SK 25 – Jag minns…

Foto: Se nedan.

SÅ MINNS JAG BESTMANN

Av Alexander Ahlström

Jag stiftade närmare bekantskap med den harmynta uppenbarelsen i början av femtiotalet på F 5 Ljungbyhed. Hon stod på plattan utanför hangar 2 med sina nära nog byxknappsstora hjul. (Det visade sig vid närmare studium vara hjul av lågtryckstyp med dim 465×165 och ett ringtryck av 1‚2 kg cm2).

Flygplanet visade sig vara trevligt i alla avseende. Fullt med i mitt tycke roliga detaljer. Handtag i vingspetsarna inbyggda, mekarna till hjälp när eleverna skulle försöka sig på parkeringar på angivet ställe. Vidare på handtagsfronten var det ett par skåpdörrsliknande på ryggen strax bakom styrhytten. Nödvändiga när man skulle borda planet med glatta lägerskor (kronans namn på kängor) med en tung fallskärm som envisades att slå en i knävecken. Var det så till råga på eländet kallt ute och snurran gick när man skulle lufsa runt planet i minst 5 nr för stora vinterskrudar i ”vargskinn” med snoret och ögonen rinnande i blåsten, då var man minsann mer än tacksam för handtag och trampfanér i grovt sandpapper vid bordningsförsök.

Väl inne i den sjukhusgröna tvåsitsiga kabinen sittande på den lea fallskärmen, dök nya detaljer upp. Från vänster i ”drivhuset” satt så ventilationsrutan, en skjutbar grej, helt nödvändig för kommunikationer med yttervärlden när huven väl var stängd. Vare sig det nu gällde mekaniker eller medtrafikanter i lufthavet. Radion fanns inte med i ”systemet” en del till förargelse men i vackert väder mången grön elev till glädje. Det var liksom lite fritt när man väl lämnat moder jord. ”Dålig-väder-ruta”, en liten plexiglasskiva som vid behov kunde vikas inåt i kabinen.

Nere på vänstersidan fanns reglageplinten med gasreglaget, en böjd plåtbit med en liten knopp på. Av någon anledning var skaftet längre på nr 313. Något att ta fasta på för den seriöse modellbyggaren. Instrumentbrädan bestod av tre sektioner med motorvärdena i mitten. Flyginstrumenten dubblerade, lärare-elev. Hur, förlåt, brädbitarna vore fästade blev jag aldrig klok på. Hade ibland en känsla av att få hela rasket i knät. Speciellt under avancerad flygning. Allt vibrerade och hoppade. I början när flygkänslan inte var så där uttalad och läraren inte alltid uttryckte sig beundrande för ens svängar i luftrummet glodde man väl på ”kulan”.

Vidare minns jag veven för pedalomställning. Dålig utväxling. Tack vare att mycket var justerbart så satt man komfortabelt. Sikten åt vänster var utmärkt, åt höger något sämre, men dock hygglig. Visst fanns det en massa lister som for fram och åter, men det visade sig snart vid bedömningar av olika slag vara goda hjälpmedel. Själva spaken eller pinnen var ett stålrör med träkula på toppen.

Elevens, dvs den vänstra, hade dessutom i sig en fjäderbelastad wire med en ögla på som man vid parkering lätt kunde låsa skev- och höjdroder medelst en för ändamålet anbringad liten krok nedtill på vänstra väggen.

Planet var utrustat med sk klyvklaff. Manöverorganet till denna var till utseende och placering som handbromsen på en bil, dvs mellan sitsarna. Tre lägen: Infälld, startläge 15° och landningsläge 45°. Provade en gång i ungdomligt oförstånd på ett reservfält där jag var helt allena med att söka starta med full klaff för att se vad som kunde hända. Med Guds hjälp och lagom vind steg jag som en lärka med stort sett samma hastighet framåt.

Bakom sitsarna dök en annan originell uppfinning upp. Det grovmaskiga nätet som skulle dölja bagagefacket med förbandslåda och dyl. Slutligen minns jag kabintaket en liten dosa med förstärkarenhet, som lärare och elev kopplade in sig på. Nödvändig då Hirthen väsnades alldeles förfärligt genom sitt fria utblås. Över hela härligheten lägrade sig en doft av bensin, läder, olja och kommiss.

Detta något om den miljö jag befann mig i för något över trettio år sedan i medio av mars, trädtopparna på Söderåsen stod i lila, en sydvind som doftade starkt och lovade vår, det var då jag själv skulle bevisa att ett luftfartyg är en apparat eller anordning som kan hållas uppe i luften på grund av luftens statiska eller dynamiska återverkan (allt enligt OSF).

Läraren, en butter typ, lämnade farkosten med en övergiven min, pekade i startriktningen med något av Karl XII-gest. Efter klartecken från TLM så bar det iväg. Fullt skaft på alla de etthundrafem hästarna. Vi, min aerodyn nr 206 och jag med en nu uppskattad vikt vid pass 650 kg, for iväg. Stjärten upp ganska omgående och så skuttade vi fram över tuvorna på Havgårdfältet med de små hjulen vid pass 95 km lätt och upp i det blå.

Foto: Se nedan.

Tror att startklaffen åkte in vid 100 m höjd, motorvarvet 2.300. Rätt på vingarna – klunsen till lärare var ju inte med denna gången. Trafikvarvet låg i vänster denna dagen 150 m. Då höjden var inne, ner på marchvarv 2.100, mjuk sväng vänster med motskev och allt. Hela banan runt fältet bildade till sitt utseende ett sk badkar, där finalen efter rundandet av V Sönarlöfs kyrktupp bildade slutet på prövningarna för alla inblandade icke minst för läraren som väl stått som en äggsjuk höna och beskådat det hela utan att kunna göra en dugg.

På finalen ut med full klaff och av med gasen helt till tomgång. En mjuk dykning ned till den T-formade duken, det sk ”märket”. Allt formligen hängde på mjuka rörelser med handloven.

Innan man visste ordet av hade man i det avgörande ögonblicket höjt nosen och gjort en snygg trepunktlandning. Rullsträckan var inte många meter (50?). På med litet gas, in med klaffen och väck från landningsbanan in på parkeringen där den Buttre stod. Minns bara en kommentar vid vårt senare samtal:
– ”Måste volontären fladdra så jävligt med sidorodret i starten?”
Nå, var nästan först på luckan med enkelkommandoflygning (EK), så jag tog kommentaren med ro och unnade mig en masarin till kaffet på mässen den kvällen. Inga dop förekom mig veterligt. 25:an var snäll och tålig. Fick vara som en mor för en när man for fram på himlapellen utan radio och räckhåll för lärare och pysslade i sin sektor med spinn och andra ekvilibristiska övningar. Antalet varv i spinn var på bjudet max 3. Vill minnas att elva var rekordet. Passen var korta och stigförmågan var väl inte så utpräglad på plantypen. Vi var också sista kullen som fick spinna EK med kärran.

Sista passet för dagen på reservfältet kunde också ha sina poänger när det bar sig. Det gällde när man övade en bedömningslandning 2×90 där slutfasen gick utan motor. I stort sett ljudlöst, 2-3 m över de gula rapsfälten som gav lagom termik, kom man glidande mot fältet där beväringen intet ont anande ordnade sig på led för avmarch mot Ljugan. Då drog man på och lekte minuslandning och det var akurat som ett stim småfisk vid en gäddas ankomst. Litet av en hämnd för alla rop på kanin i matsalen. De invigde förstår! Trots allt skäll var hon fin TOLVSKILLINGEN!

Alexander Ahlström


Källa: 
KONTAKT nr 74, februari 1985.
– Alexander Ahlström 
– Fotograf ej angiven i originalartikeln…

Uppdaterad: 2018-02-08

Annonser