Det svenska jaktflygets uppkomst och framväxt inrymmer många märkliga och intressanta turer, inte minst vad gäller materielanskaffning, verksamhetsinriktning och taktiska uppgifter. Ursprungligen, under första världskrigets inledningsskede, var den gällande uppfattningen att flyget enbart skulle användas för underrättelseinhämtning, d.v.s. spaningsuppgifter. Emellertid utvecklades flygkrigföringen snabbt och flygplan konstruerade för strid i luften kom snart fram.

I Sverige följdes den internationella utvecklingen av en fåtalig men initierad sakkunskap, som snart insåg nödvändigheten av ett jaktflyg. Detta jaktflygs uppgift skulle vara att skydda egen och försvåra en angripares spaning. Dessutom skulle jaktflyget verka som ortförsvar.

Denna senare uppgift kom att bli det bärande argumentet vid de allmänna insamlingar som påbörjades för att på frivillig väg ställa medel till förfogande för inköp av ett antal jaktplan. Detta syntes som den enda framkomliga vägen, särskilt efter det att riksdagen 1917 vägrat ställa medel till förfogande och öka på det tidigare maximerade antal flygplan som bestämts ingå i det svenska försvaret (27 stycken).

Uppropet om insamlingarna rönte stort gensvar hos gemene man. Liksom tidigare beträffande de s.k. F-båtsinsamlingarna, kunde snabbt åtskilligt med pengar samlas in. Allvarstider med krig i Europa och avspärrning bidrog säkert till den stora offerviljan.

Resultatet blev att en av insamlingarna genom ”Föreningen för Stockholms fasta försvar” tillsammans med Svenska Aeronautiska Sällskapet (SAS) i januari 1917 kunde bekosta en beställning hos Fokker om fyra stycken jaktflygplan av typen Fokker D IV. Beställningen, som skedde genom Kungliga Fortifikationsdepartementet, kunde genomföras efter det att ett oväntat tillfälle yppats tack vare den svenske militärattachén i Berlin. Annars var möjligheterna av import från de krigförande länderna praktiskt taget obefintliga.

De fyra Fokkrarna levererades via Trelleborg ett år senare (1918-03-27) och ställdes i förråd i den av likaså frivilligt insamlade medel uppförda hangaren på Barkarby. Den för verkligheten helt främmande tanken var att dessa flygplan skulle plockas fram vid behov och då utgöra vad som genom en generalorder kom att kallas ”Stockholms Flygavdelning”. Intill det att behov förelåg skulle flygplanen förbli i lager! Någon inflygning eller funktionskontroll förekom ej!

Mot denna vansinniga idé protesterade flygkompaniets personal med dess chef Ernst Fogman i spetsen utan att få gehör för sina synpunkter. Först efter två år, på våren 1920, lyckades man bryta den byråkratiska blockaden av flygplanen och utverka tillstånd att få nyttja dem.

Emellertid hade utvecklingen vid det laget gått förbi Fokkrarna och gjort dem omoderna. De fyra Fokkrarna transporterades dock ner till Malmslätt, där de ställdes som reserv för att slutligen kasseras i april 1922.

Det finns inga uppgifter på att planen över huvud taget flögs i Sverige. Ett byråkratiskt resursslöseri utan motstycke i den svenska flyghistorien!

Tekniska data

Spännvidd:	9,7 m
Längd:	6,3 m
Höjd:	2,45 m
Vingyta:	21 m2
Tomvikt:	600 kg
Totalvikt:	840 kg
Motor:	1 × Mercedes D.III 6-cyl 120 kW (160 hk)
Max hastighet:	160 km/h
Max flyghöjd:	5.000 m
Stighastighet:	5,6 m/s, 4.000 m/20 min
Räckvidd:	220 km

Sammanställning

C/n	Kod i Tysklands Flygvapen
1662	5850/17
1663	5851/17
1664	5852/17
1665	5853/17

---

Källor:
Kontakt nr 104, dec 1991.
– Fotograf ej angiven i originalartikeln.
Wikipedia
Svenskt Flyghistoriskt Forum

Uppdaterad: 2021-01-13