Focke Wulf FW 58 Weihe – Ett civilt, eller ett militärt flygplan? Eller bådadera? Frågan är berättigad och intressant vad gäller flygplanstypens tjänst och historia i Sverige.

I historien känner vi den med Flygvapenbeteckningen P6, oaktat att den aldrig givits något registreringsnummer i det svenska Flygvapnet. Å andra sidan förknippar de flesta flygplanstypen med Rikets Allmänna Kartverk, där flygplanen under hela sin tjänsteperiod var civilregistrerade men initialt flögs av FV:s flygförare.

Flygplanstypen, och den verksamhet den i huvudsak är förknippad med i historien, representerar ett intressant kapitel i svensk flyghistoria. I den historien ryms också Rikets Allmänna Kartverk, numera Lantmäteriet, som under 1987 kunde fira ”50-årsjubileum i Luften”. Weihe var Kartverkets första egna fotoflygplan. Men låt oss börja från början.

RIKETS ALLMÄNNA KARTVERK

Rikets Allmänna Kartverk, i fortsättningen benämnt ”RAK”, bildades redan 1894 genom samorganisation av Generalstabens topografiska avdelning och Rikets ekonomiska kartverk, vilket i sin tur hade utvecklat sig ur det tidigare, under lantmäteriet lydande sockenkartverket.

År 1937 organiserades RAK som ett fristående civilt verk, alltjämt lydande under Jordbruksdepartementet. RAK:s uppgift var att upprätta och utge geodetiskt grundade kartor över Sverige, jämväl kartor för försvarsmaktens behov. Hit hörde även uppgiften att ta fram det geodetiska underlaget för kartorna, samt göra höjdbestämningar. Fotografering från luften, för att framställa kartor på fotogrammetrisk väg, fick härvid sitt naturliga genombrott samma år.

RAK kom att organiseras på fyra byråer, nämligen: Ekonomiska kartbyrån, Topografiska kartbyrån, Fotogrammetriska byrån samt Geodetiska byrån.

Den ”fotogrammetriska byrån” fick till uppgift att framställa originalen till fotokartor i skala 1:10.000 och därvid ombesörja flygfotografering samt bearbeta det flygfotografiska materialet rent fotogrammetriskt.

Huvuddelen av RAK, vid vilket även viss militärpersonal kom att tjänstgöra, förlades naturligt till Stockholm. Basen för RAK:s flygoperativa verksamheter skulle dock sedermera förläggas till Norrtälje.

FLYGFOTOGRAFERINGENS KRAV OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

Försvarsmakten hade naturligt ett uttalat krav att få korrekta kartbilder. Flygfotografering hade plötsligt blivit det överlägset enklaste och mest exakta sättet att framställa kartbilder över större områden. Fotografering från flygplan hade sedan länge praktiserats med rent militära förtecken. Fotografering skedde härvidlag med handkameror och metoden var primitiv och resultaten varierade i kvalitet. Genom stereoskopet blev det möjligt att mäta höjdskillnader genom att studera bilder, tagna efter varandra, av samma terrängavsnitt. Denna metod används än i dag vid ”fototolkning” av bilder tagna av våra spaningsflygplan.

Den nya konsten och tekniken att flyga och fotografera för kartframställning kom att kräva vad man kan kalla särskilda specialister, ävensom särskild kamerautrustning och naturligtvis en acceptabel fotoplattform. Generalstaben överlämnade därför 1937 sin ensamrätt och sitt ansvar för kartframställning medelst flygfotografering till det nybildade civila Kartverket. RAK:s första uppgift blev härvid att framställa en fotokarta över Sverige. Flygvapnet som tidigare hade ålagts att ta fram underlag för en dylik karta hade inte lyckats särskilt bra. Flygförare och spanare (fotograferna) var alltför orutinerade för en dylik uppgift. Och fotoplattformen d.v.s. flygplanen, lämnade mer att önska.

Men annan kunskap än den Flygvapnet besatt fanns av naturliga orsaker ej att finna inom landets gränser. RAK vände sig därför till Tyskland som beredvilligt ställde ett specialflygplan till RAK:s förfogande. Flygplanet var en Junkers W 33, från det tyska Lufthansa, med upptaget kamerahål i golvet. Härigenom togs lodbilder av en för ändamålet speciell lodbildskamera. Flygfotograferingarna gick bra men militärens restriktioner och anvisningar försvårade arbetet. Vi skrev sommaren 1937, och utvecklingen ute i Europa var knappast sådan att ett tyskt fotoflygplan över svenskt territorium var särskilt tilltalande.

RAK behövde ett, eller flera egna flygplan. Mot bakgrund av de långa exponeringstider de stora vidvinkelkamerorna arbetade med var kraven på sådant flygplan i huvudsak två. För det första måste flygplanet vara stabilt i luften och därmed relativt stort. För det andra måste det vara relativt långsamt för att eliminera rörelseoskärpa i bilderna. Var hittar man vid denna tid ett sådant lämpligt flygplan? I de studier som gjordes, och vilka byggde på relativt knapphändigt underlag, föll intresset slutligen på den tyska Focke Wulf FW 58 Weihe. Flygplanet var ett allroundflygplan, projekterat för de mest skilda uppgifter – inbegripet flygfotografering(!).

DEN SLUTLIGA LÖSNINGEN

Kartverket var en statlig myndighet. Som sådan kunde man naturligtvis stå som huvudman eller operatör av luftfartyg, eller för bedrivandet av luftfart. Men materielen, d.v.s. flygplanen, var kronans eller statens egendom, vars upphandling, tillsyn och förvaltning underställts Kungliga Flygförvaltningen (KFF). Kartverket hade alltså för sin verksamhet att bedriva delar av densamma med flygplan för vilka man ej kunde stå som formell ägare. Det var därför icke särskilt relevant att Kartverket internt skulle bygga upp en egen flygavdelning. Med egna piloter och med en egen verkstads- och kontrollorganisation. En sådan existerade redan i form av Flygvapnet.

Behovet av speciella fotoflygplan för RAK var påtagligt akut. Genom KFF eller Flygvapnets goda kontakter med tysk flygindustri, och det tyska RLM, kunde förvärv av en första FW 58 Weihe snabbt komma till verklighet. Ett flygplan beställdes av KFF för utvärdering och för leverans sommaren 1938 till det svenska Flygvapnet! Denna konstruktion vad avser upphandlingen gick raka spåret genom byråkratins labyrinter. Redan på försommaren samma år fick Focke Wulf möjlighet att demonstrera sin Weihe på Malmen för den presumtive köparen KFF.

Föresatsen med köpet var dock klart statuerad. Flygplanet skulle användas av ett civilt verk vars verksamhet och akuta behov av flygplan bar primärt militära intressen och förtecken. Som civil operatör, om än under KFF:s förvaltning, måste eventuella flygplan civilregistreras. Sålunda kom den svenska civila luftfartsmyndigheten att avsätta registerserien ”KA” för de flygplan vilka framgent skulle brukas av Kartverket.

Mot den fiktiva bakgrund att flygplanet inköpts för utvärdering av det svenska Flygvapnet tilldelades Weihe i historien typbeteckningen P6! Prefixen ”P” står här för provflygplan eller för flygplan under utprovning. Denna flygslagsbeteckning existerar förvisso icke längre. Flygvapnet hade inget egentligt intresse av Weihe. Åtminstone inte vid denna tidpunkt… Flygvapnet ålades dock att ställa flygförare till Kartverkets förfogande ävensom att det tekniska underhållet inledningsvis underställdes FV och F 3 på Malmslätt.

KARTVERKETS FÖRSTA FLYGPLAN

Kartverkets första ”egna” flygplan, eller Flygvapnets första P 6, levererades till F 3 och godkändes den 3 juli 1938. Flygplanet var av typen FW 58C-2 och betingade ett pris av 88.700 kronor. Därtill kom kamerainstallationen (Zeiss Rb 20/30) vilken betingade ett pris på i runt tal 20.000 kronor. Pengar som togs från RAK:s anslag.

Flygplanet var målat i en ljusare grön färg än brukligt var på ovansidan, med ljust grå undersida. Den 9 juli registrerades flygplanet SE-KAA och registreringsbokstäverna anbringades i svart, med relativt stora bokstäver på kroppens båda sidor och ovan och under vingarna.

Mot bakgrund av att SE-KAA även bar militär typbeteckning P 6, var baserat på F 3 Malmen, flögs av Flygvapnets förare samt att det tekniska underhållet föregick i FV:s regi, försågs flygplanet också ganska snart med kronmärken m/37, d.v.s. utan den yttre gula ringen! Även de efterföljande P 6:orna skulle bära denna kombination av civil och militär märkning. Men det är värt att notera att SE-KAA var den enda som burit kronmärken m/37! På kroppssidan placerades kronmärket mellan SE och KAA, och på vingarna utanför den civila registreringsbeteckningen.

Behovet av ytterligare ett flygplan resulterade i beställning av ett andra flygplan i juli 1939 för leverans i januari 1940. Detta flygplan levererades även det till F 3, och godkändes den 2 februari 1940, varefter det civilregistrerades som SE-KAB den 23:e samma månad. Även detta flygplan försågs med kronmärken, men nu m/40. Priset för det andra flygplanet var 333.000 kronor…! Kriget hade brutit ut, och i skuggan av det hade var sak sitt pris – i synnerhet flygplan!

FOCKE WULF FW 58 WEIHE

I augusti 1933 gick det tyska Reichsluftfahrtministerium (BLM) ut med ett påbud till den tyska flygindustrin om önskemål om ett lätt och ekonomiskt allroundflygplan med optimala prestanda. Bakgrunden till detta var att det under uppbyggnad varande Luftwaffe saknade ett sådant flygplan. Vidare var kravet styrt av möjligheten att med ett dylikt flygplan kunna utbilda flygförare på tvåmotoriga flygplan (därav skulle ett tänkt flygplan vara tvåmotorigt) samt möjligheten att kunna använda det för utvärdering och utbildning vad avsåg bombfällning, utbildning av flygskyttar, blindflygutbildning etc. Med andra ord ett billigt och enkelt flygplan men ändå med klart definierade militära krav.

Mot bakgrund av RLM:s projektdefinition såg vi tillkomsten av Focke Wulf FW 58 Weihe. Den 27 februari 1934 kunde en första attrappbesiktning ske vid Focke Wulfs fabriker i Bremen, och knappt ett år senare flög den första prototypen FW 58 V1 registrerad D-ABEM. Flygplanet var konstruerat av den legendariske Kurt Tank. Samtidigt presenterade Arado sin AR 77, något större och på sätt och vis ganska lik FW 58. De jämförande proven och den efterföljande utvärderingen talade till fördel för FW 58, vilken också kom i serieproduktion för Luftwaffes räkning.

FW 58 skulle tillverkas i ett otal olika versioner och för olika militära och civila ändamål. En fullständig genomgång är härvid av mindre intresse ur vår synvinkel. Emellertid skall nämnas att FW 58A och B i olika utföranden må ses som rent militära avancerade skolflygplan och för uppgifter som tidigare nämnts.

FW 58C hade en större potential i det att det tagits fram för såväl militära som för rent civila behov. Det kunde exempelvis användas för fotospaning, trafikflygarutbildning eller i sin fredliga förlängning som ett exklusivt reseflygplan med plats för sex passagerare i en speciellt inredd kabin.

Under tiden 1935 till september 1943 skulle inte mindre än 1.668 fpl Fw 58 Weihe i olika versioner tillverkas för RLM/Luftwaffes räkning. Därtill skall läggas 319 flygplan vilka försåldes, eller licenstillverkades, för tjänst utanför Tyskland.

Strukturellt var flygplanet uppbyggt som en konventionell fackverkskonstruktion av svetsade stålrör, och klätt med duk och duralplåt.

Flygplanen tillverkades i huvudsak vid Focke Wulf i Bremen. Men även vid Fieseler, Gotha och Miag.

FOCKE WULF WEIHE I KARTVERKETS TJÄNST

Kartverkets (eller Flygvapnets) P 6 Weihe hade mycket goda flygegenskaper, även om flygplanets relativa storlek stundtals lämnade mer att önska vad avser de båda Argusmotorernas samlade effekt om 2 x 240 hästkrafter. Ett motorbortfall kunde ses som något av en mardröm!

Flygplanet marschade drygt 200 km/h och toppfarten var 254 km/h. Weihe var ett långsamt flygplan och som sådant idealiskt som kameraplattform. Det var relativt stabilt i luften med sina 21 meters spännvidd och 47 m2 vingyta. Weihe var med andra ord ett ur flygfototeknisk synpunkt ypperligt flygplan. Aktionstiden var i bästa fall 4,5 timmar!

Flygfotosäsongen kan sägas vara detsamma som vår, sommar och tidig höst, d.v.s. större delen av sommarhalvåret. Men verksamheten var naturligtvis helt beroende av vädret. Var förhållandena bra flög man minst två fyratimmarspass per dag. Och var det dåligt väder låg man stilla på något tillfälligt fält ”någonstans i Sverige” i otålig väntan.

Under flygfotosäsongen 1939 (sommarhalvåret) tog man från SE-KAA 1.070 bilder för eget bruk, 472 för militära ändamål och 72 bilder för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens räkning enligt tillgänglig statistik. Varje filmrulle innehöll 35 meter film, och negativen mätte 30 x 30 cm! Zeisskamerans brännvidd var fast så flyghöjden bestämdes av önskad skala på negativet. Skalan 1:20.000 motsvarades av 3.900 meters flyghöjd. Det tog 30 minuter för Weihe att nå den höjden, och innan flygningen efter noggrant planlagda fotostråk kunde ta sin början. Kartfotografering var ett tålamodsprövande arbete, som ställde stora krav på såväl flygförare som fotograf.

Krigsutbrottet i september 1939 innebar direkt att 80 procent av Kartverkets fotoflygningar framgent styrdes av rent militära krav. Kriget kom att kasta sitt svarta skynke över den rent civila flygfotoverksamheten. Tillförseln av ett andra flygplan, SE-KAB, i februari 1940 var ett välkommet tillskott.

Bristen på flygplan i Sverige var vid denna tid så stort att Flygvapnet äskade att få bruka Kartverkets (läs sina egna) P 6-flygplan och bygga om dem för målbogseringsuppdrag. Kartverket stod emot, och lyckades efter avgörande på hög nivå behålla sina (läs FV:s) flygplan för det ändamål de ursprungligen var avsedda.

Behovet av flygfotografering ökade trots kriget även för civilt ändamål. Mot denna bakgrund och de ökande militära kraven på flygfotografering räckte de två Weihe-flygplanen inte till. Fler flygplan fanns inte att köpa. En bit in på 40-talet inhyrde så Kartverket en Junkers W 33 från Svensk Flygtjänst (SE-ABZ) som också höll med flygförare. Därmed inleddes ett samarbete mellan Kartverket och Svensk Flygtjänst AB som skulle sträcka sig fram till år 1980!

Situationen var därvid för Kartverkets del något sånär tillfredsställande. Ända fram till den 21 juli 1943 då SE-KAA går förlorad genom ett totalhaveri.

FORTSATT TJÄNST – MED SVENSK FLYGTJÄNST

Trots att SE-KAA gått förlorad kunde RAK:s verksamhet fortsätta i det att Svensk Flygtjänst kom att ställa ytterligare ett flygplan till RAK:s förfogande – en Junkers W 34, SE-AKI.

RAK:s flygoperativa verksamhet bedrevs nu till största del med flygplan tillhörande Svensk Flygtjänst och med detta företags piloter.

Det skulle också framdeles bli flygtjänsts piloter som tog över spakarna i den kvarvarande P 6 SE-KAB. Beredskapen gjorde att Flygvapnet inte längre kunde ställa personal till Kartverkets förfogande. Av samma anledning överfördes det tekniska underhållet av Kartverkets flygplan till AB Björkvallsflyg med bas i Norrtälje. Av naturliga orsaker skulle RAK:s flygoperativa verksamhet därvid också få Norrtälje som bas. 

SVENSKA KULLAGER MOT TYSKA FLYGPLAN

Förvärvet av den första P 6 Weihe kan i historien knytas samman med förvärvet av de två första Fieseler Storch vilka gavs beteckningen P 4, och sedermera S 14. Sverige var ett av de första länderna utanför Tyskland som fick köpa ”Storken”. I september 1941 beställde KFF ytterligare tolv Fieseler Storch från Tyskland. Många och långa förhandlingar mellan Sverige och Tyskland kom dock att försena leveranserna. Orsaken var att tyskarna sökte koppla all handel med Sverige med avtal om utbytesleveranser i form av kullager!

I en hemlig skrivelse till den tyska Generalstaben, daterad den 7 mars 1943, presenteras en ”önskelista” över krigsmateriel till det svenska Flygvapnet. I listan upptas bl.a. önskemålet om att få köpa ytterligare två flygplan av typen FW 58 Weihe. Weihe-flygplanen var här av perifer betydelse och hade upptagits enkom för att tillfredsställa RAK:s (och naturligtvis även militärens) behov av materiell förstärkning. Tysklands skriande behov av vissa legeringar och aluminium, men framförallt kullager, gav oss i marginalen av handelsavtalet ytterligare två flygplan typ P 6!

SE-KAC OCH SE-KAD

De två nyförvärvade flygplanen av typ P 6 godkändes den 2 mars 1944. De civilregistrerades SE-KAC och SE-KAD den 27 april samma år och hade tidigare varit predestinerade Luftwaffe som TD + QW respektive GR + GB.

Till skillnad mot de tidigare P 6:orna var KAC och KAD tillverkade vid Gotha, emedan de tidigare KAA och KAB tillverkats av Focke Wulf. Till yttermera visso var de senare officiellt betecknade som FW 58 KO-2, emedan de i verkligheten var att betrakta som C-2 likt föregångarna.

Dock var KAC och KAD något modernare än sina föregångare. Vissa modifieringar hade införts, och det låg i sakens natur, enär dessa flygplan hade tillverkats 1943, jämfört med föregångarna som tillverkats 1938 respektive 1939. KAC och KAD hade de modernare VDM-propellrarna. Det hade förvisso även KAB, emedan KAA varit utrustad med propellrar av typen ”Schwarz-Automat”. De skillnader som förekom är vidare så marginella att de inte bör vara föremål för vidare studium.

En kort tid brukades KAC och KAD vid F 3 innan de den 25 augusti 1944 överfördes via RAK till Björkvallsflyg, och basen i Norrtälje. Vid denna tidpunkt hade också de inhyrda Junkersflygplanen återgått till annan tjänst. Även KAC och KAD försågs med blandad militär och civil märkning.

Kriget tog slut, men i och med det ökade också fotouppdragen för Kartverket. Bl.a. hade efterkrigstidens stadsplanerare fått upp ögonen för flygfotot som underlag för den moderna kartbilden. Kartverkets fotoflygningar styrdes alltmer över till rent civila projekt.

I augusti 1946 förlorar Kartverket SE-KAB.

KVAR I NORRTÄLJE TROTS ALLT

När AB Björkvallsflyg under 1945 slutligen kom att ombildas till Skandinaviska Aero AB, frigjordes Björkvallsflyg samtidigt från det tekniska ansvaret och underhållet av RAK:s flygplan. I princip överflyttades dock underhållsverksamheten till Skandinaviska Aero’s verkstadsorganisation som nu byggts upp i Norrtälje.

Piloterna som flög RAK:s flygplan var nu civila, f.d. värnpliktiga flygförare med erfarenhet av flygplanstypen, som efter kriget sökte sin utkomst vid bl.a. Svensk Flygtjänst. Redan under krigsåren hade samarbetet, som tidigare nämnts, cementerats med Svensk Flygtjänst AB. Även mekanikerna ”ute på fältet” bar Flygtjänsts uniform. Emellertid hade Flygtjänst ingen egen verkstadsorganisation vid denna tid, varför det tyngre underhållet fick köpas externt.

År 1949 övertog Svensk Flygtjänst Svenska Aeros verkstäder och hangar i Norrtälje. Och med det följde det totala tekniska och operativa ansvaret för Kartverkets flygverksamhet. Steget mot en samlad verkstadsorganisation togs av Svensk Flygtjänst år 1952 vilket småningom resulterade i Svenska Flygverkstäderna i Malmö.

Kartverkets tekniska och flygoperativa bas blev dock kvar i Norrtälje. Även sedan Svensk Flygtjänst AB fick totalansvar för verksamheten. Vi bör dock notera att flygverksamheten i sig själv till största delen bedrevs under sommarhalvåret och att flygplanen då för det mesta var baserade i ”busken” – d.v.s. varhelst i vårt avlånga land där RAK hade sina fotouppdrag. En många gånger primitiv tillvaro, oftast styrd av improvisationer för att hålla verksamheten igång.

FOCKE WULF WEIHE I ANDRA LINJEN

I och med att Svensk Flygtjänst AB tog över det tekniska och operativa ansvaret för RAK:s flygplan var bundenheten med Flygvapnet definitivt ett avslutat kapitel. Härvid målades de båda kvarvarande Weihe-flygplanen om, fortfarande dock gröna, varvid registreringsbokstäverna nu blev kontrasterande vita. Kronmärkena försvann liksom den militära typbeteckningen P 6.

Egentligen upphörde samarbetet med Flygvapnet redan i augusti 1944, då flygplanen överfördes till Norrtälje och det tekniska ansvaret ålades Björkvallsflyg. Kronan, eller KFF, stod dock fortfarande som juridisk ägare av flygplanen.

På sensommaren 1946 hade RAK offererats ett nytt, och som kameraplattform lämpligt, flygplan i form av den franska Nord NC 701 Martinet. Flygplanet var en licensbyggd kopia av den tyska Siebel S204D. Två flygplan offererades till ett pris av 710.000 kronor. Saken var klar, och i augusti tog RAK leverans av SE-KAE och SE-KAG. Dessa två flygplan, jämte de efterföljande tre, skulle i historien framöver allmänt kallas ”Siebel“.

I takt med att fotouppdragen för Kartverket kom att öka, och nya civila marknadssektorer kom att ta Kartverkets tjänster i anspråk, var Siebelflygplanen en värdefull förstärkning. Oaktat detta var det fullt upp med arbete även för de tidigare Weihe-flygplanen. Operationerna med Siebel stördes dessutom av ideliga motorproblem.

År 1954 kom en inbrytning på den marknad som RAK hitintills haft monopol på, genom tillkomsten av Airborne Mapping Ltd. Men Airborne Mapping kom att ta marknadsandelar i den verksamhet av flygfotografering som främst var knuten till de större skogsbolagen, gruvorna och jordbruksnäringen.

Den konkurrenssituation som uppstått innebar en viss ”konjunktursvacka” för Kartverket och dess flygverksamhet. Ett resultat härav blev att de båda Weihe-flygplanen kom att ställas i andra linjen, eller sporadiskt nyttjas som reservflygplan. Å andra sidan visade Weihe-flygplanen vid denna tid även tecken på förslitning, utöver att bristen på reservdelar gjorde sig tydligt märkbar. Nedräkningen för Weihe hade tagit sin början.

Den 27 april 1956, på dagen tolv år efter det att flygplanet civilregistrerats, utgick Luftvärdighetsbeviset för SE-KAC. Det ställdes upp i Norrtälje, och från vilket man plockade delar till KAD för att fortsatt hålla den sista Weihen i luften.

Men dagarna var räknade även för SE-KAD. Det kom också att ”ställas upp” innan det att Luftvärdighetsbeviset utgick den 30 april 1959.

Intressant är dock att notera att flygplanet under sina sista år i tjänst målats om med aluminiumbrons (silver) och likt Siebel fått motorplåtar och registreringsbokstäver målade mörkt blå.

SE-KAD hade som slutlig uppgift i Kartverket att bl.a. flyga reservdelar till de flygplan som av tekniska orsaker blivit stående på marken här och var i landet. Bl.a. till den enda av de tre f.d. B 3:or som Kartverket lyckades hålla i luften – förvärvade från FV, och givna registreringarna SE-KAH, KAI och KAK.

DE SISTA TURERNA I HISTORIEN

Den 9 januari 1957 kungör Rikets Allmänna Kartverk att flygplanen SE-KAC och SE-KAD utbjudes till försäljning mot anbud vilka torde inkomma till verket senast den 10 februari samma år. Men några anbud kommer inte in, och följaktligen blir det heller ingen försäljning. Flygplanen står fortsatt uppställda i Norrtälje, och en ny kungörelse med annons om försäljning införes i bl.a. Dagens Nyheter drygt två och ett halvt år senare, nämligen den 12 oktober 1959!

Försäljning av flygplan
Rikets allmänna kartverk infordrar härmed anbud för försäljning av två stycken verket tillhöriga flygplan av typ Focke Wulf 58-C2 ”Weihe” jämte 5 stycken reservmotorer och övriga reservdelar. Flygplanen äro anskaffade år 1944. De äro specialbyggda för flygfotografering.

Anbud må kunna antagas även för viss del av godset eller av däri ingående post där ej anbudsgivaren gjort förbehåll om annat.

Flygplanen visas i kartverkets hangarer vid Norrtälje flygplats efter närmare överenskommelse med förste kartassistenten B Olofsson, tel. Norrtälje 114 60. Närmare beskrivning av flygplanen samt förteckning över reservdelar m m kunna även erhållas efter hänvändelse till kartverkets fotogrammetriska byrå, telefon 52 06 20.

Materielen skall avhämtas snarast möjligt efter eventuell försäljning.

Köpelikvid skall före avhämtning av materielen insättas på kartverkets postgirokonto nr 156 74.

Bestämmelser i 4 och 75 $$ i 1952 års upphandlingskungöreise (SFS 1952:496) skall vara bindande för anbudsgivare. Förseglade anbud, märkta ”Focke Wulf Weihe”, skola hava inkommit till kartverket, senast den 25 oktober 1959 och vara bindande tom den 25 november 1959.

Stockholm den 8 oktober 1959
RIKETS ALLMÄNNA KARTVERK

Den 5 november 1959 försåldes flygplanen till herr Sigvard Ermeland, en skrothandlare i Vetlanda. Han betalar 1.600 kronor stycket för flygplanen, 125 kronor stycket för motorerna och 850 kronor för reservdelslagret! Totalt alltså 4.675 kronor!

Men flygplanen står kvar i Norrtälje och Ermeland försäljer dem vidare till Aero Nord sommaren 1960. Den 18 augusti antecknas Aero Nord som ny ägare av flygplanen, samtidigt som flygplanen avregistreras! Hösten 1960 skrotas flygplanen, och därmed sättes punkt i historien. 

EPILOG

I Flygvapnets historia är P 6 – Focke Wulf Weihe – en parentes, om ens det. Typbeteckningen P 6 är vidare icke relevant då flygplantypen aldrig varit föremål för Flygvapnets intresse. Snarare var det omständigheterna, i paritet med det faktum att prefixen ”P” var den enda som lämpligen kunde appliceras på flygplanstypen med hänsyn till dessa ”omständigheter”, som skrivit in begreppet P 6 i svensk flyghistoria.

Å andra sidan är Focke Wulf Weihe’s insatser av fundamental historisk betydelse sett ur RAK:s, och efterföljaren Lantmäteriets, synvinkel. Och vad därutöver var – är en helt annan historia.

Sammanställning över Focke Wulf Weihe (Flygvapnets P 6)

Reg	c/n	Godkänd KFF	Civ reg period	Anmärkning
SE-KAA	2979	380703	380709-440428	Totalhaveri 430721
SE-KAB	3185	400202	400223-480817	Totalhaveri 460813
SE-KAC	3670	440302	440427-600818	Ur tjänst -55, skrotad -60
SE-KAD	3671	440302	440427-600818	Ur tjänst -57, skrotad -60

Notera:
Flygplanen registrerades aldrig på FV och fick således ej tilldelat något FV-nummer.
KAA och KAB tillverkades av Focke Wulf emedan KAC och KAD var tillverkade av Gotha (subtillverkning) varför angivna c/n skall knytas till respektive tillverkare.

---

Källa:
KONTAKT nr 87, juni 1988.
– Fotograf/illustratör ej angivet i originalartikeln…
– Kontaktgruppens arkiv
– Arkivmaterial RAK/Lantmäteriet
– Krigsarkivet
– Olle Lindström (kompletterande foton)

Uppdaterad: 2016-06-25