TP 52 – Historik

TP 52 Canberra (52002) på linjen klar för start. Foto: Olle Lindström.

Flygplan TP 52 – English Electric CANBERRA Mk 2 – är en av de mest sekretessbelagda flygplanstyper vi haft ¡ det svenska Flygvapnet. Många känner överhuvudtaget inte till att vi haft typen här i Sverige, och de som känner till den vet oftast inte vad den använts till. Det är hög tid att ur flyghistorisk synvinkel lätta lite på förlåten till detta ”Mystery Ship”.

BAKGRUNDEN

Foto: Se nedan

Något år efter det andra världskrigets slut inleddes och påbörjades en ny verksamhet i anslutning till det svenska militära flyget, nämligen begreppet forskningsflyg med inriktning på elektronikområdet och då främst vad avsåg radio och radar. Ansvaret för denna verksamhet lades på FOA (Försvarets Forskningsanstalt) och det första flygplan som ställdes till verksamhetens förfogande var en TP 73 (73001) d.v.s en konverterad f.d. B 3 (Junkers Ju86K) med tidigare FN-nummer 150. Omålad och försedd med vit nos kom flygplanet sedermera att allmänt kallas för ”Blondie”. Flygplanet, vilket tillhörde F1, var baserat på Bromma och användes av FOA som ”flygande Provbänk” fram till den 10 januari 1957, varefter den slutade sina dagar som brandövningsobjekt på just Bromma. Flygplanets stationssignal var under hela tjänstetiden det något kryptiska ”Kalle-Filip”.

En annan verksamhet som också har sitt ursprung från denna tid är vad som ryms under begreppet Signalspaning. Även om sådan redan under krigsåren, och med enkla medel, bedrivits från företrädesvis S 16 Caproni var det först i slutet av 40-talet och i skuggan av ”det kalla kriget” som signalspaningen skulle ta en mer fast form. För denna verksamhet inskaffades två flygplan av typen DC-3, vilka i Flygvapnet gavs typbeteckningen TP 79 och registreringsnummer 79001 och 79002. Dessa flyg plan utrustades för uppgiften och underställdes FRA (Försvarets Radioanstalt). Det var f.ö. 79001 som spårlöst försvann över Östersjön den 16 juni 1952.

Förlusten av detta flygplan i kombination med ett ökat behov av höjdprestanda resulterade i införskaffandet av flygplan TP 82 Vickers Varsity. Med sin operativa höjd på drygt 8.000 meter förbättrades signalspaningens förutsättningar högst avsevärt.

Ungefär samtidigt som fpl 73001 (”Blondie”) pensionerades flyttades båda verksamheterna över från Bromma till F 8 Barkarby. Såväl forskningsflygningarna som signalspaningen hade bedrivits inom något som benämndes ”6:e transportgruppen”, men i samband med flyttningen införlivades verksamheten som en särskild del i F 8:s Transportflygdivision.

Behovet av en ersättare för 73001 som forskningsflygplan var stort samtidigt som signalspaningens höjdprestandakrav ytterligare kom att öka. Kungliga Flygförvaltningen påbörjade därför sonderingar utomlands för att om möjligt hitta ett flygplan lämpligt för båda uppgifterna. Valet föll slutligt på English Electric’s Canberra. Avtal slöts också vad avsåg anskaffning av två stycken begagnade, men fullständigt översedda, och till vissa delar modifierade flygplan. En teknisk kurs samt inflygning av förare ingick också i köpeavtalet.

TP 52 CANBERRA TILL FLYGVAPNET

English Electric hade således enligt avtalet förbundit sig att ta fram två flygplan Canberra för Sveriges räkning, och meningen var att dessa skulle vara av versionen Mk VIII. Två sådana flygplan fanns tillgängliga på en flygbas i Australien, där de stod uppställda efter att sju månader tidigare hade använts som mätflygplan i samband med kärnvapenprov. De båda maskinerna flögs till England och English Electric’s anläggningar i Preston för översyn och modifiering. Under arbetets gång upptäcktes så svåra korrosionsskador i den bärande strukturen att det betraktades som ett under att flygplanen kunnat flygas från Australien. Orsaken till korrosionsskadorna kunde härledas till att flygplanen efter tidigare nämnda mätprov skulle saneras genom vattenbegjutning. Felet var bara att man härvid hade brukat salt havsvatten (!) och inom loppet av ett halvår var flygplanen så angripna av korrosion att de knappast var reparabla!

Med skammens rodnad lyckades dock English Electric att snabbt skaffa fram två andra maskiner. Dock inga Mk VIII, utan den betydligt äldre Mk IIB.

En av de tidigaste bilderna av TP 52 (52001). Foto: Se nedan.

De två individerna, som snart kom att kallas ”The Swede’s”, bar RAF-serial WH711 och WH905 och kom att erhålla EV-nummer 52001 respektive 52002 samtidigt som flygplanen gavs svensk typbeteckning TP52.

Utöver den stora översynen modifierades också flygplanen då man ersatte originalnosen med nos av typ A.I.17, samt en radom anpassad för ”S”-bandet. Samma typ av nos fanns f.ö. på versionen T Mk XI (T.11) och kom här hemma att gå under smeknamnet ”Blyertspennan”. Dessutom plockade man ur det mesta av radio- och navigeringsutrustningen för att ersätta den med modernare utrustning av svensk FV-standard.

I köpekontraktet ingick även två reservmotorer av typ Rolls Royce Avon Mk 101C (svensk beteckning RM 3A), reservdelar, stationsutrustning etc. En teknikerkurs samt inflygning av en förare ingick också i avtalet. Teknikerkursen hölls under tiden 23 november – 6 december 1959 varvid följande personal deltog: Ove Huzell (driftsing F 8), Arne Andersson (kontrolling F 8), Sven Selander (fte F 8), Eskil Björkenor (verkm F 8) samt två ingenjörer från KFF. Teknikerkursen omfattade ursprungligen sex veckor och var av samma omfång som den som det indiska flygvapnets mekaniker hade att genomgå. Efter ett livligt meningsutbyte, och där man menade att de svenska ingenjörerna och teknikerna knappast behövde utbildning i exempelvis grundskolans matematik, kunde kursen förkortas till just två veckor. Detta sagt inom parentes och som ett uttryck för att engelsmännen totalt missuppfattat kompetensen vad gäller svensk FV-personal.

I januari 1960 var 52001 leveransklar och fanjunkare Halling vid F 8 reste över för att flyga in sig på Canberra. Den 1 februari 1960 kunde fj Halling, i sällskap med mj Lundgren FOA, och flygtekniker Selander F 8, starta från English Electric’s fält i Preston för hemflygningen till Sverige och F 8 Barkarby. Den 5 mars flögs slutligen 52002 hem.

Priset för de båda flygplanen var drygt 3 Mkr, och med reservdelar, kringutrustning, samt utbildningspaketet stannade slutsumman på i runt tal 4,5 Mkr. I och med leveransen fick såväl forskning som signalspaningsverksamheten betydligt bättre förutsättningar samtidigt som verksamheten tog steget in i jetåldern.

MODIFIERINGAR

En tidig bild av TP 52 (52001). Observera den första ursprungliga ”flottiljsiffran” av engelsk typ. Foto: Se nedan.

Innan de båda flygplanen kunde tas i aktiv tjänst måste de modifieras och utrustas för sina respektive uppdragskoncept. I stort sett genomgick flygplanen samma modifieringar med det förbehållet att 52001 skulle nyttjas enbart för FRA:s räkning för signalspaning, emedan 52002 skulle brukas för diverse korttidsförsök för såväl försvaret som för vissa civila företag till vilka KFF var kund.

Följande utrustning var gemensam för båda flygplanen:

– DME PN-50 (hjälpmedel vid instrumentinflygning)
– FR 8 och FR 12 (flygradio för kommunikation)
– FRP 4 (flygradiopejl för positionsbestämning)
– Decca Navigator Mk7

Till detta kom givetvis också en del yttre antenner. Vissa andra gemensamma modifieringar kom också till stånd. Bl.a. ersattes generatorerna med dito växelströmsgeneratorer av den typ som kom att användas i J 35 Draken för att tillförsäkra en högre output i fråga om strömförsörjning för ett ökat antal förbrukare.

I bombrummet installerades en stor monteringsbänk eller s.k. rack tillverkad av profiler och plåt i aluminium. På denna kunde sedan olika apparater monteras, såväl fast utrustning för FRA:s räkning i 52001, som tillfälliga installationer i 52002. Racken hängdes upp i ordinarie bomfästen som lämnats kvar. All övrig utrustning i anslutning till den tidigare bombinstallationen hade demonterats före leverans. För åtkomst kunde hela racken ”fällas” medelst handtaget för ”nödfällning” i bombrummet.

Speciella modifieringar vad avser 52002 var bl.a. en ytterligare ökning av strömförsörjningskapaciteten då vissa av korttidsförsöken krävde extra mycket elenergi. Då vissa radarförsök också skulle komma att göras byggdes en adapter i glasfiber för att möjliggöra montering av en radom av den typ som användes på fpl 32 Lansen. För dessa försök installerades även en i nosen placerad eldriven hydraulpump.

En fin bild och sidovy av signalspaningsflygplanet 52001 (F8-01). Notera bladantennerna! Foto: Olle Lindström.

Vad avser 52001 så kom den helt naturligt att förses med ett antal antenner för signalspaning. Bl.a. tre stycken bladantenner på flygplanets ovansida, samt en stor antenn inbyggd i fenan.

I början av december 1960 återvände 52001 efter modifieringarna till F 8 där den kom att sättas i tjänst för FRA:s räkning parallellt med TP 82 Varsity, och i viss mån TP 83 Pembroke. Ett halvår senare, närmare bestämt den 25 maj 1961 blev också 52002 färdig och kunde nu göra 52001 sällskap med Kgl Svea Flygflottilj, F 8, som bas.


Källa: 
KONTAKT nr 95, februari 1990 
– Björn Ek
– Olle Lindström (kompletterande foton)

– Fotograf ej angiven för några av bilderna i originalartikeln…

Uppdaterad: 2017-02-26