Flygplan A 32 flög första gången 1952-11-03 och var i aktiv tjänst från 1956 till 1978-02-16 då den sista flygningen utfördes.

Den första beställningen på A 32 gjordes 1953-05-29 av Flygförvaltningen och omfattade 64 flygplan. Ytterligare 3 beställningar lades på totalt 236 st A 32A (116 st 1953-08-22, 60 st 1954-09-03 och 60 st 1956-07-17).^[?] Totalt beställdes alltså 300 st A 32A varav 287 flygplan tillverkades.^[?]

VERSIONER

A 32A: Ursprunglig version. Leverans från december 1955.

A 32B: 1956 föreslagen version som alternativ till de beställda J 32B. Samma motor som J 32B. Även föreslagen 1965 som konvertering av existerande J 32B. Ej byggda.

A 32D: 1965 föreslagen nödlösning till AJ 37 ifall det projektet skulle stupa. Kraftigare konstruktion och RM 6C-motor (ökad acceleration och stighastighet men samma hastighet). Beväpning som AJ 37. Leveranser ansågs kunna starta 1972. Ej byggda.

A 32A PÅ FÖRBAND

Vid inflygning på Lansen använde man inte någon särskild skolversion utan utrustade några vanliga A 32A med dubbelkommando. För att utbilda navigatörspersonal användes några TP 83. Samma spaningsradar och pejlutrustning som fanns i A 32A monterades i en specialbyggd noskon. Fördelen var att flera navigatörer kunde utbildas samtidigt i en flygande lektionssal.

F 17
Den första flottiljen som ombeväpnades till A 32A blev Blekinge flygflottilj. 1956-05-24 fick de sin första A 32A. När den sista flygningen med T 18B på F 17 gjordes under hösten 1956 var samtliga tre divisioner därmed ombeväpnade till A 32A. Totalt 90 st A 32A kom att baseras på F 17 under de 19 år de var aktiva.

F 7
Skaraborgs flygflottilj kom att bli den andra flottiljen som ombeväpnades till A 32A. Övergången till A 32A kom att gå lite smidigare än vid F 17, eftersom F 7 tidigare använt A 29 och därmed hade ”jetvana”. Trots det ansågs steget mellan Tunnan och Lansen som större än mellan tidigare flygplanstyper. De första flygplanen levererades till F 7 under hösten 1956 och hela flottiljen var ombeväpnad våren 1957. F 7 kom att använda A 32A till 1974, då det ersattes av AJ 37 Viggen. Totalt kom ca 80 st A 32A att baseras på F 7.

F 14
Hallands flygflottilj ombeväpnades från J 28 till A 32A under 1957. På grund av minskade anslag till Flygvapnet bestämdes 1958 att två flottiljer skulle läggas ner: F 8 och F 14. Flottiljen F 14 var placerad nära Länssjukhuset i Halmstad, vilket skapade buller och vibrationsproblem som störde verksamheten. Redan hösten 1959 överfördes de första flygplanen till F 15 och 1961-04-26 lämnade den sista A 32A Halmstad. Totalt kom drygt 70 st A 32A att baseras på F 14.

F 6
Västgöta flygflottilj tillfördes sina första A 32A 1957-07-05 som ersättning för A 29. Omskolningen av hela flottiljen var klar 1958 men pga platsbrist förrådsplacerades några flygplan på F 9 i Säve. Sista flygningen inom Flygvapnet med A 32A genomfördes 1978-02-15 vid F 6 med 17 st A 32A då den ersattes med AJ 37. Totalt kom F 6 att disponera 123 st A 32 under de 21 år som de var aktivt vid flottiljen. Totalt flögs A 32A under 97.320 timmar på F 6 och flygsträckan var ca 58.392.000 km.

F 15
Sedan Hälsinge flygflottilj bildades 1945 har den varit en jaktflottilj. I och med att de första A 32A överfördes från F 14 år 1959, blev F 15 ett attackförband. Eftersom A 32A var det flygplan inom Flygvapnet som krävde de längsta flygfälten, tvingades man att förlänga banorna vid Söderhamn för att få tillfredsställande marginaler vid start av fullastade A 32:or. Man inledde flygning med A 32A vid flottiljen våren 1960 och samtliga tre divisioner var klara med omskolningen 1961. 1967 drogs den tredje divisionen vid F 15 in pga ekonomiska nedskärningar. De två återstående divisionerna flög med A 32A fram till 1975 då de ombeväpnade till AJ 37 och SK 37. Totalt kom 75 st A 32A att baseras på F 15.

AVIONIK

Avioniken i A 32A var för sin tid mycket omfattande och den gav besättningen möjlighet att flyga och navigera i alla vädersituationer.

Flygplanet var vid leveransen utrustat med bl Flyglägesinstrument (Horisontgyro och Kursgyro), Flygradio FR-12, Navigeringsradar PN-505, Spaningsradar PS-431 (endast i 40 flygplan), Igenkänningsradar IK Saturnus, Radarhöjdmätare PH-11, Reflexsikte S-5A och Bombsikte BT-91C. Radarhöjdmätare PH-11 mätte avståndet till den underliggande marken eller havet. Navigeringsradar PN-50/A (PN-505) kunde känna av riktning och avstånd till markradarstationer.

För att lokalisera mål till sjöss och på land användes spaningsradar PS-431/A som på en indikator gav en kartliknande bild som visade fartyg, kustlinjer och öar.

1962 modifierades flygplanen med Flygradio FR14 (reserv) och Igenkänningsradar IK PN-794.

1966 modifierades flygplanen med Radarvarnare F 9/5 som hade 5 st antenner (tre i stjärten ovanför motorns utlopp och en på varje sida i nosen) samt Apparat 11 (APP-11 var monterad i nosen på Motmedelskapseln BOX-3) som tog emot markradarsignaler rakt framifrån. Motmedelskapseln BOX-3 kunde fälla både remsor (mot radarhot) och facklor (mot IR-hot).

FAST BEVÄPNING

A 32 hade 4 st 20 mm Bofors automatkanoner m/49 monterade i den nedre delen av nospartiet. Kanonportarna var stängda med hydrauliska luckor för att göra flygplanet mer strömlinjeformat.
De öppnades automatiskt när piloten kopplade ur vapensäkringen. M/49 ansågs både pålitlig och effektiv och hade en eldhastighet på 775 skott/min. Varje kanon hade ett magasin om 180 patroner men trots detta användes normalt bara 90 patroner (ursprungligen 80). Som stridsammunition användes primärt mingranat och pansarbrandgranater.

STRIDSAMMUNITION

20 mm granat m/47: En schweizisk konstruktion av Hispano-Suiza som betecknades RID av tillverkaren. Det är en brand-pansar-spräng-granat som består av en pansarprojektil försedd med två brandsprängladdningar, en i spetsen och en i basen. Vid anslag antänds spetsladdningen som spränger ett hål i målets yttre skydd. Pansarkroppen fortsätter in i målet utan större påverkan. Vid nästa genomslag (t ex bränsletankar) antänds basladdningen med skada eller brand som följd. Engelsk benämning är ”Armour-piercing incendiary with double effect” (pansarbrytande antändande med dubbel effekt).

20 mm pansargranat m/47: Samma konstruktion som 20 mm granat m/47 men med barlast i spetsen i stället för sprängkapsel. Detta ökar granatens genomslagskraft men verkan i målet blir något mindre pga avsaknaden av spetsladdningens detonation.

20 mm spårljusgranat m/47: Samma konstruktion som 20 mm granat m/47 fast med basladdningen utbytt mot en spårljussats vars ljus hjälper piloten att sikta. Trots att basladdningen är borta är spetsladdningen fortfarande skarp vilket gör att granaten kan användas effektivt mot mjuka mål.

20 mm mingranat m/52: Svensk konstruktion av Bofors. Den är en explosiv högkapacitetsgranat med brandsprängladdning. Granaten har ett väldigt tunt hölje för att kunna bära så mycket sprängämne som möjligt. Spetsen har ett ögonblickligt och högkänsligt spetsanslagsrör, vilket ger granaten mycket bra verkan mot flygande mål och oskyddade markmål.

YTTRE BEVÄPNING

A 32 kunde beväpnas med olika yttre vapenlaster, t ex flygbomber (50-600 kg/st), attackraketer (ARAK 13,5, 14, 15 o 18 cm) och sjömålsrobotar. Med full last och beväpning räckte kraften i motorn knappt till för flygplanet att lyfta. Därför genomfördes normalt start med tänd efterbrännkammare (EBK) som stängdes av när hastigheten nått 400 km/tim. De tyngsta lastalternativen vägde ca 1.850 kg.

---

Källor:
Wikipedia: A 32
AEF: A 32A Avioniksystem
AEF: A 32A
AEF: Radarvarnare F9/3
AEF: Radarvarnare F9/5
AEF: FV-nytt 1978-1 (pdf)
Estrella Warbirds
SFF (Svenskt Flyghistoriskt Forum)

Uppdaterad: 2025-06-22