Konstruktion

J 8 var ett stagat biplan byggt enligt den s.k. ”Hawkerprincipen” d.v.s. en fackverkskonstruktion av högvärdigt stål och duralrör/profiler klädd med duk.

Flygkroppen är (med undantag av dukklädseln) helt utförd av stål och duralrör och utgörs av fyra längsgående ramstycken samt ett antal tvärställda spant.

Framkroppen rymmer förutom förarrummet med styr- och manöverorgan även olje- och bränsletankar samt oljekylare och kroppskulsprutor. Den bakre kroppsdelen rymmer bl.a. radioanläggning, tryckluft- och syrgasbehållare. För erhållande av en rund kroppsform har medelst profiler av lättmetall byggts en stomme runt den rektangulära fackverkskonstruktionen vilken sedan klätts med duk. I kroppens sidofält finns inlagt dukklädda luckor av trä vilka möjliggör inspektion och reparation av styrlinor och manöverorgan.

Omedelbart framför stabilisatorn finns i flygkroppens sidor fyra handtag avsedda att användas för lyft av flygplanstjärten. De är utformade som fickor och är därför fullt synliga på foton av flygplanet, som endast får lyftas med dessa handtag.

Motorfundamentet är helt uppbyggt av stålrör vilka framtill uppbär en fundamentsring av pressad stålplåt. Fundamentet är medelst fyra bultar fästat till kroppens främre spant på vilket även brandskottet är monterat. Motorinklädnaden samt främre delen av flygkroppen utgörs av ett antal lätt avtagbara plåtar av elektron.

Förarrummet täcks av frontruta och en rörlig huv i splitterfritt konstglas vilken är ställbar i önskat läge och manövreras av en vev med låsanordning till vänster om föraren.

Vingstället utgörs av en stagad biplancell. Både över- och undervingar är delade. Övervingarna är förenade med en baldakin som är förbunden till flygkroppen med stöttor och stag. Undervingarna är fästade till flygkroppen med till denna sammanbyggda vingrotstycken.

I varje vinge finns fem kraftigare s.k. huvudspryglar (plåtprofiler i duraluminium och stål) vilka tjänar som distansstänger mellan vingbalkarna och till vilka krysstagning utgörs av strömlinjeformade stag. Vingarnas framkanter är förstärkta av en genomgående plåtskoning. I varje undervinge och i höjd med vingstöttorna finns lådor rymmande landningsljus.

Två av undervingarnas spryglar är förstärkta för att kunna bära konsoler för infästning av vingkul sprutorna. Ammunitionsmagasinen för dessa är infällda i vingarna. Baldakinen har i princip samma byggnadssätt som övervingarna i övrigt.

Landningstället är av fribärande konstruktion och utgörs av kraftiga stålrör. Landställsbenen är försedda med en strömlinjeformad inklädnad av duköverdragen fanér. Benen kan ledas i sidled och tjänstgör till viss del som stötdämpare. Hjulen är försedda med inbyggda stötdämpare där kraftiga spiralfjädrar tar upp ”landningsstöten” vilken i sin tur dämpas av en spiralfjäderförsedd oljedämpningsanordning. Systemet i sin helhet var utvecklat av Dowty.

Hjulen bromsas pneumatiskt (system Dunlop) där tryckluft erhålls från en av motorn driven kompressor via tryckluftbehållare i bakkroppen. Systemet arbetar med ett tryck på 14 kg/cm2 och används också för den pneumatiska avfyringen av kulsprutorna.

Bromsarna ansätts via ett bromshandtag på styrspaken och respektive hjuls bromstryck regleras medelst en ventil som är förbunden till sidroderpedalerna. Styrning på marken sker genom att ansätta respektive hjulbroms olika hårt.

Sporrhjulet är av konventionell typ och försett med enkel stötdämparanordning. Hjulen kan (om än mindre lämpligt) lätt utbytas mot skidor.

Stabiliserings- och roderorgan

Stabilisatorn, höjdroder, fena, sidroder och skevrodren utgörs av dukklädda och nitade stål-, dural- och duralplåtskonstruktioner. Höjd- och sidrodret är försett med spetsbalanser. 
Stabilisatorn är omställbar och manövrerar via ett lin- och kedjesystem en omställningsspindel genom en trimratt placerad till vänster i förarrummet.

Såväl över- som undervingarna är försedda med skevroder vilka är statiskt och aerodynamiskt utbalanserade.

Sidrodret manövreras medelst en fotspak av svängeltyp, hävstång, stötstänger och dubbla stållinor. Höjd- och skevrodren manövreras med en handspak på konventionellt sätt via medbringare, stänger och linor. Endast undervingarnas skevroder manövreras direkt från styrspaken. Övervingarnas skevroder är förbundna med undervingarnas skevroder med profilstag och erhåller därigenom sin rörelse.

Varje vinge är innanför skevrodren försedda med en vingklaff/bromsklaff. Klaffarna manövreras hydrauliskt via handpump och reglerventil från förarrummet. Genom en reduceringsventil fälls klaffarna automatiskt in vid farter över 160 km/tim. Klaffarna är uppbyggda på en genomgående stålaxel med spryglar av dural och är endast undertill klädda med duralplåt.

Motorinstallation

Vad som skiljer J 8 från J 8A är i princip bara flygplanens motorer. J 8 var utrustad med så väl engelsk- som svensktillverkade Bristol Mercury My VI S2-motorer utvecklande 645 hkr (FV beteckning BMy S2 respektive My S2). J 8A var utrustad med den engelska Bristol Mercury V III S3 utvecklande 840 hkr.

Båda motorerna var 9-cylindriga luftkylda stjärnmotorer vars torrvikt var ca 460 kg.

J 8 var utrustad med antingen en fast trebladig metallpropeller eller en fast tvåbladig träpropeller med en diameter på 3,048 m, medan J 8A hade en fast träpropeller med diametern 3,125 m. Start av motorn kan ske antingen med elektrisk startmotor eller för hand med en vev vilken anbringades till en klokoppling framför brandskottet på vänster sida. Normalt startas motorn med startmotorn placerad på motorns baksida. För detta krävs markströmkälla (24 V DC) i form av batterivagn eftersom flygplanets egna batterier inte har tillräcklig kapacitet.

Motorns oljesystem utgörs av en oljetank i duralplåt placerad upptill och omedelbart bakom brandskottet. Tanken rymmer 23 liter olja plus 9 liter luft (skumutrymme). Till systemet hör också en yttre och två inre oljekylare vilka samtidigt tjänar som element för uppvärmning av förarutrymmet, samt filter och givare/indikatorer för oljetryck och temperatur. Oljeförbrukningen för båda motortyperna ligger normalt på 3,5 – 7 liter per timma.

Bränslesystem

Flygplanets bränslesystem utgörs av en huvudtank på 285 liter och en falltank på 90 liter. Huvudtanken är placerad i kroppen omedelbart bakom brandskottet. Falltanken är placerad ovanpå huvudtanken och fäst till de övre ramrören. Genom den motordrivna bränslepumpen befordras bränslet från huvudtanken till förgasaren via bränslefiltret. Med bränslekranen kan väljas Huvudtank alternativt Falltank. Falltanken skall endast brukas som reserv eller i nödfall, exempelvis om bränslepumpen slutar att fungera. I sådant fall rinner bränsle av egen tyngd (fallhöjd) via en backventil direkt till förgasaren. Således skall falltanken alltid vara fylld – även vid mycket korta flygningar!

Elsystem – Radioanläggning

Flygplanets elsystem strömförsörjs av en generator som via ett backströmsrelä underhåller laddning av ett Nifebatteri. I generatorkretsen ingår också voltmeter, amperémeter och laddningsomkopplare.

Strömförbrukarna utgörs av: flygradiostation, uppvärmningselement för kulsprutor, lanternor, signallampnyckel och signallampor, landningsljus, reflexsikte, bränsleur, pitotrörsuppvärmning och förarrumsbelysning. Systemspänningen är 12 V DC.

J 8 är utrustad med flygradiostation typ III. Det är värt att märka att samtliga flygplan initialt var försedda med mottagare emedan endast divisions- och gruppchefsflygplan var utrustad med sändare. Senare tillkom sändare även i övriga flygplan. Betjäningsapparaten är placerad till höger i förarrummet emedan sändar-, och mottagarenhet är placerad i bakkroppen omedelbart bakom förarrummet.

Beväpning

Beväpningen utgörs av fyra fasta 8 mm ksp m/22 F av vilka två är placerade i kroppen och synkroniserade till propellern och de övriga två är monterade i vardera undervingen.

Ammunitionen för kroppskulsprutorna är förvarade i två lådor i förarrummets botten vilka vardera rymmer 600 skott. Omladdning av ksp kan göras från förarrummet med ett innanför varje ksp placerat omladdningshandtag.

Vingkulsprutorna är monterade i konsoler under undervingarna och är täckta med lätt avtagbara kåpor. Ammunitionen förvaras i infällda lådor i vingen och rymmer vardera 400 skott. Omladdning kan även här göras från förarrummet via ett wirereglage.

Siktmedlet utgörs av ett reflexsikte m/37 placerat omedelbart bakom vindrutan. Kulsprutorna avfyras pneumatiskt genom att trycka in en knapp på styrspaken. Knappen tjänstgör som en ventil och leder tryckluft (från bromssystemet) till pneumatiska kolvar vilka i sin tur påverkar avtryckarstången på respektive kulspruta.

J 8 kan också förses med ett bombställ under vänster undervinge avsett för fyra 12 kg bomber. Fällning av bomberna kan ske oavsett dykvinkel.

J 8 hade också ett enkelt syrgassystem. Från en behållare i bakkroppen och via en reducering erhöll flygföraren vid behov syrgas genom ett munstycke av trä…

Tekniska data

FPL-TYP	J 8	J 8A
Motor:	My S 2	My S 3
Effekt:	645 hk	840 hk
Högsta hastighet: (på 4600 m höjd)	375 km/tim	410 km/tim
Marschfart:	250 km/tim	310 km/timz
Landningsfart:	80 km/tim	85 km/tim
Flygsträcka:	780 km	710 km
Stighastighet:	3.000 m/4,6 min	3.000 m/4,2 min
Topphöjd:	9.500 m	10.700 m
Tomvikt:	1.560 kg	1.580 kg
Max flygvikt:	2.155 kg	2.160 kg
Spännvidd:	9,83 m	9,83 m
Längd:	8,36 m	8,36 m
Höjd:	3,15 m	3,15 m
Vingyta:	30 m2	30 m2
Vingbelastning:	71,9 kg/m2	72 kg/m2

---

Källa: Kontakt nr 70 (feb 1985)

Uppdaterad: 2020-09-24