STATSFLYGETS HISTORIA

Statsflyget har som uppgift att transportera Sveriges högsta civila och militära ledning samt kungafamiljen.

Statsflyget har sin rötter från Stabens Flygavdelning, vilken omorganiserades 1938 till Flygledningens Flygavdelning som var en del av Svea flygflottilj (1963–1974 Svea flygkår).

1974 överfördes Flygledningens Flygavdelning till Flygvapnets Södertörnsskolor i Tullinge och fick namnet Sambandsflygenheten. Sambandsflygenheten opererade i huvudsak två transportflygplan, SK 50 och SK 60. Flygplanen hade vissa begränsningar, då de saknade civila navigerings- och landningshjälpmedel, och därför kunde man endast flyga på vardagar när den militära flygledningen tjänstgjorde. För att komma runt detta problem modifierades två SK 60 med civila navigeringssystem och fick beteckningen SK 60D. Senare tillfördes också en TP 87, vilket gav betydligt större transportkapacitet.

Efter U 137-affären fick sambandsflyget ett uppsving. En TP 88 införskaffades för förflytta klargörningsstyrkor för incidentberedskapen men kom mest att användas för VIP-flygningar.

1985 flyttade sambandsflyget till Bromma som erbjöd start och landning utanför den ordinarie arbetstiden. Samtidigt överfördes Sambandsflygenheten till F 16 i Uppsala men viss verksamhet bibehölls på Bromma. Vid F 16 ingick enheten i Flygunderhållsenheten och fick 1990 namnet Transportflygenheten.

2003-01-01 överfördes Transportflygenheten (nu benämnd Specialflygenheten) organisatoriskt till F 17 i Blekinge eftersom F 16 skulle avvecklas 2003. Nu bestod Statsflygenheten av 27 personer (piloter, tekniker, flygvärdinnor, underrättelsetjänst, klarerare och ekonomihandläggare).

2009-01-01 överfördes Specialflygenheten organisatoriskt till Skaraborgs Flygflottilj (F 7) i Såtenäs, där den tillsammans med Transportflygdivisionen bildade Transport- och Specialflygenheten (7. TSFE).

Fram till 2016 var flygplanen baserade på Bromma, Ronneby, Malmen, Luleå och Uppsala. Från 2016 opererar Statsflyget endast från Arlanda i Stockholm.

STATSFLYGET – TP 102

Försvarsmakten/Statsflyget använder två affärsjetplan från tillverkaren Gulfstream med beteckningen TP 102C och TP 102D för dessa VIP-transporter. Flygplanen kan nå alla kontinenter utan mellanlandning.

TP 102C (102004) är en Gulfstream G-IV-SP med anropssignal Swedeforce 24 (SVF24) och har en räckvidd på 6.200 km och en flygtid på 8 timmar.

TP 102D (102005) är en Gulfstream G-V-SP G550 med anropssignal Swedeforce 25 (SVF25) och har en räckvidd på 12.500 km, vilket är längst i världen i klassen för affärsjet. Den har också mer avancerade instrumentering och kan därför landa i dåligt väder och i dåliga siktförhållanden.

Tidigare användes även TP 102A (102001) för dessa uppdrag.

S 102B – SPANING

Försvarsmakten har två Gulfstream G-IV-S vars främsta uppgift är att bedriva flygburen signalspaning åt Försvarets Radioanstalt, FRA. Flygplanen beställdes 1992 och levererades 1995.

I köpet ingick även 102001 och prislappen för de tre flygplanen – inklusive utbildning, reservmateriel, teknisk hjälp m m – uppgick till 570 miljoner kronor.

Efter en särskild ombyggnad av de två flygplanskropparna och efter att ha utrustats med signalspaningsutrustning fick flygplanen beteckningen S 102B (nr 102002 och 102003) och det ena flygplanet blev operativt under 1997.

S 102B har ingen konventionell radar utan förlitar sig på andra sensorer för att skapa en omvärldsbild, t.ex insamling av information om motståndarens radarsystem, vilka typer av stridsflygplan och luftvärnssystem som motståndaren opererar och var dessa är placerade.

S 102B kan identifieras med hjälp av de många antennerna under kropp och vingar, den extra ”fenan” under stjärtpartiet, sensorkåporna på båda sidor om nosen och på sidan av kroppen framför vingarna samt den avlånga utbyggnaden undertill som innehåller SAR (Synthetic Aperture Radar). All denna extra spaningsutrustning gör flygplanet nästan tre ton tyngre än standardversionen av Gulfstream G-IV-S.

Med en maxhastighet på över 900 km/h fungerar de som mobila spaningscentraler som snabbt kan ta sig till olika bevakningsområden och utföra teknisk signalspaning, dvs spana efter signaler från radar, navigeringsutrustning och vapensystem.

Införandet av S 102B innebar att de tidigare signalspaningsflygplanen TP 85 Caravelle kunde tas ur tjänst 1998.

S 102B organiserades i en signalspaningsgrupp som underställdes C E1 (chefen första flygeskadern) fram till 1996 då FKM (Mellersta Flygkommandot) tog över styrningen. Flygplanen är idag stationerade på Malmen, Linköping, men verksamheten leds av Skaraborgs Flygflottilj F 7 i Såtenäs. 72:a specialflygdivision opererar de luftburna ledningsplattformsflygplanen S 100D och 73:e specialflygdivision opererar signalspaningsflygplanen S 102B.

S 102B (och även S 100B) fick officiella smeknamn efter en namntävling i Flygvapennytt 1995-1996 (S 100B fick namnet Argus efter ett förslag från Gunnel Ganneskog, Axvall). S 102B fick namnet Korpen efter ett förslag från Jakob Waldersten (14 år) från Täby. Korpens båda individer döptes till Hugin (102002) och Munin (102003) efter förslag från Tor Karlsson, Visby. Alla fyra namnen har formellt godkänts inom Försvarsmakten och finns registrerade. Namnen kommer dessutom att målas på respektive flygplans nossida (verkar bara ha gjorts på S 100B). Dock kan inte personalen på F 7 (som var med på den tiden) minnas att namnen Hugin och Munin användes i verksamheten. Vid F 5:s jubileumsflygdag den 25 augusti 1996 överlämnades en tavla till var och en av de tre pristagarna av flygvapenchefen, generallöjtnant Kent Harrskog. ^{[NA, F]}

Hugin och Munin var den nordiska mytologins guden Odens två korpar, som varje morgon flög ut över världen och kom tillbaka på kvällen och berättade för Oden vad de sett. Även de två spaningsflygplanen TP 79 (DC-3:orna 79001 och 79002) kallades redan på 1950-talet för Hugin och Munin. (DC)

FRA

Den ordinarie signalspaningsverksamheten med S 102B genomförs av Försvarsmakten på uppdrag av Försvarets Radioanstalt, FRA. Försvarsmakten svarar för den operativa driften av flygplanen (två piloter och en flygtekniker) och i den ombyggda passagerarkabinen finns FRA-personal som svarar för handhavandet av spaningsutrustningen.

EU

Ett av de två signalspaningsflygplanen S 102B är sedan 2003-01-01 tillgängligt för svenska militära insatser utomlands och ingår i EU:s styrkeregister för krishantering som ”en nationell resurs med basering i Sverige” vilket innebär att det kan komma att användas operativt i utländskt luftrum men både start och landning måste ske i Sverige.

EU:s styrkeregister tillkom efter ett beslut 1999 där medlemsstaterna enades om att unionen ska ha förmåga att hantera kriser med både militära och civila resurser.

---

Källor:
Wikipedia
FM
FM (F 17)
FlygvapenNytt nr 3, 1993
FlygvapenNytt nr 1, 2003, Peter Liander
F = FV-nytt 1996-4, sid 24.
NA = Mj Niklas Ahlenbäck, Stf C / L CF Specialflygskvadron, F 7
FR = Flygrevyn kontaktad via mail för kommentar, inget svar…
DC = ”DC-3:an” av Christer Lokind

Uppdaterad: 2023-04-10