PROJEKT J 19 – SAAB L-12

Ritning: Björn Karlström.

J 19 – ”En svensk ZERO”

Det tänkta jaktplanet J 19, med projektbeteckningen SAAB L-12, stoppades hur konstigt det än kan låta av det andra världskrigets utbrott. Vårt i det närmaste obefintliga jaktflyg var i slutet av 30-talet så omodernt att en förstärkning måste till, både vad gäller numerär och materiel, varför SAAB fick i uppdrag att utarbeta ett nytt jaktplanskoncept.

Den 4 september 1939, tre dagar efter krigsutbrottet, framlade SAAB ett jaktplansprojekt utarbetat efter Kungl Flygförvaltningens (KFF) specifikation ”Mi H42:7/39”, med tillägg och ändringar enligt ”Mt H32:14/39”, ”Mi H42:19/39”, ”Mt/Fl H32:20/39” samt ”Mi H42:23/39”. Det nya jaktplanet var tänkt som ersättare till J 8 Gloster Gladiator som betecknades som något av ett tidigare nödköp för att täcka FV:s akuta behov av jaktflygplan.

SAAB L-12 projekterades under ledning av Erik Wilkensson tillsammans med några av de amerikanska tekniker som tidigare kommit till Sverige och SAAB för att biträda vid legokonstruktion och tillverkningen av flygplan SK 14 och B 5.

SAAB L-12 betecknades ursprungligen P 9 i KFF:s nomenklatur men senare reserverades typbeteckningen J 19 för projektet, till vilket man avsåg använda den brittiska motorn Bristol Taurus II. Denna motor var en 14-cylindrig luftkyld stjärnmotor försedd med förkompressor som beräknades utveckla 1.215 hästkrafter med 87-oktanigt bränsle och hela 1.400 hästkrafter med 100-oktanigt dito. Även SAAB:s bombplansprojekt B 18 projekterades ursprungligen med denna presumtiva motortyp.

I och med krigsutbrottet svalnade intresset för Taurus-motorn då man i England tvingades satsa på en vidareutveckling av redan kända eller säkra motorer. Bristol Taurus räknades ej till dessa. Det skulle senare visa sig att Taurus-motorn endast skulle komma att utveckla 1.065 hk och var mycket tyngre än beräknat varför de prestandaberäkningar som senare gjordes utgick från detta faktum.

KFF fokuserade nu sitt intresse på den amerikanska Pratt & Whitney Twin Wasp-motorn. Denna motor utgjorde drivkälla i Seversky’s EP-1 (P-35) som demonstrerats i Sverige våren 1939, och av vilka regeringen gav klarsignal till beställning av en första delserie om 15 flygplan i juni samma år, och vad som sedermera skulle bli flygplan typ J 9. Härvid antogs Twin Wasp som Flygvapnets ”standardmotor” och totalt kom 800 motorer att beställas i USA. I detta läge ingick även planer på att utrusta P 7 (SAAB 17), P 8 (SAAB 18) och P 9 (SAAB 19) med Twin Wasp men bl a exportembargo satte stopp för vidare leveranser.

I och med krigsutbrottet tvingades SAAB att koncentrera sina tillverkningsresurser på SAAB 17 (P 7), och sedermera SAAB 18 (P 8), varför kapacitet att därutöver utveckla och tillverka SAAB 19 (P 9) saknades. KFF lyckades för Flygvapnets räkning att lösa den akuta jaktplansfrågan genom ”nödköpen” i Italien av flygplan J 11 och J 20, samt att därefter i egen regi konstruera och tillverka den helsvenska J 22.

SAAB hann inte så värst långt vad gäller utvecklingen av projekt L-12 (J 19) innan det lades ner, inte ens en modell för vindtunnelförsök hann färdigställas. Projektet var ett ”helmetallflygplan” med tydliga drag av amerikanskt konstruktionstänkande och beväpningen skulle utgöras av fyra i vingen monterade 13,2 mm automatkanoner (akan) och därutöver skulle två 8 mm ksp kunna monteras ovan motorn (jfr fpl J 9) och således synkroniseras med propellern.

I historiskt perspektiv påminner SAAB:s jaktplansprojekt J 19 till sin konfiguration mycket om den japanska Mitsubishi ”Zero”. Det låg kanske i tiden? Det noteras f ö som ett kuriosum att just Mitsubishi Zero var ett av de alternativ som förelades KFF och som föregick det slutliga beslutet att köpa jaktflygplan från Italien.

Data och prestanda för SAAB L-12

Spännvidd:10,5 m
Längd:8,45 m
Höjd:3,87 m
Vingyta:19 m2
Motor:1 st 14-cyl Bristol Taurus 1.065 hk
Tomvikt:2.015 kg
Flygvikt:2.690 kg
Stighastighet:5.000 m/5 min
Topphöjd:10.500 m
Marschfart:500 km/tim
Max fart:605 km/tim
Beväpning:4 st 13,2 mm akan m/39
2 st 8 mm ksp m/22

Källor:
Kontakt nr 104, dec 1991.
Wikipedia

Uppdaterad: 2021-01-18