Finland hotas av krig

Under så gott som hela 1930-talet steg den politiska temperaturen i vårt närområde oavbrutet. Bortsett från utvecklingen i Hitlertyskland kom Sovjetunionen att eskalera sina krav på Finland. Det var i första hand fråga om territoriella krav och förhandlingarna gick in i slutvarvet hösten 1939. Finland och Sovjetunionen hade f.ö. ett ”icke angreppsavtal” undertecknat 1932.

Redan i oktober 1939 blev läget allt mer hotfullt för Finland. Tidigt gjordes trevare hos bl.a. den svenska regeringen om hjälp med materiel och frivillig personal. Den svenska regeringen, och så även den militära ledningen, visade stor beredvillighet i för Finlands sak. Detta emanerade slutligt i rekrytering och uppsättandet av DEN SVENSKA FRIVILLIGKÅREN under mottot ”FINLANDS SAK ÄR VÅR”…

Inför det växande hotet var behovet av flygplan mer än akut. Den 30/11 1939 gick Sovjetunionen till angrepp på Finland. Vad som i historien kallas det finska vinterkriget hade därvid tagit sin början.

Flygplan till Finland

Redan den 8/12 1939 överläts med regeringens godkännande åtta äldre flygplan till det finska flygvapnet i form av två J 7 Bristol Bulldog, tre J 6 Jaktfalk och tre S 6 Fokker. Samtidigt startade den legendariske kyrkoherden Isaac Been i Göteborg en insamling för Finlands folk, vilken snart tog vändningen med inriktning på inköp av ett antal jaktplan. Från predikstolen i Kristine kyrka i Göteborg dundrade hans grova röst: – Vad Finland egentligen behöver är jaktplan, eller: – Djävulen skall fördrivas med jaktplan! För att vara en kyrkans man var hans engagemang och uttryck kanske kontroversiella.

F 101 blir F 19

Den 14/12 1939 beslöts att, under den svenska frivilligkåren, upprätta ett på frivillig grund rekryterat flygförband benämnt Flygflottilj 101 (F 101). Denna benämning är f.ö. mindre allmänt känd. Förbandet skulle organiseras på en lätt bombgrupp och en jaktdivision. Till chef för flottiljen utsågs majoren Hugo Beckhammar (seder mera C F 3) och den 19/12 1939 påbörjades organisationen av förbandet.

Den 30/12 1939 beslöts att tillföra ”frivilligflottiljen” fyra lätta bombplan av typen B 4 Hart samt för jaktdivisionens räkning tolv J 8A Gladiator. De tolv J 8A utgjorde då nära nog en tredjedel av vårt operativa jaktflyg. Att man ändå utlämnade dessa flygplan var styrt av det faktum att man beställt och väntade leverans av ett stort antal modernare jaktflygplan.

Samtidigt hade flottiljen organiserats på flottiljstab, lätt bombgrupp, jaktdivision, transportflyggrupp och ett stationskompani. Totalt bestod flottiljen av drygt 250 man.

Under förberedelserna för insättandet i Finland bestämdes enligt en finsk luftförsvarsorder att flottiljen fr.o.m. den 4/1 1940 skulle benämnas ”Flygregemente 5” eller på finska förkortat till ”Lento R 5”. Emellertid förekom redan på nyårsdagen namnet 19:e flygflottiljen i en av marskalken Gustaf Mannerheim undertecknad order om flottiljens uppgifter etc. Benämningen F 19 blev därför kort efteråt allmänt vedertagen.

Jaktdivisionens män och flygplan

Som chef för F 19:s jaktdivision förordnades kapten Åke Söderberg (F 8) och divisionens flygförare var i övrigt:

• Fänrik Per Johan Salwén 
• Fänrik Ian Iacobi 
• Fänrik John Magnus Sjöqvist 
• Fänrik Åke Nettelbladt-Hollsten 
• Fänrik Arne Frykholm 
• Fänrik Martin Wennerström 
• Kadett Olle Stehningen 
• Kadett Einar Theler 
• Kadett Gideon Karlsson 
• Kadett Roland Martin 
• Kadett Hans-Olov Palme

Huvuddelen (utom de två sistnämnda) rekryterades naturligt nog ur F 8. Divisionschefen var och blev kapten i såväl det svenska som finska flygvapnet emedan samtliga divisionens jaktflygare förordnades till fänrikar i det finska flygvapnet.

De Gloster Gladiator som ingick i F 19 var samtliga av typen J 8A med följande registreringsnummer: 
268, 271, 274, 275, 276, 278, 279, 281, 282, 283, 284 och 285.

För sin tjänst i F 19 målades flygplanen i aluminiumbrons med partiellt kamouflage i olivgrönt (alla fpl lite olika).

30/12 1939 flyger 12 st J 8:or från F 8 till F 2 för byte till skidor på Värtans is. 4 flygplan når sedan F 4 medan de andra 8 måste stanna ett tag vid Ljusdal pga dåligt väder (obs att flygplanen nu saknade svensk nationalitetsmärkning!).

Inte förrän 2/1 1940 kan man nå F 4, och därefter kom en del plan till Vännäs och senare Piteå, allt pga vädret. Inte före 9/1 1940 var alla J 8:or i Boden och får då sina Gula bokstäver (gul A till L) målade på sidrodret.

Tullen i Sverige skriver SE-XXX eller SE-G för vissa plan vid utklarering! 10/1 1940 kl 13:25 startar F 19 för färden österut mot Veitsiluoto där man sedan får det Finska nationalitetsmärket den blå Svastika på vit botten. Beteckningen var liktydig med den svenske greven Eric von Rosen’s personliga signum, vilken påmålats den Thulin D som han skänkte till ”vita armén” i Finland år 1918.

F 19 – I strid för Finlands sak

Den 7/1 1940 stod F 19:s bas vid Kemi klar att tagas i bruk. Med denna som utgångspunkt byggde man sedan ytterligare fem framskjutna krigsbaser. F 19 var nu redo att som en del av frivilligkåren gå i strid för Finlands sak.

Ur krigs- och flyghistorisk synvinkel är det värt att notera att det var första gången som ett svenskt flygförband kom att sättas in i rena krigsoperationer. Dessutom var F 19:s Gloster Gladiator bland de första flygplan av denna typ som kom att göra aktiv krigstjänst.

Redan den 9/1 1940 fick flottiljchefen order från den svenska frivilligkåren vad avsåg spaning och anfall mot en rysk flygbas på Salmijärvi samt mot fientlig trupp ostnordost om Kemijärvi. Dessutom, och så långt resurserna tillät, jaktförsvar av städerna Uleåborg, Kemi och Torneå. F 19 gick till aktion den 12/1!

Detta blev F 19:s elddop. Ett samlat anfall riktades mot trupper, kolonner och en flygbas vid Märkäjärvi 50 km ONO Kemijärvi nära den ryska gränsen. Fänriken Ian Iacobi svarade för den första nedskjutningen av en rysk I-15. Därutöver förstördes tre I-15 som stod parkerade på isen av bomber och kulspruteeld. Det överraskande anfallet ansågs lyckat, men det krävde också sin tribut. Tre B 4 Hart förlorades. Dels två flygplan som kolliderade i luften och ett tredje som sköts ned av tre ryska I-16. Härvid omkom löjtnant Zachau – spanare i en av de två B 4 som kolliderade.

Under en av de kallaste vintrarna i Norden i modern tid opererade F19 under 62 dagar fram till vapenstilleståndet den 12/3 1940. Under denna tid förlorade F 19 tre B 4 Hart och tre J 8A Gladiator. Å andra sidan hade förbandet nedkämpat sex ryska jaktplan och sex bombplan.

I en intensiv luftstrid i trakten av Kemijärvi den 23/1 gick två J 8A förlorade. Dels flygplan 281 och 282 varvid fänriken John Sjöqvist dödades. Den tredje J 8: an gick förlorad den 10/3 under en rutinmässig kontrollflygning av fpl 274 efter motor- och flygplanöversyn. Härvid omkom flygingenjören och löjtnanten A Hildinger.

De materiella förlusterna var överkomliga. Men tre svenska flygare hade fallit för Nordens frihet och Sveriges ära. Med denna inskription tilldelades de svenska flygare som verkade vid F 19 en minnesplakett för sina insatser. Denna insats må ingalunda överdrivas. Men faktum är att den gjorde ryssarna mer försiktiga och i vissa lägen hade den avgörande betydelse för krigsutvecklingen.

Vapenstillestånd

När vapenstilleståndet kom 1940-03-13, upplöstes F 19 och dess personal och kvarvarande flygplan återgick till Sverige. Vid återflygningen till Sverige övermålades de finska nationalitetsbeteckningarna med fantasifulla figurer. På flygplan 271 (gul A) målade man dit en djävulsfigur med texten ”Satana Perkele”.

Flertalet av dem som gjort frivillig tjänst vid F 19 fortsatte sin tjänst och karriär i Flygvapnet. Ian Iacobi blev exempelvis sedermera chef för F 10 i Ängelholm. Martin och Salwén däremot kom att offra sina liv i sin tjänst för Sveriges frihet och oberoende under sin fortsatta tjänst i svenska Flygvapnet (Salwén i samband med provflygning av det nya jaktplanet J 22 år 1943).

Av de nio J 8A som återfördes till Sverige kom huvuddelen fortsättningsvis att brukas vid F 10. De tre flygplan som förlorats avfördes officiellt den 16/9 1940 såsom överförda till den finska staten. Några anspråk gjordes härvid inte.

---

Källor:
Kontakt nr 70 (feb 1985)
– Fotograf ej angiven i originalartikeln.
”Svenska Flygare i Strid” av Mikael Forslund (via SFF).

Uppdaterad: 2020-09-24