TEKNIK

Konstruktion

SAAB 17 var ett medeltungt bomb- och spaningsflygplan och var det första flygplanet byggt helt i metall (förutom de dukklädda rodren) och fribärande skalkonstruktion som någonsin konstruerats i Sverige. Det hade även över 100.000 försänkta nitskallar vilket minska luftmotståndet och ökade flyghastigheten.

Landstället fälldes upp rakt bakåt på vingens undersida och byggdes in i stora kåpor (de var alltså uppfällbara, inte infällbara). Resultatet blev att när piloten fällde ner landställsbenen fungerade de som dykbromsar men pga att kåporna hade en viss förmåga att lossna under dykning och att den metod man kom att använda inte innebar så stora dykhastigheter kom de sällan att användas som dykbromsar. Utfällt ställ markerades både mekaniskt/visuellt och elektriskt.

Flygplanets hydraulsystem var av lågtryckstyp utan ackumulatorer och hydraulpumpen drevs av flygplanets motor. Hydraulsystemet betjänade landställsbenen, sporrhjulet och vingklaffarna. Pga lågtryckssystemet kom landställsbenen att fällas ner lite ryckigt och osymmetriskt vilket gjorde att flygplanet blev lite instabilt under upp- och nerfällningen. I nödfall fanns en manuell handpump för hydraulsystemet. Landställen kunde även nödfällas med tryckluft.

Landställen kunde även förses med skidor under vintertid för landning på snö men då var spanarplatsen alltid tvungen att vara bemannad (eller barlastad) annars fanns stor risk för att flygplanet skulle slå runt pga att tyngdpunkten låg så långt fram. Även sporren var uppfällbar när det var försett med en skida men med vanligt hjul gick det att fälla in sporrhjulet helt i flygplanskroppen. Sporrstället var styrbart men kunde frikopplas.

Bromsarna, som hade ett eget hydrauliskt system, aktiverades genom att vippa på sidroderpedalerna.

I stället för landställ försågs 38 st flygplan SAAB 17 med fast monterade flottörer (S 17BS) som hade uppfällbara vattenroder. Rodren styrdes med sidroderpedalernas vippfunktion. Flottörerna bestod av 6 vattentäta skott som kunde länspumpas vid behov. I flottörerna fanns även plats för ett ankare.

Huvarna tillverkades av plexiglas men förarens frontruta var av skottsäkert glas. Förarens huv öppnades åt höger sida men spanarens huv sköts framåt under mellanhuven. Förarens huv hade två öppningsbara sidorutor som löpte i ett par spår. Med en handpump kunde föraren spruta ut spolarvätska (bensin eller bensol) över frontrutan.

Friskluftsintaget till kabinen bestod av små hål i framkanten på vänster mittvinge och luften släpptes in vid förarplatsen via en reglerbar ventil. Kabinen var också försedd med två syrgastuber och regulatorer för föraren och spanaren.

I de båda yttervingarna var en 8 mm kulspruta m/22 (M1919 Browning AN/M2) med 500 skotts magasin monterade. De hade hylssamlare som kunde tömmas via en lucka på undersidan av vingen.

I ytterändarna av vingarna fanns vattentäta utrymmen som skulle förhindra att flygplanet sjönk vid en nödlandning på vattnet. Skulle de ändå börja läcka efter en nödlandning kunde de länspumpas inifrån flygplanet.

Spanaren

Spanaren satt på en stol som gled fram på skenor i golvet. Stolen kunde snurras 360 grader och även höjas och sänkas.

Strax bakom det högra spanarfönstret fanns ett rör för att avfyra en signalpistol igenom. På vänster sidan bakom spanarplatsen fanns plats för förbandslåda och utrymme för att förvara besättningens skidor. I den nedre delen av flygkroppen vid spanarplatsen fanns två observationsfönster, ett på vardera sidan.

Spanaren hade en rörlig 8 mm kulspruta m/22-37R (M1919 Browning AN/M2) med 300 skott. Den var rörlig både horisontellt och vertikalt.

Elektronik

Flygplanets batterirum var placerat i den övre delen av flygplanskroppen på höger sida mellan spanarsitsen och fenan. Spänningen var 24 V och för detta användes 2 st seriekopplade 12 V-batterier (28 Ah) som var placerade i vattentäta rostfria lådor. Markbatterianslutningen satt på bakkroppens vänstra sida.

I yttervingarna var strålkastarna inbyggda i vingarnas framkant. För optisk signalering fanns signallampor på bakkroppens över- och undersida placerade en meter framför fenans framkant. Med telegrafinycklar kunde både föraren och spanaren skicka meddelanden.

För radiokommunikation fanns flygradio FR II som hade en fast antenn som var spänd mellan fenan och en mast som stack upp bakom förarens huv. Det fanns även en 70 meter lång släpantenn som kunde släppas ut under flygplanet från en lintrumma i spanarrummet. En radiopejl FRP II fanns också och pejlantennen satt under flygkroppen (den runda ringen) och en antenn för riktningsbestämning var inbyggd i antennmasten.

Bombfällning

De 86 första flygplanen B 17B som var avsedd för störtbombning i 70-80 graders dykvinkel och hade en bombgaffel monterad under kroppen för att styra undan den 500 kg tunga bomben från propellern vid fällningen.

De hade dykbombsikte m/41 som bestod av en liten uppstickande ”klump” framför huven, höjdmätare och ett gyroskop. Vid rätt fällningspunkt gav instrumentet ifrån sig en signal och piloten fick trycka på fällningsknappen. Dessa flygplan fick den interna beteckning B 17B I.

Senare beställde Flygförvaltningen en mer avancerad bombfällningsmekanism m/42 (Saab BT-2). M/42 utvecklades av Erik Wilkensson, Saab, som varit jaktpilot vid F 8. Han utvecklade den grundläggande teorin för dykbombfällning i samarbete med kurskamraten från Flygvapnet, Torsten Faxén, som hade erfarenhet av störtbombfällning. Proven utfördes vid FC och F 6 med provflygplan 17001 under 1942. Det fanns en del problem i början men det löstes efter ett tag.

M/42 fungerade så att piloten siktade in sig på målet i flack dykvinkel och tryckte på fällningsknappen. När han sedan tog upp flygplanet kände den avancerade tekniken av rätt fällningstillfälle och släppte automatiskt bomben. Centralinstrumentet för m/42, bombsiktets ”hjärna” (”Wikenssons låda”) var stötsäkert upphängt i stjärten på B 17. Dessa flygplan saknade bombgaffel och fick den interna beteckning B 17B II.

SAAB 17 hade också ett inre bombrum vars bombluckor under kroppen öppnades med en vev på förarens högra sidopanel. Bombrummet rymde upp till 5 bomber.

Raketer

Den brittisk RP-3-raketen provades ut under 1946 och togs i tjänst som ”8 cm raket m/46” och kunde förses med 4 olika stridsspetsar: 8 cm pansarbrytande m/46A och m/46B, 15 cm spränggranat m/46 och 15 cm övningsraket m/46.

S 17 – Spaningsversionen

S 17B hade en seriebildkamera typ N2 monterad på en släde i durken under bandlådan till spanarens rörliga kulspruta. Den kunde vinklas åt båda sidor och rakt ner. Kameraöppningarna i flygplansskrovet, som satt bakom de yttre fotstegen, skyddades av luckor som kunde öppnas inifrån.

Sjöspaningsflygplanet S 17BS hade flottörer som var licenstillverkade av Hägglund & Söner. En extra stor antispinnfena under stjärten provades på några flygplan men eftersom den lätt doppade i vattnet vid start och landning infördes den inte. Ett par små fenor på stabilisatorspetsarna förbättrade däremot kursstabiliteten.

Två flygplan S 17BS med de civila registreringsnumren SE-APC (17174) och SE-BFA (17185) användes av Ostermans Aero för att transportera dagstidningar ut till Stockholms skärgård. De använde även dessa maskiner för att transportera färsk fisk och skaldjur mellan Bergen i Norge till Stockholm. Under transporten förvarades de i några av de vattentäta skotten i flottörerna som hade försetts med luckor… SE-BFA totalhavererade när det körde in i kajen i Karlstad och sjönk vid en mellanlandning 1951-09-28.

TEKNISKA DATA

Längd:	9,8 m (B 17A, B 17B) 10 m (B 17C, S 17BS)
Höjd:	4 (B 17A, B 17B) 4,8 m (S 17BS) 4,15 m (B 17C)
Spännvidd:	13,7 m
Vingyta:	28,5 m²
Tomvikt:	2.600 kg (B 17A) 2.635 kg (B 17B) 3.825 kg eller 2.700 kg (S 17BS)[O] 2.680 kg (B 17C)
Max startvikt, fred:	4.240 kg (B 17A) 4.055 kg (B 17B) 4.275 kg (S 17BS) 4.320 kg (B 17C)
Max startvikt, krig:	4.290 kg (B 17A) 4.305 kg (B 17B) 4.275 kg (S 17BS) 4.570 kg (B 17C)
Max fart:	435-444 km/tim[O] (B 17A) 435 km/tim (B 17C) 395 km/tim (B 17B, S 17BL) 330-345 km/tim[O] (S 17BS)
Marschfart:	390 km/tim (B 17A) 375 km/tim (B 17B) 315 km/tim (S 17BS) 370 km/h (B 17C)
Lägsta fart:	100 km/tim med klaff, 130 km/tim utan klaff.
Lättningsfart:	120 km/tim.
Startsträcka:	375 m
Sättningshastighet:	125 km/tim
Landningssträcka:	300 m
Räckvidd:	1.800 km (B 17A) 1.400 km (B 17B) 2.000 km (S 17BS) 1.700 km (B 17C)
Bränsletankar:	666 liter (B 17) 932 liter (S 17)
Oljetank:	68 liter (17A) 77 liter (17B) 66 liter (17C)
Stigförmåga:	10 m/s (B 17A, B 17C) 9 m/s (B 17B) 8 m/s (S 17BS)
Max flyghöjd:	8.700 m (B 17A) 8.000 m (B 17B) 6.800-8.000 m[O] (S 17BS) 9.800 m (B 17C)
Max flygtid:	4,2 tim (B 17C)
Beväpning/kulsprutor:	2 st fasta 8 mm ksp m/22 (M1919 Browning AN/M2), 500 skott/ksp 1 st rörlig 8 mm ksp m/22-37R (M1919 Browning AN/M2), 300 skott
Max vapenlast:	500 kg (B 17A) 700 kg (B 17B, B 17C) 450 kg (S 17BS)
Bomb under buken:	1 st 250 kg minbomb m/37 eller sprängbomb m/40[O] eller 1 st 500 kg minbomb m/41 eller sprängbomb m/4?[O]
Bomber i bombrummet:	5 st 50 kg minbomb m/37 eller sprängbomb m/42[O]
Bomber under vingarna:	4 st 50 kg minbomb m/37 eller sprängbomb m/42[O]
Raketer:	4 st RP-3-raketer under vingarna (B 17A)

MOTORER

B 17A:	14-cyl SFA-byggd Pratt & Whitney STWC-3 (P&W R-1830-S1C3G). 1.065 hk/794 kW.
B 17B: S 17:	9-cyl SFA-byggd Bristol Mercury My XXIV. 980 hk/730 kW.
B 17C:	14-cyl italiensk Piaggio P XI RC 40D. 1.000 hk/745 kW – 1.080 hk/805 kW.[O]

De olika motortypen hade olika sätt att förvärma förgasarluften på och bland annat detta gav de olika utseendena på luftintag och avgasrör. Vid motorkörning på marken fanns även risk för att motorerna skulle överhettas så därför fanns kylklaffar runt motorn som kunde öppnas och stängas inifrån förarplatsen.

Brandsläckningssystemet bestod av en fast anläggning för att kunna släcka en ev förgasarbrand. I spanarrummet fanns även en handsläckare.

Bränsletankar och motorstart

I mittvingen, på var sida om förarstolen, låg vingtankarna som rymde 333 liter vardera. I den vänstra tanken reserverades 80 liter för ”reserven” genom att ordinarie bränslerör inte nådde ner till botten utan slutade på den nivå där det var 80 liter kvar. Pga bränslerörets konstruktion fanns risk för att bränsletillförseln tillfälligt kunde avbrytas omkring 80-litersgränsen beroende på flygplanets läge så därför måste landning alltid ske med höger bränsletank inkopplad!

I spaningsversionen (S 17) fanns ytterligare två bränsletankar på vardera 133 liter upphängda i bombutrymmet. Bränsletankarna fylldes på ovanifrån vid mittvingen (även S 17). Som reserv fanns en bränslehandpump men i 17A var reservbränslepumpen elektrisk. Reservpumpen användes också vid motorstart för att få fram bränsle till motorn innan den hade startat.

De 3 motortyperna startades på lite olika sätt. Alla behövde dock före start ”snapsas” med bränsle i ca hälften av cylindrarna med hjälp av en handpump. ”Snaps”-pumpens bränsletank rymde 0,6 liter.

Motorn i B 17C drogs igång genom att tryckluft blåstes in i motorns cylindrar. Tryckluften kom från flygplanets startluftsbehållare som rymde 10 liter och låg under spanarens golv. Behållaren behövde ett tryck på 16-20 kg/cm och kunde fyllas upp med hjälp av den i spanarrummet kompressorförsedda 2-taktsmotorn Garelli-Chobert eller från en tryckluftsbehållare på marken. Efter att motorn startat kunde behållaren även fyllas på via en kompressor kopplad till motorn.

17A startades genom att magnetomkopplaren ställdes i läge ”M 1+2” varefter startströmställaren trycktes in. Startmotorn startade och drog upp ett tungt svänghjul till högt varvtal. Efter ca 20 sekunder drogs startströmställaren ut och en magnet anslöt svänghjulet till propelleraxeln Svänghjulsmotorn kunde drivas av flygplanets inbyggda batteri eller med en extern batterivagn. En vev kunde också användas för att få fart på svänghjulet.

17B hade inget svänghjul utan här anslöts startmotorn direkt till propelleraxeln när startströmställaren trycktes in. Startmotorn kopplades automatiskt ur när flygplansmotorn gick igång.

Även startmetoden ”ryck” i propellern kunde användas men då behövdes oftast 3 man som hjälptes åt att rycka igång motorn.
Läsa mer? Välj ”Motorstart” i menyn.

De 14-cylindriga motorerna hade 28 tändstift. Vissa partier av tändstiften gav för höga cylindertemperaturer och en varm vecka i juli buklandade inte mindre än 3 st B 17 från F 6 i Vättern efter start pga motorstörningar.

DETALJSTUDIE

---

Källor:
Kontakt nr 81
Wikipedia: Sv
Wikipedia: Eng
AEF
Military history (Fandom)
X-plane
AEF: Wilkensson
”SAAB 17”, Widfeldt/Hall.

Uppdaterad: 2024-11-05