PROJEKTERING

Idén bakom J 32 har sitt ursprung från slutet av 1940-talet. Flygvapnet hade sedan krigsslutet velat ha ett nattjaktflygplan men tvingades pga kostnadsskäl lägga dessa på hyllan. Man lyckades dock få tag på ett antal billiga de Haviland Mosquito (J 30) nattjaktflygplan från Storbritannien. J 30 var långt ifrån modern vid 1940-talets slut och samtidigt behövdes även en ersättare för bomb- och attackflygplanet SAAB 18 samt ett nytt dagjaktflygplan som kunde ersätta J 29 Tunnan. Man valde därför att projektera ett flygplan som kunde konfigureras till alla dessa uppgifter: Flygplan 32 Lansen.

Trots att J 32 började projekteras redan 1948 tog det ända tills 1957 innan J 32 flög för första gången, då i J 32B-konfiguration. Detta berodde på diverse förseningar och hinder under projektets gång. Pga detta beställde Flygvapnet i januari 1951 det brittiska nattjaktflygplan de Haviland Venom (J 33) och planerna för J 32 sköts upp till senare för att ersätta J 33 vid slutet av 1950-talet.

J 32 kom enbart att produceras i J 32B-konfiguration och kom i bruk först 1958, samma år som J 35 Draken ursprungligen förväntades gå i tjänst. Dock blev även denna försenad och J 32B kom att agera Sveriges främsta jaktflygplan i något år innan J 35A Draken kunde levereras i större antal.

PROTOTYPEN

Prototypen för J 32B var en ombyggd A 32A nr 32002 som fick det nya serienumret 32501. Det flög för första gången 1957-01-07 och knappt ett år senare började den produceras och överlämnas till Flygvapnet.

Under utprovningen visade det sig att flygplanet fick allvarliga störningar i rollplanet vid hastigheter mellan mach 0,95-1,03 (1.173-1.272 km/tim). Detta var redan känt sedan utprovningen av A 32A men då flygplanet ej var menat att användas i dessa hastigheter hade problemet inte lösts. J 32B däremot var dock ämnad för höghastighetsflygning och med dess starkare motor kom man mycket enkelt upp i dessa hastigheter. Genom utprovning med den andra Lansen-prototypen 32-2 lyckades man lösa problemet genom att förse skevrodren med en tjock bakkant.

Förutom problem med rollplanet vid hög hastighet visade sig sidorodret vara problematisk vid branta dykningar på hög höjd. Sidorodret började då att fladdra mellan lagerpunkterna vilket i extrema fall kunde bryta av fenans topp. Även detta var känt sedan A 32A men då flygplanet ej skulle användas under dessa förhållanden hade man även här valt att inte lösa problemet. Lösningen blev att göra sidorodret styvare genom att montera en stålplåt runt rodrets framkant. Detta infördes även på A 32A och S 32C.

J 32B PÅ FÖRBAND

J 32B kom att tillverkades i 120 exemplar under åren 1958-1960. Dessa fick serienumren 32501 till 32620 och kom ursprungligen att fördelas mellan F 12 och F 1 (32501 och 32502 levererades dock aldrig till förbanden).

F 12
Kalmar flygflottilj fick J 32B under hösten 1958. Det var 121:a jaktflygdivisionen (Ludvig Röd) som skulle ombeväpnas från J 29F. Under våren 1959 fick 122:a jaktflygdivisionen (Ludvig Blå) J 32B. 1961-10-01 ombaserades 121:a divisionen till Norrbottens flygbaskår som kom att bli 2:a divisionen på F 21. Flottiljen flög J 32B fram till 1968 då de ersattes med J 35F. Totalt kom 64 st J 32B att baseras på F 12.

F 1
I maj 1958 började Västmanlands flygflottilj att tilldelas J 32B när det ombeväpnades från nattjaktflygplanet J 33 Venom. F 1 hade ingen erfarenhet av 32 Lansen men goda erfarenheter av mörker- och dåligt väderflygningar / allvädersjakt. På F 12 var det tvärt om och man utvecklade ett nära samarbete både tekniskt och taktiskt. 1959-05-16 utbröt en hangarbrand och 4 flygplan J 32B totalförstördes. Samtliga tillhörde F 12. Även en TP 83 Pembroke, som användes som flygande lektionssal för J 32B navigatörer, förstördes.

En speciell taktikgrupp sattes upp under ledning av flygchefen F 12 med personal från både F 1 och F 12 för att utvärdera prestanda ur taktisk synvinkel och utföra praktisk utprovning av J 32B vapenalternativ. Omfattande skjutprov med akan, raketer och RB 24 utfördes. F 1 och F 12 kom också att bedriva incidentberedskap med täta ombaseringar i hela landet med J 32B.

J 32B tjänstgjorde på F 1 fram till 1967 då den ersattes av J 35F. Totalt kom 60 st J 32B att baseras på F 1.

F 21
Norrbottens flygflottilj var tredje flottilj att få J 32B. 1961-10-01 började Norrbottens flygbaskår (F 21) ombildades till flygflottilj och 121:a jaktflygdivisionen (Ludvig Röd) flyttades från F 12 till F 21. På F 21 blev de den 212:e jaktflygdivisionen (Urban Blå). J 32B var i aktiv tjänst på F 21 till februari 1969 då det ersattes av J 35D. Totalt kom 25 st J 32B att baseras på F 21.

F 4
Jämtlands flygflottilj var den fjärde och sista flottiljen att förses med J 32B i jaktsyfte. 1967 var flottiljen fortfarande försedd med J 29F som skulle bytas ut mot J 32B. Förberedelser för bytet påbörjades redan under 1966 då förbandet skickade en grupp instruktörer till F 1 i Västerås för att lära sig flygplanet. Vid bytet till J 32B fick flottiljen en ny yrkeskategori i form av flygnavigatören. J 32B blev kortlivat på F 4 och redan 1970-04-16 flögs det sista passet med J 32B. J 35D hade då redan påbörjat sin tjänst hos F 4. Totalt kom 51 st J 32B att baseras på F 4.

SLUTET

J 32B kom att tjänstgöra som jaktflygplan i det svenska Flygvapnet i knappt 12 år mellan 1958-1970. Flygtekniken gick fram väldigt fort under 1960-talet och redan 1966 började typen att ersättas av J 35F. År 1969 hade enbart F 4 kvar J 32B och flygplanstypen började avvecklas. 1970 gjorde J 32B sin sista tjänstgöring och 1973 kom flygplanstypen att utgå ur Flygvapnet. Skrotningen påbörjades 1974.

Totalt avskrevs 29 flygplan som totalhavererade men ytterligare 6 flygplan kasserades efter haverier, antingen pga att de nästan hade slut på drifttid eller för att reparationskostnaderna var för höga. Detta var avsevärt mindre än attackvarianten A 32A som förlorade 96 (+ 18) flygplan mellan åren 1955-1978.

MFD

Ett antal J 32B kom dock att tas över av Målflygdivisionen (MFD) efter att typen utgått som jaktflygplan. MFD använde vid början av 1970-talet fortfarande gamla S 29C och J 29F som behövde ersättas. P g a detta kom 25 st J 32B att 1971 överföras till divisionen i syfte att användas för övningsändamål som måldragning, skolflygning, störflygning och radiakflygning (bl a Tjernobylkatastrofen).

1972 modifierades sex av dessa J 32B (s/n 32545, 32548, 32603, 32606, 32610 och 32615) till måldragare med beteckningen J 32D De försågs med en vinsch under vänster vinge (balkläge 2) och 2 st blinda 120 kg bomber m/61 under höger vinge för motvikt. Som mål användes Vingmål VM 6 och Pilmål PM 7. Dragwiren kunde kapas med en elektrisk linsax. Träff uppfångades akustiskt via systemet BT 23, manöverapparat MBV-2S och manöverpanel V503. Tre antikollisionsljus och dayglo-markeringar infördes också samt en extra flygradio, FR 21. I baksits installerades manöverenhet och registreringsutrustning för målbogsering om sköttes av en speciell måloperatör. J 32D tjänstgjorde fram till 1997. Därefter användes de för luftmätningar (radiak) åt Statens Strålskyddsinstitut (SSI). Radiakflygningar utfördes tidigare (från 1970) av F 15.

Veteranflygföreningen hittade av en slump utrustning som tillvaratagits utan order/tillstånd när Målflygdivisionens J 32 avvecklades. Utrustningen monterades på två av deras flygplan (32606 och 32620). 32542 hade denna utrustning sedan tidigare. Flygplanen var baserade på Skaraborgs flygflottilj F 7 i Såtenäs och användes 2010 för att mäta halten av vulkanaska i luften. Insamling av föroreningar utfördes med radiak-tuber på vingarnas undersida. Uppdraget kom från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som ville se om datorberäkningarna av askföroreningarna stämde.

12 av flygplanen (s/n 32507, 32510, 32512, 32515, 32529, 32541, 32543, 32569, 32571, 32592, 32607 och 32612) modifierades 1972 till störflygplan J 32E för radar- och radiostörningar, bl a genom montering av elektronisk störutrustning. Som extern störutrustning kunde radarstörkapslarna Petrus och Adrian användas. Även remsfällare kunde monteras. J 32E hade också flera yttre antenner.

Resterade J 32B kom att användas för diverse uppgifter som radiak och utbildning. Radar och akan monterades ur alla de 25 flygplanen. Då en J 32E havererade 1975 kom man att 1979 modifiera tre av de återstående sex J 32B till J 32E (s/n 32503, 32530 och 32601).

MFD kom att flyga J 32 till halvårsskiftet 1997.

SYSTEM

J 32B och A 32A är till synes mycket lika varandra. Till exempel är båda försedda med allvädersförmåga vilket ger dem möjlighet att flyga under både natt och dag och i alla väder. Trots detta är det många system och komponenter som skiljer flygplanen åt och effektivt gör dem till två helt olika flygplan. Några större skillnader som kan nämnas är motorn, beväpningen, lasterna och radarsystemen.

Bland annat var J 32 försett med följande elektronik:

• Styrautomat SA-04 (pdf) som hade girdämpningsfunktion vilket gjorde flygplanet till en stabil vapenplattform.
• Flygradio FR-12 (pdf) med flygradio FR-14 som reserv. Radioantennen fanns inbakad i fenans topp.
• Navigeringsradar PN-50/A gav riktning och avstånd till en vald radarnavigeringsfyr (PN-51) eller radarlandningsfyr (PN-52). Antennerna var placerade på ovansidan av vingarnas framkant och under nosen.
• Radarreflexsikte S-6A (pdf) angav målets läge, även under mörker.
• Mörkerenhet ME (pdf sid 20) var en IR-kamera fast monterad under vänster vinge och användes ihop med sikte S-6A.
• Skjutgränsberäknare L4 (pdf sid 93) visade med lampor när RB 324 kunde avfyras för att nå målet.
• Igenkänningsradar PN-794: En markstation skickade en ”fråga” och fpl ”svarade” med en kod och på så vis kunde bl a STRIL 60 avgöra om fpl var eget eller fiendens.
• Radarhöjdmätare PH-11/A (pdf) mätte höjden till marken eller vattnet.
• Siktesradar PS-42/A (pdf) användes med sikte S-6A för inflygning och eldledning mot mål, även utan optisk kontakt. Även för navigering mha markekon.
• Styrautomat SA-04, flygradio FR-12, flygradio FR-14 (reserv), radarreflexsikte S-6A, mörkerenhet A ME, skjutgränsberäknare A L4, navigeringsradar PN-505, igenkänningsradar PN-794, radarhöjdmätare PH-11/A och siktesradar PS-42/A.

Dubbelkommando (DK) kunde installeras i alla J 32B och bestod av ett enklare pedalställ, styrspak, stabilisatoromställning, gasreglage, accelerometer och horisontgyro. Att DK var installerat på ett flygplan kunde man se på det fyrkantiga märket på fenan ovanför kodsiffran.

SFI för J 32B (pdf). Beskrivning och handhavande.

MOTOR

J 32B var försedd med en Rolls-Royce Avon Mk 47A (RM 6A). Detta var en mer avancerad version av de Rolls-Royce Avon Mk 21 (RM 5A1) och Mk 21A (RM 5A2) som fanns i A 32.

Dragkraften på RM 6A låg på 4.880 kp utan EBK och 6.500 kp med EBK. Detta jämfört med RM 5A1:s 3.460 kp utan EBK och 4.700 kp med EBK. En av de faktorer som gav RM 6A mer dragkraft jämfört med RM 5A var att RM 6A hade en 15-stegs axialkompressor, ett brännkammarsystem bestående av 8 flamrör med gemensam mantel och en tvåstegsaxialturbin, jämfört med RM 5A:s 12-stegs axialkompressor.

Man kom att köpa in 40 st Rolls-Royce originalmotorer för montering i den första leveransen av J 32B. Dessa fick beteckningen RM 6AE (E för England). RM 6A kom även att licenstillverkas i Sverige av Svenska Flygmotor AB (SFA) i Trollhättan under beteckningen RM 6AS (S för Sverige) i 104 exemplar. På grund av den kraftigare motorn fick J 32B smeknamnet ”Lansen sport”. Prototypen hade dock en SFA-tillverkad motor. Efterbrännkammaren var av svensk design och betecknades EBK typ 61.

En extratank på 600 liter kunde hängas under buken.

FAST BEVÄPNING

J 32B var beväpnad med fyra st 30 mm ADEN automatkanoner i nospartiets nedre sidor. Svensk beteckning var 30 mm akan m/55. Vardera kanon hade ett magasin om 90 patroner. Dessa kom att licenstillverkas i Sverige av Försvarets Fabriksverk (FFV) från och med 1956.

Kanonerna fungerade enligt revolverprincipen och hade därför en hög eldhastighet (över 1.200 skott/min).

Tre 30 mm patrontyper fanns: Mingranat mgr m/55, pansarprojektil med hårdmetallkärna pprj m/55 och barlastad övningsprojektil övnprj m/55, alla utan spårljus.

För övningsändamål kunde två av automatkanonerna bytas ut mot 8 mm kulspruta m/22 med 220 skott/ksp.

YTTRE BESTYCKNING

J 32B utrustad med 75 mm jaktraketkapsel m/57 (noskåpa avmonterad) och IR-jaktrobot 24B. Utöver fast beväpning var J 32 försedd med samma 13 balklägen som A 32 och kunde därför bära samma standardlaster som A 32. Av dessa var dock enbart A 32:s attackraketer möjliga då J 32 saknade bombsikte för flygbomber och system för sjömålsroboten RB 04. Som A 32 var J 32 försedd med system som tillät användning av jaktraketkapslar och IR-jaktrobotar.

JAKTROBOT RB 24

Redan vid början av J 32:s projektering planerade man att använda jaktrobotar. I början planerade man att använda svenskkonstruerade robotar på J 32, såsom RB 321 och senare RB 340, men pga utvecklingsproblem beslutades det i slutet av 1950-talet att man skulle införskaffa den amerikanska jaktroboten AIM-9 Sidewinder. Förhandlingar med USA påbörjades 1958 och redan i juli 1959 kunde prov med Sidewinder (provbeteckning RB 324) påbörjas. Som provflygplan valdes 32542.

I Sverige kom Sidewinder att betecknas RB 24B (AIM-9B). Utprovningen gick snabbt och J 32 kunde använda RB 24 redan under slutet av 1959. Ursprungligen monterades enbart en robot per vinge men detta ändrades snabbt till två st per vinge. Som vapenbalk användes Balk S som monterades på balkläge V2 och H2 samt V4 och H4.

Robot 24B var en så kallad värmesökande jaktrobot (IR-jaktrobot), vilket betyder att roboten har en infraröd målsökare i nosen och jagar mål som har en stark värmekälla, såsom en reamotor. För att avfyra roboten behöver målsökaren först låsa på sitt mål. Detta åstadkoms genom att roboten först sätts i målsökarläge där den får leta efter ett mål. När målet är funnet och låst skickar roboten en signal till föraren som då får möjlighet att avfyra roboten. Som alternativ till detta kan J 32B låsa mål med sin målradar och sedan mata in riktdata från denna till jaktroboten för att tillåta robotskott i sökningsläge, där roboten skjuts sökande och initialt styrs mot målet genom radarns riktdata i hopp om att sökaren finner målet i radarns angivna riktning.

JAKTRAKET SRAK M/57B

För jaktuppdrag där jaktrobot ej var lämplig användes jaktraketer som sköts ut från raketkapslar. Jaktraketer var ett billigare alternativ till jaktrobotar och ansågs till en början vara mer pålitliga.

Jaktraketerna var sprängraketer (75 mm srak m/57B) och var tänkta att användas mot strategiska bombflygplan. En enda direktträff med 75 mm srak m/57 var tillräckligt för att skjuta ner vilket bombflygplan som helst. Raketerna hade väldigt hög hastighet och var apterade med spetsanslagsrör och minladdning.

75 mm Raketkapsel m/57 (rakkaps m/57) kunde laddas med 19 st 75 mm srak m/57B jaktraketer. När avfyringsknappen hade tryckts in sprängdes kapselns noskåpa och därefter avfyrades alla 19 raketerna på totalt 0,3 sekunder. J 32B hade siktesradar PS-42/A och en IR-kamera under höger vinge och kunde därmed presentera målbild även i mörker.

J 32 kunde bära en Raketkapsel m/57 per vinge. Som vapenbalk användes Balk C vilka monterades på balkläge V2 och H2. Raketkapsel m/57 kunde även hängas tillsammans med två st RB 24B som monterats på balkläge V4 och H4.

ATTACKRAKETER

J 32 kunde utan problem bära samma raketlaster som A 32 (24 st 18 cm attackraketer). J 32 saknade visserligen ett dedikerat raketsikte men med korrekt tillämpning kunde man åstadkomma bra träffsäkerhet även med J 32:s jaktsikte. Då J 32 inte var ett attackplan användes attackraketerna inte regelbundet utan bara vid särskilda behov.

Konceptet att bära attacklast på jaktflygplan var och är än idag inget ovanligt. J 32:s föregångare (J 29) kunde också bära attacklast vid behov och denna tradition går tillbaka hela vägen till J 8 som kunde bära ett antal lätta sprängbomber.

---

Källor:
Wikipedia: J 32
AEF
Kontakt nr 53 och 84.

Uppdaterad: 2025-07-08