtidig dykning för att komma ned i moln för att undgå beskjutning. Ff har troligtvis försökt att snarast nödlanda på havet och därför flugit med brant dykvinkel och hög sjunkhastighet.

För att förbereda nödlandning (och eventuellt nödutsprång) har fmek Mattsson troligen skickats bakåt till kabinen. Han eller någon annan har därvid ombesörjt upplåsning av höger nödfönster och öppning av nöddörren på vänster sida.

DC-3:an havererade pga ett misslyckat nödlandningsförsök då det torde ha varit omöjligt att genomföra en säker nödlandning då landstället var ute, vänster motor kan ha varit avstängd med icke flöjlad propeller samt ett besvärligt väder (låga moln och dimbankar). Vi haveriet hade fpl nordlig kurs, måttlig sjunkhastighet och fart 180 km/h.

Vid nedslaget, som skedde ca kl 11:28, har vänstervingen brutits av och stora delar av inredningen slungats ut då vänstersidan slitits upp i en stor reva. Flera av de besättningsmän som varit kvar i flygplanet har sannolikt också kastats ut vid nedslaget.

Fyra av besättningsmännen (Blad, Jonsson, Älmeberg och Mattsson) har återfunnits. En av de återfunna (fnav Blad) uppvisade splitterskador från beskjutningen.

Av de fyra FRA-operatörerna (Book, Carlsson, Nilsson och Svensson) har inga spår återfunnits. Troligtvis har de medföljt flygplanet i nedslaget men det kan inte uteslutas att någon hoppat fallskärm vid beskjutningen.

Omkring 5-10 minuter efter DC 3-ans försvinnande ökade antalet fartyg märkbart utanför Venspils. Normalt fanns där 4-5 fartyg från de polisiära trupperna men plötsligt ökade antalet till 30-40 st. Den kraftigt ökade aktiviteten pågick 4-5 timmar. (LS)

Det fanns också rykten om att besättningen efter nödlandning omhändertagits av sovjetiska fartyg. Det har också förekommit vittnesuppgifter om att besättningsmedlemmar observerats i sovjetiska läger, bl.a. i Norilsk.

Sovjetiska rapporter

Detaljer ur rapport från flyggeneralmajor Belov till flygmarskalken Versjinin om det oidentifierade spaningsflygplanet:

• 10.28 svängde det mot vår kust i riktning mot Liepaja och flög på denna kurs i 5 minuter.
• 10.35 vände planet om och flög norrut.
• 10.41 vände planet på nytt om mot söder.
• 10.43 tog det åter kurs mot Liepaja.
• 10.44 vände flygplanet och flög i nordlig riktning och följdes av radiostationen i Ventspils.
• 10.44 beordrade öv Sjinkarenko: ”Sänd upp kn Osinskij i zon 4, höjd 3.000 m, ovanför molnen, start omedelbart”.
• 10.46 startade kn Osinskij i riktning mot 4:e zonen (kusten mellan Ventspils och Liepaja).

Öv Sjinkarenkos förklaring till beslutet ovan:
Utländska flygplan genomför systematiskt flygningar längs kustlinjen med syfte att spana mot våra radarsystem i Baltikum. Vanligtvis när vi skickar upp våra jaktplan för att avvisa dessa flygplan brukar spaningsplanen i regel omedelbart ändra kurs. I detta fall reagerade spaningsplanet inte alls på vårt flygplans inflygning utan fortsatte på samma kurs som tidigare.

Med stöd av dessa resonemang beslutade överste Sjinkarenko:

• 10.58 sänds kn Osinskij mot spaningsplanet: ”Höjd 7.000 m, kurs 300, tid 9 min”.
• 11.01 kom kn Osinskij, efter molngenomgång på 3.500 m höjd, fram till kustlinjen.
• 11.14 såg kn Osinskij på 6.700 m höjd ett utländskt flygplan av typ C-46 ”Commando” (??) och frågade kommandocentralen ”vad han skulle göra”.
• 11.15 sände öv Sjinkarenko ”En balja till er” (kod för: Ett utländskt flygplan, följ och förstör).
• 11.20 öppnade kn Osinskij eld bakifrån men salvan gick under spaningsflygplanet.

Nästa salva kom från 500-600 m och träffade varvid spaningsplanets vänstra motor började brinna kraftigt och landningsstället fälldes ut. Förbrukad ammunition: 160 st 23 mm projektiler och 27 st 37 mm projektiler.

På 6.000 m höjd lämnade en fallskärmshoppare flygplanet från en öppen dörr på vänster sida.

• 11.55 landade kn Osinskij på flygbasen i Riga och rapporterade att han skjutit ner ett flygplan av typen Curtiss C-46 Commando…

Notera att Sovjet skickade upp ett ensamt jaktflygplan med en politisk officer som pilot och som flög 100 km ut över havet för att skjuta ned 79001. Således hade man aldrig för avsikt att avvisa eller tvinga ned 79001. Vid sådana här uppdrag används normalt minst två jaktflygplan.

Nedskjutningen av TP 47 Catalina 1952-06-16 föregicks sannolikt av ett försök att tvinga flygplanet att följa efter och landa på sovjetiskt område. Vid detta tillfälle användes två MiG-15 jaktflygplan.

---

Källor:
Flygvapenmuseum.
F 8 Barkarby
”DC-3:an” av Christer Lokind.
Wikipedia ”Catalinaaffären”.
Signalspaning.se
Haverirapport 79001, Lutab, 2007-05-25 (Försvarsmakten).
LS) Lennart Svensson, FRA (från haverirapporten ovan).
Gotlands Försvarshistoria.

Uppdaterad: 2022-03-16