HISTORIK

SAAB 37 Viggen var ett militärflygplan som utvecklades och byggdes av Saab i Linköping på beställning av Kungliga Flygförvaltningen (senare FMV – Försvarets Materielverk). Flygplanet var deltavingat med en nosvinge (canardvinge) och tillsammans med ett reverseringssystem (motorns utblås kunde riktas snett framåt) kunde flygplanet starta och landa på mycket korta sträckor, även vid hala banor. Detta var en förutsättning för att kunna verka från mindre flygfält och krigsskadade flygbaser. I Bas 90-systemet byggdes kortare rullbanor särskilt anpassade efter denna förmåga.

Namnet Viggen anspelar på de ”åskviggar” (blixtar) som den nordiska mytologins asagud Tor och hans hammare Mjölner kunde skicka iväg och döda flera fiender samtidigt. Vigg är även namnet på en andfågel och nosvingen på flygplan 37 kallades för canardvinge, vilket betyder andvinge. Viggen var det första svenska stridsflygplanet som hade nosvinge.

Prototypen flög första gången 1967-02-08. Leveranserna till Flygvapnet påbörjades 1971 och den första flottiljen blev Skaraborgs flygflottilj F 7. Viggen kom att tillverkades mellan åren 1970-1990 och var i tjänst vid nio olika flygflottiljer under åren 1973-2005. Sista flygningen i aktiv tjänst utfördes 2005-11-25.

UTREDNINGARNA

Utvecklingsarbetet med Viggen påbörjades redan år 1952, tre år innan dess föregångare SAAB 35 Draken ens genomfört sin premiärflygning. Under konceptstudierna, som pågick fram till år 1956, togs det fram omkring 200 konstruktionsutkast innan det slutligen fanns ett koncept som verkade hålla måttet för det flygplan som skulle bli efterföljare till SAAB 35 Draken och SAAB 32 Lansen.

Utredningen av vilken flygplanstyp som skulle utvecklas genomgick fyra olika faser:

Fas 1: 1300-utredningen

1300-utredningen bedrevs mellan åren 1952-1956. Arbetet bedrevs i flera omgångar med olika inriktning.

Det första utkasten gjordes mellan hösten 1952 och våren 1954. De avsåg till en början ett så kallat interceptorplan som skulle möta överljudsbombflygplan i hastigheter runt 1,4 ggr ljudhastigheten på hög höjd. Dessa interceptorplan övergavs eftersom det nya flygplanet skulle kunna bära atomvapen och anfalla fientliga flygbaser direkt i stället för att jaga själva bombflygplanen. När det gällde fientliga robotar var jaktplan och interceptorer inte användbara. Den enda utvägen var att anfalla robotavfyrningsramperna. Därför behövdes tunga flygplan som kunde bära taktiska vapen.

Andra projektomgången skedde mellan februari 1954 och juli 1955 och var inriktad på nya attackflygplan som skulle ersätta SAAB 32 Lansen.

I tredje omgången mellan juli 1955 och oktober 1956 gavs klara direktiv om en viss flygplanstyp. Den skulle vara ensitsig, bära en vapenlast på 600 kg och ha en aktionsradie på 350 km på lägsta höjd med en toppfart på mach 1,2. Detta skulle vara ett enhetsplan som skulle fungera för både jakt, attack och spaning.

Sammanlagt gjordes cirka 100 olika utkast inom 1300-utredningen. Det slutgiltiga utkastet var ett plan med beteckningen 1300-76, även kallat SAAB 36 eller A 36, som kunde bära olika vapentyper, bland annat Robot 04. Detta plan skulle ha ett luftintag undertill och en Bristol Olympus 22-motor. En alternativ variant hade beteckningen 1300-77 och placerade luftintaget på ovansidan av flygplanskroppen. Projekt 1300 lades ned pga att kostnaden för flygplanet blev runt 400 miljoner kronor i 1964 års penningvärde, vilket ansågs alldeles för dyrt.

• Flygplan 1300-01 var ett raketflygplan som skulle starta i vertikalt läge från en ramp (som en raket) och glidflyga ned från hög höjd i dubbla ljudhastigheten, avfyra raketer mot fientliga plan och sedan landa med ett vanligt landställ.
• Flygplan 1300-19 var ett tvåmotorigt raketflygplansutkast från hösten 1953 med en form som byggde på SAAB 35 Draken.
• Flygplan 1300-25 var ett tvåmotorigt deltavingat jaktflygplan.
• Flygplan 1300-40 var ett flygplan med rak vinge inspirerat av USA:s F-104. Mach 3.
• Flygplan 1300-50 var ett tvåmotorigt deltavingat attackflygplan.
• Flygplan 1300-71D var ett tvåmotorigt flygplan med motorerna mitt på deltavingen och en stabilisator. Mach 2.5.
• Flygplan 1300-72G och 1300-72H var varianter med två motorer inne i flygplanskroppen. Mach 2.5.

Fas 2: 1350/36-utredningen

1350/36-utredningen bedrevs mellan 1956-1958 till en början parallellt med 1300-utredningen. Denna utgick från att vidareutveckla SAAB 32 Lansen och SAAB 35 Draken och resulterade i ett låghöjdsattackflygplan som fick beteckningen Flygplan 1350 men även kallades Flygplan 36, samma beteckning som användes för 1300-76 (dock ej identisk med beteckningen A 36), och kom att ersätta detta plan som det primära projektet.

Fas 3: 1400-utredningen

1400-utredningen bedrevs mellan 1956-1957 parallellt med såväl 1300-utredningen som 1350-utredningen som ett materielförnyelseprojekt som skulle leverera ett flygplan 2-3 år efter Flygplan 1300-projektets leverans. Detta var ett lättviktigt jaktflygplan som skulle kunna flyga Mach 1,4 på låg höjd och Mach 2,5 på hög höjd och bekämpa fientligt bombflyg. Detta skissades i ett flertal varianter med namn som 1404, 1405, 1407, 1408, 1410, 1419, 1420, 1423, 1425 osv.

Allt arbete med flygplan 1400 kom emellertid att avbrytas i september 1957 då den brittiske politikern Duncan Sandys utgav en så kallad vitbok. Där deklarerade han att Storbritannien inte skulle utveckla några fler bemannade jaktflygplan utan i stället satsa all utveckling på robotar, vilket fick den svenska flygstaben att deklarera att SAAB 35 Draken skulle bli Sveriges sista bemannade militärflygplan. Som en konsekvens av detta avstannade alla projekt på Saab samtidigt som försvarets robotutveckling prioriterades och det blev en kortlivade satsning på Robot 330.

Flygstaben fick ont om pengar och styrde därför om utvecklingen mot projekt som avsåg att utveckla så billiga flygplan som möjligt. Detta ledde fram till att det slutliga förslaget från 1400-utredningen var ett mycket billigt flygplan som fick namnet Flygplan 1442. Hösten 1957 lades hela 1400-projektet ned och hade då kostat cirka 5 miljoner kronor.

Fas 4: 1500/37-utredningen

1500/37-utredningen bedrevs mellan 1958-1962. Efter nedläggningen av 1400-projektet arbetade Saab med olika utkast, bl a:

• Projekt 37 junior: Med fpl 35 Draken som förebild. 2 st Rolls Royce RB 153. Med och utan nosvinge.
• Projekt 1508A2: RR Spej-motor.
• Projekt 1562: Bristol Olympus-motor.

1961-02-25 lade Flygförvaltningen fram sin specifikation för 1500-projektet. De ställde krav på att det nya flygplanet skulle vara ett enhetsflygplan för jakt, attack och spaning, kunna starta från opreparerade landningsbanor på 500 meter, ha en aktionsradie på 400 km, beväpnad med Robot 04, flyga i Mach 1,1 på låg höjd och mer än Mach 2 på hög höjd. Redan efter en vecka kom de första utkasten på flygplanen i 1500-serien och i mars gjordes en delredovisning av olika koncept för flygförvaltningen.

1961-09-23 skickas en reviderad projektspecifikation till Saab där kraven var sänkta på jaktförmåga och hög hastighet på låg höjd (nu Mach 1). Det blev nu primärt ett attackplan som skulle vara flermotorsäkert (flyga säkert med bara en motor), väga runt 10 ton och vara lätt att hantera i fält. 1962 valdes slutligen utkastet ”Flygplan 1534” för att bli det nya flygplanet 37 Viggen som i början gick under namnet ”System 37”.

Flygförvaltningen krävde att man med tänd efterbrännkammare (EBK) skulle kunna nå 11 km höjd på 2 minuter. Flera motoralternativ fanns: Rolls Royce Medwey, Bristol Siddeley Olympus och Pratt & Whitney J75, men för att uppfylla kravet valde man en civil flygmotor, Pratt & Whitney JT8D-22, som modifierades och försågs med en EBK. Härigenom drog man nytta av de civila driftserfarenheterna och man kunde också räkna med mindre underhållskostnader.

Flygvapnet hade tidigt under det kalla kriget insett sårbarheten med fasta flygbaser och utvecklade därför Bas 60-systemet. En strategi där man i en krigssituation skulle sprida ut flygstridskrafterna över många krigsflygbaser, med reservvägbaser och civila flygfält som alternativa flygbaser. Med Viggen ville man även kunna verka från mindre flygfält med kortare rullbanor än de ordinarie baserna, samt från flygbaser som skadats av fientlig bekämpning. Det var därför ett viktigt krav på Viggen att den skulle ha mycket kort start- och landningssträcka. Genom att utrusta flygplanet med extra vingar framför huvudvingarna (canardvingar) och med reversering av motorns utblås lyckades man få ner start- och landningssträckan till endast 500 meter. Reverseringen gjorde det även möjligt att backa med flygplanet!

När Bas 60-systemet utvecklades till Bas 90 under 1980-talet började man anpassa flygbaserna efter denna förmåga genom att anlägga reservbanor med en längd på enbart 800 meter. Nackdelen med deltavinge och canardvinge för stabila flygplan, är de kraftiga restriktionerna för tyngdpunktens placering i flygplanet. På 37 Viggen visade detta sig bland annat i att motorn måste placeras tillräckligt långt fram i flygkroppen för att tyngdpunkten skall hamna framför flygplanets aerodynamiska centrum.

Ytterligare en anpassning var att fenan blev fällbar för att flygplanet skulle kunna utnyttjade de befintliga låga hangarerna och det svenska systemet med berghangarer.

1963 valdes avionik och för att minska pilotens arbetsbelastning försågs Viggen med avancerade system för navigation och vapeninsats. Med den elektroniska utrustningen kunde nu piloten koncentrera sig mera på den taktiska flygningen.

1964 börjades tillverkningen av det första provflygplanet 37-1 som flög första gången 1967-02-08. För att förbättra flygegenskaperna infördes så småningom ”Rimforsabulan” på ryggåsen vid framkanten av fenan. Den balanserade ut flygplanet i tippled och de störningar som yttre last orsakade.

Eftersom flygvapnets bemanning, liksom resten av Försvarsmakten, bestod till största del av värnpliktiga utvecklades Viggen för att vara enkel att underhålla och betjänas i fältmässiga förhållanden av värnpliktig personal med begränsad teknisk träning. Ett Viggen-flygplan kunde klargöras av 5-6 värnpliktiga mekaniker och en teknisk officer på 10 minuter under normala förhållanden.

Vid årsskiftet 1964-1965 var 1.400 personer vid Saab sysselsatta i 37-projektet och 1966 var antalet uppe i 2.000 personer.

SLUTET

Norrbottens flygflottilj F 21 var den sista flottilj som Viggen tjänstgjorde på. Sista flygningen i aktiv tjänst utfördes vid avslutningsceremonin 2005-11-25 med två flygplan från F 21. Efter att Viggen-systemet tagits ur aktiv tjänst vid Flygvapnet, användes det ytterligare något år vid Försökscentralen (FC / FMV:PROV). 2007-06-26 genomfördes dock det sista flygpasset i tjänsten med en rote SK 37E Viggen ur FC (37809 och 37813).

Demontering av utgallrade flygplan 37 utfördes bl a på F 10 i Ängelholm och F 9 i Säve. Vid demonteringen tillvaratogs utbytesenheter (UE) och andra delar som det var brist på. Demonteringstiden för flygplan 37 var 2-10 veckor pga hur många delar som skulle tillvaratas. När flygplanen var rensade på ”begärliga delar” transporteras de till STENA Metall/Gotthard Nilsson i Halmstad för fragmentering.^[1]

Drygt 80 flygplan 37 Viggen finns bevarade i Sverige och utomlands (se Sammanställningen). För vissa av dem är bara framkroppen bevarad.

EXPORT

Utöver de svenska beställningarna gjordes flera försök att sälja Viggen utomlands.

37XE: Under slutet av 1960-talet visade RAF ett flyktigt intresse för Viggen. I mitten av 1967 skickades en specifikation till Saab där man krävde två besättningsmän, två motorer samt avsevärt ökad räckvidd. Saab överlämnade tre olika Viggen-varianter vid ett hemligt möte i London 1967-08-18:

• 37XE-1: Ensitsig med förbättrad Rolls-Royce Spey RB168-62R-motor med ökad räckvidd. 4.445 kg bränsle. I övrigt lik AJ 37.
• 37XE-2: Ensitsig med Bristol Olympus 22R-motorn. Förlängd flygkropp (18,3 m) och bränslelmängd 7.030 kg.
• 37XE-3: Tvåsitsig med två ännu outvecklade RB193-motorer. Förlängd flygkropp (20,5 m) och bränslemängd 7.510 kg.

Endast 37XE-3 (Saab ”dubbelpipig”) uppfyllde RAF:s specifikationer men de valde Tornado i stället.

37AU: 1972 föreslog det Australienska flygvapnet en anskaffning av Viggen Saab 37AU. Krav på högre hastighet krävde ett omdesignat luftintag och en fullskalig modell av det reviderade intaget togs fram. 1973-03-11 lämnades ett formellt erbjudande på 27, 67 alternativt 127 flygplan. Efter ett regeringsskifte sköts dock beslutet på framtiden och det blev senare F-111 som anskaffades i stället.

37E Eurofighter: Sommaren 1974 lanserade Saab stridsflygplanet SAAB 37E Eurofighter. Det erbjöds till de länder som skulle ersätta sina F-104 Starfighter.

37E Eurofighter erbjöds först till Belgien och Nederländerna. Flygplanet skulle tillverkas i Belgien och Nederländerna och vara en del i ett större paket där Saab skulle bidra med en ny personbilsfabrik, Volvo med en ny lastbilsfabrik, samt flera fabriker för elektroniska komponenter till flygplanet. Kostnaden för erbjudandet värderades till 500 miljoner brittiska pund. Vid samma tid pågick utvecklingen av jaktversionen JA 37 och i det svenska erbjudandet ingick full tekniköverföring till Belgien och Nederländerna.

37E Eurofighter kom även att erbjudas till både Danmark och Norge. Konkurrenter till 37E Eurofighter var amerikanska General Dynamics F-16 Fighting Falcon och franska Dassault Aviations Mirage F1E. 1975 valde samtliga fyra länder det amerikanska stridsflygplanet F-16 Fighting Falcon som ersättning till F-104 Starfighter.

37V-A: 1976 erbjöds SAAB 37 Viggen till Indien för att ersätta Hawker Hunter och English Electric Canberra. Två versioner fanns: 1-sits 37V-A och 2-sits 37V-AT. Initialt ville Indien köpa 40 svenskbyggda flygplan och ytterligare 130 flygplan byggda under licens. Avtalet var nästan i hamn när amerikanska myndigheter förbjöd export till Indien pga att motorn i Viggen (RM 8) innehöll amerikanska komponenter. Bakgrunden till att USA nekade Saab exporttillstånd var att USA vid denna tidpunkt inte ville rusta upp denna del av världen.

37X: Under 1980-talet var även Österrike en tilltänkt köpare av SAAB 37X. Österirrikiska piloter provflög Viggen under 1975 och 1999 men Eurofighter Typhoon valdes i stället.

---

Källor:
Wikipedia: SAAB 37 Viggen
Västerås Flygmuseum
Flygvapenmuseum, Linköping.
Avrosys
AEF: FPL 37 Viggen
Saab
Protec (pdf)
Key.aero
1] TIFF 1996 nr 4 (pdf, sid 7)

Uppdaterad: 2025-09-25